Thanksgiving

Den här gången var jag väl förberedd inför den stundande bussresan. Öronproppar i fall att någon plötsligt började agera högljudd och papper att stoppa i näsan om någon sket ner sig igen.

Att åka buss kan vara ett rent helvete om man kommer oförberedd

Bussresan till Albany där Thanksgiving skulle firas gick så smärtfritt att jag började nojja inför en stundande katastrof som aldrig kom.

Garretts far hade bjudit in mig och Emese för att få uppleva denna glupska högtid. En högtid som tillägnas alla indianer som mördades av européer i sitt eget land och som firas genom att man äter en enorm mängd mat med kalkon som huvudrätt. Denna förklaring må vara en aning förenklad men sammanfattar denna obegripliga högtid i det stora hela.

Richard Koeppicus, husvärd och erfaren Thanksgiving-firare

Hur firar då en helylle-amerikan Thanksgiving? Det hela går till precis som svensk julafton förutom att man exkluderar precis allt förutom maten. En svullandets afton (eller rättare sagt långhelg) som lämnar en ångestladdad, kaloribombad och gråtandes i fosterställning p.g.a en kraftigt uttänjd mage i flera dagar efteråt. Förtäringen sker under okontrollerade förhållanden där alkoholen som flödar fritt släpper på folks tungor och får dem att vräka ur sig sådant som de trott låg gömt och inlåst djupt i deras medvetande. Sanningar och känslor som ingen egentligen vill veta av. Som tur var slapp vi några fadäser under just vårt firande men det känns dock därmed som att vi missat en viktig del utav högtiden.

En bild som ensam sammanfattar thanksgiving

Dagen efter thanksgiving så stod jag för den sedvanliga "skita-stopp-i-toalleten"-thanksgiving-skiten. Pappa Koeppicus hade redan förberett sugproppen någon dag tidigare och problemet löstes smärtfritt.

Fatwa sds - Åter till Great Barrington

På fredag arla morgon begav sig jag, Emese, Garrett och Charlotte till Great Barrington för att avnjuta en vacker dag i skogen. För ovanlighetens skull var väderförhållandena helt acceptabla om inte strålande.

Fin, torr höstdag = glada klättrare

Det fina vädret till trots så klättrades det inte överdrivet mycket från min sida. Jag satte ett görbart mål för dagen ("Fatwa sds", 8A) och njöt till en början mest utav andra klättrares synliga glädje inför varandras sällskap och bravader.

Emese som halvt om halvt varit inspärrad i den stora staden några månader i streck agerade frisläppt fängelsekund och struttade omkring bland träd och block med ögon tindrande likt högenergilampor. Till hennes förtjusning så hade hon ett smärre gäng män som gladeligen spottade henne på alla de problem hon begav sig på under dagen.

Fri från fängelse

En glad, uppassad dam

Själv gick jag alltså runt de två första timmarna och njöt utav vädret och sällskapet. När tillfälle gavs gled jag upp för något lättare problem. Alla entusiastiska klättrare som kämpade på, för mig, enklare problem påminde mig om en tid då jag själv glades åt att prova allt som kom i min väg. Upptäckaren i en ville göra problem efter problem, enkelt eller svårt kvittade. Den tiden tycks mig dessvärre vara förbi. Jag har gått och blivit en kräsen djävel som bara försöker sig på svårare problem där både estetik och klätterrörelser måste locka. När jag upptäckte hur kul alla andra hade på sina problem så kunde jag inte låta bli att försöka återuppleva gamla goda tider. Först var jag dock tvungen att jogga iväg och skicka målet för dagen så att jag kunde slappna av...

Utan armar och ben på "Fatwa sds"

"Fatwa sds" (eller Fotowa sds som jänkarna felaktigt stavar det till och från) klättras upp för ett lätt lutande face på små crimpers och sprickformationer. Cruxet är ett litet skutt från en riktigt liten crimp för vänsterhanden in i en svårprickad tvärspricka med högerhanden. Därefter följer ett halvhårt avslut som man förmodligen faller från om man inte håller sig fokuserad.

Skick mot den onda crimpen

Problemet passade mig gott. Små incut-crimpers har alltid varit min svaga sida förutom de två senaste åren då mycket tid har spenderats på små grepp. Jag skickade ståstarten på några uppvärmningsförsök och gick sitten på ungefär fyra press. Det snabba skicket till trots så måste jag nog säga att problemet är ganska hårt. Om man inte har turen att skicka "Fatwa sds" relativt snabbt så skulle det kunna bli ett mardrömsproblem då greppen på problemet smärtar och lågprocent-movet in i sprickan kan bli aningen frustrerande.

Garrett tar en sista titt på "Fatwa" och bestämmer sig för att strunta i den och göra "Snoozebutton" till vänster igen istället

Efter "Fatwa" blev jag visad en rad högkvalitativa problem utav Garrett. En utav de finaste problemen i Nordöstra Amerikatt vid namn "Snooze Button", 6C+, flashades. Ett problem med perfekt rörelsemönster, perfekta grepp och lagom höjd. Därefter flashades "The Bump", 7B+. Även det ett riktigt trevligt problem.

Finaste problemet på länge skickas för andra gången denna dag. Garrett på "Snoozebutton"

"The Bump"

Solen började gå ner och spred ett rött, lugnande ljus över dalen. Inte en sekund för sent då jag började bli trött mina ringa skick till trots.

I bilen på väg tillbaka till pappa Koeppicus pratades det om den gångna dagens perfektion. Flertalet pajer och tonvis med mat hägrade de kommande två dagarna.

Thanksgiving - part 2

Frosseriet fortsatte över lördagen och söndagen. Diverse olika pajer sköljdes ned med glass och whisky. Mätta och fulla firade vi Garretts mor som fyllde år. För att ge mig och Emese en ännu starkare förståelse för Amerikatt och dess historia så bjöds vi på storfilmen "Lincoln" som visades på lokala mini-biografen. Medelåldern bland besökarna på biografen låg runt 70 och alla tycktes rörda till tårar över filmen. Det var fint att se.

"För han har tagit studenten"

Från denna veranda har mången rådjur avrättats

Ett av många rådjur som vågat sig alldeles för nära casa de Koeppicus

Att läsa bok i lugnan ro utanför New York city's påträngande högljuddhet är fantastiskt

"Sammy Dahlman's Bulge" - Konsten att lämna sitt märke

"Tänk vilken go ko. En riktig jefla festprisse (https://fbcdn-sphotos-d-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn1/23890_446074335451263_1975937510_n.jpg). Undrar om snubben som luktar dött lik och extrema mängder avföring kommer att åka i samma vagn som mig idag igen".

Ibland när jag projekterar något så brukar jag upptäcka, halvvägs in i problemet, att jag börjar tänka på allt mellan himmel och jord som inte har med det jag borde tänka på att göra. Precis detta hände mig idag.

Detta var tredje dagen i rad som jag och Garrett åkte till sunkhålet Rat Rock, Central Park, för att prova på ett ogjort problem. Det tycks mig underligt att ingen klättrat problemet innan. Okej, det visade sig vara förvånansvärt mycket svårare än vad första anblicken skvallrade om. Ändock så är det ett område som lockar klättrare varje dag. Anledningen till det oklättrade problemets existens tordes vara hela scenariot kring problemet och även dess egna utseende. Diverse löst drivande folk på nätterna lämnar obehagliga saker på marken och så fort mörkret börjar närma sig kan man höra flertalet råttor springa runt bland stenarna. Man känner sig helt enkelt ovanligt smutsig efter ett besök i Central Parks mest kända klätterområde. Detta har förmodligen hindrat starka klättrare från ett besök tidigare plus att Rat Rock nästan enbart bjuder på problem i lägre graderna (och höjderna).

Sammy Dahlman's Bulge - 8A+

Faktumet att ett besök i Rat Rock lämnar en lika smutsig som ett katolskt gossebarn efter personlig, själslig guidning utav prästen hindrade som sagt inte mig och Garrett från att projektera. Problemet består utav i princip fyra moves varav tre utav dem hamnar kring 7B. Det som egentligen utgör hela problemet är första movet inklusive en sving med fötterna ut till en hälkrok.

Det tog mig sammanlagt tre sessions att göra första flyttet. Detta är en ovanlig företeelse för mig nu för tiden. Om det är ett move som jag inte kan göra under någon timme så struntar jag oftast i problemet. Garretts sinnessjuka vilja och driv fick mig dock att återvända och försöka igen.

Cruxmovet innefattar ett riktigt brett compression-flytt. Compression brukar vara något utav både min och Garretts specialitet och faktumet att det tog oss så lång tid att göra detta intrikata compression-flytt innebar att problemet i sig skulle bli hårt. Jag hade även bara lyckats göra svingen med fötterna en enda gång under två sessions.

Idag var väderförhållandena bra. Problemet här är nästan alltid fukten i luften men idag hade vi tur och stenen kändes inte blöt. Efter ett första försök så trodde jag dock inte riktigt att vi skulle göra problemet idag heller.

KABLAM! Första movet satt för första gången. Jag förstod inte så mycket. Jag stängde höger hand i den mest stängda cimp-positionen jag kunde uppbåda och svingade över fötterna till en häl. Det var ungefär här jag började tänka på andra saker. Nu i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg att jag klättrat problemet. Jag var någon annanstans i huvudet vilket kan ha varit en bra sak. Det tar trots allt bort nervositeten.

Problemet ligger till vänster om "Komas Roof" och klättrar uppför areten från sittande position. Eftersom namnen i Central Park oftast innefattar en beskrivning utav vad det är för problem (Komas roof, the polish traverse etc) så valde jag att döpa problemet till "Sammy Dahlman's Bulge" då man klättrar över just en "bulge". Förslagsgrad 8A+.

Garrett var inte sen att hoppa på sändtåget. Mörkret började lägga sig, råttorna började föra oväsen, marijuanadoften drog in från folket några meter bort och Garrett blev skrämmande taggad. Han drog på sig huvudlampan och började klättra problemet i sann Garrett-anda (vilket innebär fotsläpp på vartenda move på grepp som jag knappt kan hänga i). Fruktansvärt imponerande att se. Imponerande och skrämmande. Ungefär lika imponerade som när han gjorde "The Messiah sitdownstart" (The gunks, 2 ascent), 8A+/B extremt bakfull nu i veckan.

Sändtåget avslutades på lokal där amerikanare satt och skrek över amerikansk fotboll som om vore de psykotiska. Även det imponerande och skrämmande.

Jeremy filmade problemet så det kan möjligtvis komma upp en film inom en snar framtid.

Filmtajm!

När jag anlände till gymmet igår så struttade Mr. Bini fram till mig med ett leende på läpparna. "Kom med här. Du måste se min film".



Problem i filmen:
Venus in Scorpio, V11
Catharsis, V9
The Ice Cube Dyno, V7
The Official, V7
Diesel, V10 (eller V11 enligt mig)

Stormen Sandy - eller - Rapporteringar från ett fönster

Stormen kommer

Vartenda löpsedel gav förbipasserande en ofrånkomlig lavett.

"Barrikera edra dörrar och be en bön till valfri gud ty überstormen Sandy står i farstun! Dess storlek och intensitet riskerar att krocka med diverse andra ovälkomna väderförändringar i närheten. Om detta sker, ja då dör vi allihop i en helvetiskt naturkatastrof utav aldrig förr skådat slag."

För ungefär sju år sedan satt jag instängd i ett litet hus i Småland. Från mitt (mina föräldrars) fönster blev jag vittne till Gudruns otyg då "hon" levde djävul i södra Sverige. Takplåtar lossnade och fladdrade omkring på gatan utanför och hotade att kapa huvudet utav dumdristiga dårar som trotsade vädergudarna genom att lämna hemmets "lugna" vrå. Vartenda träd i sikte gick stelt ner i brygga. Dagen efter Gudruns framfart tog jag en promenad i staden som jag spenderat största delen utav min uppväxt i. Det är förunderligt hur ostadigt ett träd egentligen är. Många utav de små skogar som jag som barn hade äventyrat i fanns inte längre. I deras ställe låg mattor utav träd. Det såg ut som att någon hade gått loss med en gigantisk lie.

Med Gudrun i åtanke och domedagsliknande klagosånger från media så stod jag i valet och kvalet. Skulle jag trotsa alla varningar och fortsätta vardagen som vanligt? Media har trots allt någon slags tourettes, en sjuklig besatthet utav att vråla varg. Detta kunde trots allt vara ännu en "svininfluensan-incident", massdöden som dog ut av sig självt (och lämnade några narkoleptiska ungdomar till eftervärlden).

Jag valde att halvt om halvt ta de illavarslande omen på allvar och började bunkra upp kylskåpet med diverse förnödenheter (vilket så här i efterhand var fullkomligt idiotiskt. Utan el, inget kylskåp). Förnödenheterna bestod mestadels utav glass (Ben & Jerry's) som tog slut ett dygn innan Sandy's förmodade ankomst. Dess ankomst förutspåddes till på måndagen.

Jag låste in mig på söndag morgon.

Att hantera tristess

Whiskyflaskan korkades upp på söndag förmiddag. Trots relativt stabil och kontrollerad salongsberusning så släppte inte tristessen sitt grepp om mina ben. Likt Joakim von Anka vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Flyktiga blickar slängdes mot fönstret i hopp om att se den lama vinden öka i styrka. Inget hände.

Jag sköljde ner den sista skeden glass med whisky och hoppades på en mer händelserik måndag. Kvällen spenderades med datorn. Otaliga avsnitt utav bortglömda serier avverkades.

Måndag morgon kom. Lika oväntat som en främlings smygande finger upp i ens röv på tunnelbaneperrongen så vaknade jag upp bakfull. Inte ens när man tror sig ha kontroll över sitt drickande så benådas man. Att åldras har sannerligen sina för- och nackdelar.

Ingen storm utanför fönstret. Medias ramaskri om den annalkande kvällningen och katastrofen som kom med den gick inte att undvika på internet. Glassen var slut, whiskyn började sina och flickvännen klagade på min kroppsodör. Jag började plötsligt känna mig illa till mods.

Magen platt mot sängen. Ansiktet vridet utåt. Dregel i mängder. Jag var så jävla uttråkad. Kände mig som en inlåst hund i väntan på kastrering.

Kvällen då stormen kom

Mobilen började pipa som om vore den skogstokig. Varningsmeddelanden i form utav sms haglade in. "Gå inte ut. Stanna inomhus!" etc etc. Höll något på att hända? Jag lämnade sängen för att ta mig en titt ut genom fönstret. Visst blåste det. Träden i parken över gatan dansade jitterbugg och såg ut att glädjas oerhört åt vinden. De såg mer levande ut än någonsin.

Folk beträdde fortfarande gatan. Många tycktes låtsas som att inget hände. Det såg dock en aning obekvämt ut att piskas utav regnet.

Framåt åtta på kvällen nådde Sandy New York med full kraft.

Stora grenar började lossna från träden med högljudda brak. Några dumdristiga imbeciller vägrade låta stormen stoppa deras dagliga joggingrunda. Ingen utanför vår lägenhet hade oturen att träffas utav grenarna som erbjöd en säker död. Några joggare längre ned på gatan hamnade på sjukhus. Vilket släkte. Blir man dum i huvudet av att spendera tid i löparspåret?

Bilister parkerade sina bilar under de stora träden trots att fem-meters-stockar låg avslitna och nedvälta på trottoaren. Jag skrattade gott åt idiotin som kom med stormen.

Förutom de dansande träden så hände inget mer spännande genom vår lilla fönstervy. Vinden tjöt som om vore den vansinnig in på småtimmarna. Jag lyckades slutligen somna trots de krypande myrorna i mina ben.

De följande dagarna

Vårt område hade benådats och lämnats nästintill orört. Förutom diverse välta grenar och träd i parken och längs vissa gator så märktes ingen nämnvärd skillnad på omgivningen. Elektriciteten fungerade och därmed höll grannskapets affärer öppet.

Jag stack ut huvudet genom lägenhetsporten och väste mot solen som jag både frivilligt och ofrivilligt hållit mig borta ifrån i två dygn (det var förmodligen tre dygn. Dagarna i lägenheten kändes som en evighet och alla vet ju att evigheten är svår att hålla räkningen på).

Tunnelbanespåren hade självklart slagits ur funktion. Folk och fä blev tvingade att stanna hemma från jobbet. Detta resulterade i ett överflöd utav krogbesökare. Vartenda pub var knökafull några dagar efter stormen då tristessen hade slagit hårt i allas våra sinnen. Beroendet utav liv och rörelse är enormt i en storstad som New York.

Själv tillbringade jag all min tid på klättergymmet eller åt att vandra runt i kvarteret under en veckas tid efter stormen. Att ta bussarna in till Manhattan tycktes mig vara en dålig idé då ryktena om överfulla busslaster och timslånga färder avskräckte de flesta. Där fanns dock ändå inget att göra. Vänner boendes på Manhattan berättade om strömlösheten som drabbade södra halvan utav ön. Från 34:e gatan och uppåt återkom vardagen snabbt då de hade välsignats med ström. Söder om 34:e gatan höljdes i mörker och kvarter efter kvarter liknades vid spökstäder.

Nu

Så här en vecka efter stormen så har staden återhämtat sig en hel del. I och med att de flestas elektricitet har återvänt och att mesta delen utav tunnelbanespåren börjat gå igen så tycks det mig som att de flesta redan börjat glömma bort Sandys sattyg... till viss del. Var på Manhattan igår och märkte ingen märkbar skillnad.

Jag och Emese tog oss nedåt mot södra delen utav Brooklyn idag. Ett område som drabbades hårt förra veckan. Det syntes inga spår efter översvämningarna.

Vi passade på att göra IKEA. Att få sig en ordentlig kopp bryggkaffe i New York är lögn i helvete men IKEA visade sig sitta på en välsmakande kopp. Att alltid få beställa fyrdubbel espresso för att vanligt kaffe på kaféer smakar blaskigt urin direkt från en nypissad koffeinist börjar gå mig på nerverna.

Idag röstas det friskt här i staterna. Här i Amerikatt, "the land of the free", så har man den enorma valfriheten att rösta på två presidentkandidater. Självklart så kan man slänga bort sin röst på någon annan för att visa sitt missnöje över denna tveeggade frihet. Efter att ha lyssnat på diverse konversationer och tv-sändningar om valet så har jag förstått att amerikanarna idag går och röstar för om dom vill ha det dåligt eller lite sämre. Spännande.

Jag äger ingen kamera.

This'smerica - Venus and Diesel

Alla satt tysta, lugna och fina när mörkret la sig över salongen. Projektorn lös över den stora vita duken och allt tycktes mig vara frid och fröjd.

Det började i mindre skala. Jag trodde att herrn bakom oss led utav någon lätt form utav muntlig tics; att han stötte ut skratt och obsceniteter mot sin egen vilja. Ju längre tiden fortskred desto mer eskalerade det hela...

"FUCK YEAH! OH YEEAAAH!!! AWESOME! BEAUTIFUL!!! CHOKE ON THAT MOTHERFUCKER oooooohhhhh YEEEEEEHAAAAA!!!".

Det visade sig att herrn inte alls led utav några tics. En psykolog hade utan tvekan dömt ut mannen som fullskalig sociopat, helt oförmögen att kunna känna empati för sina medmänniskor.

Hans beteende spred sig som en löpeld. Varje amerikansk man i salongen med en IQ under 20 (svår mental retardation) började antingen skrika som en vettvilling eller applådera maniskt vartenda gång en pistol avlossades på den vita duken.

Hur många amerikanare med en IQ under 20 går på bio? För många.

Undvik biosalonger med inriktning på mainstream-filmer i Amerika.

Teknologin har ännu ej nått tillräckligt hög nivå för att man inte ska känna sig vindögd på 3D bio.

The Gunks

Ännu en gång så log mannen i mustasch när han tog mina surt förvärvade pengar. Jag var nonchalant när jag i all min villrådighet odlade en egen mustig, mexikansk mustasch i tron om att pengar och makt automatiskt skulle falla i mitt knä. Det är mig nu uppenbart att mannen i mustasch inte har makten att ta mina pengar på grund utav hans ansiktsbehåring. Mina dollar ligger nu i hans ficka för att han äger vartenda stenblock och träd i klätterområdet vid namn "The Gunks".

Anledningen till att områdena här i Nordamerika inte är överdrivet många tycks vara avsaknaden utav allemansrätten. Markägare ser helt enkelt ingen anledning till att släppa in löst drivande folk på sina markägor samtidigt som de har rätten på sin sida att avhysa vartenda stenkåt klätterlodis som hajkar runt suktandes efter stenblock.

Jag borde alltså inte klaga. Här där skogen inte är till för alla så ska man vara glad om skogen får beträdas även om det kostar pengar.

Förra gången vi smekte granit i The Gunks så provade jag ett högkvalitativt problem vid namn "Venus in Scorpio", 8A. Ett problem som ligger långt bort från parkeringen vilket innebar att den provades sent på dagen då fingrarna saknade hud, musklerna saknade kraft och magen saknade föda. Detta resulterade uppenbarligen inte i något send trots att linjen uppbådade oerhörd exaltering.

Garrett laddar upp inför sista movet på Venus in Scorpio, en enkel men nervpirrande dyno

Denna återkomstens dag stank av min revanschsugna kroppsodör. Luftfuktigheten låg som vanligt på topp. "Inget att oroa sig över", tänkte jag, "så länge jag följer de regler som råder under dessa förhållanden".

Uppvärmningen skedde på en Gunks-klassiker vid namn Boxcar Arete, 7B+. Smack, smack. Varm.

Jeremy behövde värma upp mer och Duracell-kaninen inom mig höll på att stressa sönder mitt hjärta. Att vara taggad är en positiv sak så länge det inte når en alldeles för hög nivå. En nivå där hjärtslagen hörs inom en fem meters radie, fingrarna dryper av svett och kroppen skakar likt en heroinist på avvänjning är inget att eftersträva.

Alla var varma och glada och jag skyndade gänget upp till "Venus in Scorpio". Testade rörelserna och allt kändes så mycket enklare än förra gången förutom näst sista movet/redpoint-cruxet. Anledningen var solen som låg på aretkanten och dess värdelösa sloper. Väntan på förbipasserande moln var olidlig.

Jag var hyperaktiv.

Molnen kom inom bara några minuter. YIHA! Jag gick på press, nervös som faen. Jag visste att mina fingertoppar inte skulle klara många press. Det var alldeles för fuktigt ute.

Smack smack upp til redpointcruxet vilket involverar både kroppsspänning, precision, teknik och styrka. Mycket att tänka på helt enkelt. Jag skickade efter näst sista greppet, fångade det, gled av med foten och hamnade på marken.

Att vara så nära på första länkförsöket gör nästa försök så mycket svårare. Man äntrar nervositetens land, ett land där misstag och spyor regerar.

Jag överkom dock min nervositet och skickade problemet på andra länkförsöket. Tursamt för mig då detta var det sista jag skulle komma att klättra denna dag på grund utav hudbrist på fingertopparna.

Venus in Scorpio kan stoltsera med en utav världens trevligaste slut-juggar

Jag hann alltså värma upp och göra två länkförsök på ett problem, sen var huden borta. Börjar fundera på om min kropp saknar några essentiella vitaminer för hudregeneration.

The Ice Pond

Under lördagen fick jag äran att besöka ett område som många förmodligen inte hört talas om. Anledningen till detta tordes vara avsaknaden utav hårdare problem. Vill man åka ut till ett område med halvhårda boulders som klättras på halvhöga block med eminent stenkvalitet så är The Ice Pond väl värt ett besök.

Denna lördag var första dagen sen jag kom hit då väderförhållandena gynnade klättrare. Jag hade redan i förväg fått de problem som jag borde göra upprabblade för mig utav Garrett som sken med sin frånvaro. Jeremy firade sin födelsedag i skogen genom att guida runt oss smått slitna själar. Det verkade som att alla i gänget sovit en smula för lite eller inte alls.

Dan Spellman, två timmars sömn. Innehavare utav två biljetter till Comic Con på söndagen. Överlycklig.

Nåväl. Jag verkade vara den med mest energi och började avverka problem efter problem. Flashade eller var nära på att flasha det mesta. Det tog dock stopp vid "Diesel", 8A (7C+ enligt Garrett men det vetefan...). Av någon anledning så blir jag introducerad till hårdare problem där cruxet alltid befinner sig på slutet. Man hinner alltså slita sig halvt fördärvad genom att klättra igenom en relativt hård början för att sedan falla på slutet om man har otur. Början på "Diesel" klättrades uppåt en åtta gånger innan jag fick ihop det.

Jeremy kladdar ner greppen till Diesel, 8A. Denne tweak-mästare såg stark ut på problemet och skickar med största sannolikhet nästa gång.

Firade skicket med att göra dess granne "Unleaded", 7C. Halvvägs genom problemet försökte jag mig på en hälkrok som resulterade i att jag tappade ena skon. Toppade ut barfota.

Unleaded, 7C. Granne till Diesel, 8A, som skickats några minuter tidigare.

Andra problem som rekommenderas starkt för den som någon gång har vägarna förbi är "Catharsis", 7C, "The Official", 7A+, "The Ice Cube Dyno", 7A och "Mercury", 7B+.

Nu får det vara slut för den här gången. Tvätten tvättar inte sig själv, maten handlar inte sig själv och gourmeträtten lagar inte sig själv.

This's Merica

"FUCK YEAH! OH YEEAAAH!!! AWESOME! BEAUTIFUL!!! CHOKE ON THAT MOTHERFUCKER oooooohhhhh YEEEEEEHAAAAA!!!".

The two hour man

Luftfuktigheten har förmodligen aldrig nått lägre nivåer än 70% sen jag kom till Amerika. Varje gång man lämnar lägenhetskomplexet så förvånas man av den stora tugga vatten man kan ta utav den drypande luften utomhus. Den evinnerligt fastklibbade t-shirten mot ryggen...

"Allt kommer förändras när kylan anländer"... En tanke som visade sig vara felaktig. När nu det kalla vädret äntligen anlänt så har jag smärtsamt insett att luftfuktigheten är här för att stanna. Det visar sig att nordöstra hörnet utav det smått förunderliga land jag nu befinner mig i inte ser torr luft ofta.

Jag har aldrig varit känd för att ha någon vidare bra hud anpassad för klättring.

Jag är van vid torra förhållanden.

Jag är extremt ovan vid att klättra två move för att därefter inse att kritan på fingrarna är som bortblåst tack vare extrema svettningar och väta.

Efter två timmars klättring oberoende utav grepp och friktion så ser mina fingertoppar ut som dom oftast gör efter två heldagars klättring i det mest hudkrävande helvetet på jorden, Kjugekull.

Great Barrington

Flykten från storstaden kändes rättfärdigad. Garrett, Charlotte och jag spenderade helgen i Albany hos Garretts far. Denne skojfriska herre bor en aning utanför New York States oväntade huvudstad och jag välkomnade gladeligen lugnet och "tystnaden" som regerade på "landet". Första kvällen inmundigades mat, whisky och öl. Sömnen kom sent. Det fuktigaste rummet jag någonsin äntrat tilldelades mig som sovrum och jag höll på att drunkna i sömnen.

Sista droppen

Helt fördärvade och trötta åkte vi till Great Barrington dagen därpå för att ägna oss åt klättring. Vädermannen sa att det skulle regna. Jag sa att det skulle vara torrt. Det var torrt... Men fuktigt i luften. Så klart.

S: "Have you ever heard about Milly Vanilli?"

G: "Yeah..."

S: "They killed themselves when people found out that they where lip syncing"

G: "Well, that's pretty much what they had to do though"

Precis som Milly Vanilli insåg vad som måste göras så har jag börjat komma till insikt över hur klättringen utomhus måste fördelas för att undvika köttiga fingertoppar. Minimal uppvärmning, konstant kritande utav händer även under vila, uppbådande utav extrem självsäkerhet så att problemen som projekteras går ner fort, inte mer än två problem per utomhussession och aldrig mer än två timmars klättring. Bryts någon utav dessa regler så flödar blodet och svordomarnas tid ställer sig i farstun.

Problemet som skulle projekteras under lördagen går under namnet "Something from nothing", 8A.

Something from nothing, 8A

Moven jobbades in snabbt. Tack vare sviktande mental förmåga och tron på min klättring så tog det en liten stund att övervinna den obligatoriska fukten. Sista movet är ett skick mot kanten. Jag kom till denna kritiska punkt efter relativt få försök och skickade för allt jag var värd. Glad och nöjd greppade jag kanten och började planera vilket problem jag skulle prova härnäst. Det var då, när jag börjat svinga tillbaka in mot väggen igen, som jag kände Garretts fingertoppar dabba tårna på min ena sko...

Mantlingen är enkel men lite sketchig och kan uppfattas som obehaglig. Jag kommer inte ens ihåg mantlingen. Jag var för upptagen med att svära och leva djävul tyst för mig själv. Trots att dabben inte gjorde någon skillnad överhuvudtaget så visste jag att jag inte kunde låta det vara.

Så påbörjades den två timmar långa kampen att göra om problemet. Jag var fruktansvärt otaggad och klättrade genom cruxet flera gånger för att därefter falla på den enklare delen som kräver engagemang. Whiskyhjärnan och bristen på sömn spelade roll, mina muskler började skaka och jag blev bittrare och bittrare. Allt för världens fjuttigaste dab.

När jag trodde att kroppen inte kunde röra sig mer så repeterade Garrett problemet. "Men vafan", tänkte jag och skickade "Something from nothing" försöket efter honom. Inget mer kom att klättras och vi åkte tillbaka till Garretts far som nästan tog kål på mig med för mycket god mat.

För mycket mat efter en klätterdag, döden på en tallrik

Garrett på bal

På bussresan tillbaka till New York så satt en liten unge och förde ett sjuhelvetes oväsen hela vägen. Föräldrarna satt med sina smartphones och "socialiserade" på facebook. Klimax nådde när ungen sket ner sig och spred en odör av död runtomkring sig. Detta löste föräldrarna genom att spreja parfym i bussen. "Feces and flowers", the new fragrance from Facebook parenting.


Jeremy tog några bilder från gårdagens äventyr i The Gunks. Jag skriver om det när jag fått bilderna.

America

Något tycktes mig fel. Fruktansvärt fel. Min handled värkte å det grövsta under minsta lilla påfrestning. Överansträngning månne?

Bilnyckeln kunde knappt vridas om och vartenda penseldrag på jobbet smärtade som satan. Jag fick lära mig att rengöra mynningen där "nummer två" tilltar sin dagliga flykt med vänster hand och blev smått Alvedon-beroende.

Som klätterjunkie rämnar ens världsbild varje gång en vital kroppsdel sätts ur funktion. Man börjar fundera på back-up planer som kan ersätta ens numero uno favoritsysselsättning. Jag hade redan en planerad flyktplan i bagaget och bestämde mig för att fly landet tidigare än planerat för att återförenas med min käre dam. Just denne dam vistas i New York där hon studerar modefotografi.

Jag kan nu stoltsera som hemmaman i USA och planerar min vardag efter eget bevåg och egna intressen.

Mången man avundas sin näste. Särskilt om denne näste uppnår ett stadium där han lyckas undgå att arbeta under en längre tid. Nöjd över min livssituation så anlände jag till New York och blev obehagligt rastlös några dagar senare. Att arbeta må ta livslusten ur en efter ett tag men avsaknaden utav "påtvingade" dagliga bestyr gör en tokig. Om jag inte minns fel så går Voltaires "Candide" ut på att huvudkaraktärens slutgiltiga lösning på lycka är att arbeta. Jag minns att jag skrattade gått år detta påstående när jag hade läst boken. Så här i efterhand så inser jag dock att just detta påstående förmodligen innehåller en gnutta sanning.

Min rastlöshet botades med arbete. Som de flesta förmodligen vet så kickas man automatiskt ut ur detta Gudsförgätna land så fort man sätter sin fot på arbetsmarknaden utan arbetsvisum. Detta löstes dock genom att jag nu utför så kallat volontärarbete. Detta sker på New Yorks enda ordentliga bouldergym, "Brooklyn Boulders", där min käre vän Garrett Koeppicus arbetar som "route setter". Med ett crew på ungefärliga fyra pers så skruvar de ner och upp problem och leder 9 till 5 varje dag och jag hoppar in de dagar jag känner för det.

Jeremy... Chefen

Utomhusklättringen tycks få vänta. Hösten är på intåg här på andra sidan Atlanten och luftfuktigheten ligger på hundra procent vecka ut och vecka in. Min krackelerade handled till trots så har jag klättrat en del.

Fick en liten guidad tur i Central Park/Rat Rock. Sammanfattning: Väldigt litet område. Mestadels lowballs. Bjuder på en del trevliga rörelser. Se upp för glasskärvor, kondomer och använda sprutor i landningen.

Garrett visade mig dock ett projekt som ingen gått ännu i Rat Rock. Fyra moves. Compression från helvetet. Ser fram emot att jobba på den när jag inte har något bättre för mig.

Central Park har faktiskt ett problem som ser gudomligt ut (om man bortser från avföringen som ligger i landningen). "Jojo Gemini" (helt felstavat förmodligen) V11.

Var även i The Gunks häromdagen. Blev bestört över att inträdesbiljett erfordrades för orimlig summa. Måste vänja mig vid att det här är USA. Här kostar det pengar även om man bara vill gå en runda i skogen.

Extremt fuktigt väder, trasig handled och obefintlig hud hindrade mig från att skicka något nämnvärt. Gjorde moven på en hel del fina grejjer som jag förhoppningsvis kan återvända till när vädret tillåter. Tror att det filmades en del när vi var där.

Nu måste jag göra något annat.

BILDER KOMMER