2012-11-27

Thanksgiving

Den här gången var jag väl förberedd inför den stundande bussresan. Öronproppar i fall att någon plötsligt började agera högljudd och papper att stoppa i näsan om någon sket ner sig igen.

Att åka buss kan vara ett rent helvete om man kommer oförberedd
Bussresan till Albany där Thanksgiving skulle firas gick så smärtfritt att jag började nojja inför en stundande katastrof som aldrig kom.

Garretts far hade bjudit in mig och Emese för att få uppleva denna glupska högtid. En högtid som tillägnas alla indianer som mördades av européer i sitt eget land och som firas genom att man äter en enorm mängd mat med kalkon som huvudrätt. Denna förklaring må vara en aning förenklad men sammanfattar denna obegripliga högtid i det stora hela.

Richard Koeppicus, husvärd och erfaren Thanksgiving-firare
Hur firar då en helylle-amerikan Thanksgiving? Det hela går till precis som svensk julafton förutom att man exkluderar precis allt förutom maten. En svullandets afton (eller rättare sagt långhelg) som lämnar en ångestladdad, kaloribombad och gråtandes i fosterställning p.g.a en kraftigt uttänjd mage i flera dagar efteråt. Förtäringen sker under okontrollerade förhållanden där alkoholen som flödar fritt släpper på folks tungor och får dem att vräka ur sig sådant som de trott låg gömt och inlåst djupt i deras medvetande. Sanningar och känslor som ingen egentligen vill veta av. Som tur var slapp vi några fadäser under just vårt firande men det känns dock därmed som att vi missat en viktig del utav högtiden.

En bild som ensam sammanfattar thanksgiving
Dagen efter thanksgiving så stod jag för den sedvanliga "skita-stopp-i-toalleten"-thanksgiving-skiten. Pappa Koeppicus hade redan förberett sugproppen någon dag tidigare och problemet löstes smärtfritt.

Fatwa sds - Åter till Great Barrington

På fredag arla morgon begav sig jag, Emese, Garrett och Charlotte till Great Barrington för att avnjuta en vacker dag i skogen. För ovanlighetens skull var väderförhållandena helt acceptabla om inte strålande.

Fin, torr höstdag = glada klättrare
Det fina vädret till trots så klättrades det inte överdrivet mycket från min sida. Jag satte ett görbart mål för dagen ("Fatwa sds", 8A) och njöt till en början mest utav andra klättrares synliga glädje inför varandras sällskap och bravader.

Emese som halvt om halvt varit inspärrad i den stora staden några månader i streck agerade frisläppt fängelsekund och struttade omkring bland träd och block med ögon tindrande likt högenergilampor. Till hennes förtjusning så hade hon ett smärre gäng män som gladeligen spottade henne på alla de problem hon begav sig på under dagen.

Fri från fängelse

En glad, uppassad dam
Själv gick jag alltså runt de två första timmarna och njöt utav vädret och sällskapet. När tillfälle gavs gled jag upp för något lättare problem. Alla entusiastiska klättrare som kämpade på, för mig, enklare problem påminde mig om en tid då jag själv glades åt att prova allt som kom i min väg. Upptäckaren i en ville göra problem efter problem, enkelt eller svårt kvittade. Den tiden tycks mig dessvärre vara förbi. Jag har gått och blivit en kräsen djävel som bara försöker sig på svårare problem där både estetik och klätterrörelser måste locka. När jag upptäckte hur kul alla andra hade på sina problem så kunde jag inte låta bli att försöka återuppleva gamla goda tider. Först var jag dock tvungen att jogga iväg och skicka målet för dagen så att jag kunde slappna av...

Utan armar och ben på "Fatwa sds"
"Fatwa sds" (eller Fotowa sds som jänkarna felaktigt stavar det till och från) klättras upp för ett lätt lutande face på små crimpers och sprickformationer. Cruxet är ett litet skutt från en riktigt liten crimp för vänsterhanden in i en svårprickad tvärspricka med högerhanden. Därefter följer ett halvhårt avslut som man förmodligen faller från om man inte håller sig fokuserad.

Skick mot den onda crimpen
Problemet passade mig gott. Små incut-crimpers har alltid varit min svaga sida förutom de två senaste åren då mycket tid har spenderats på små grepp. Jag skickade ståstarten på några uppvärmningsförsök och gick sitten på ungefär fyra press. Det snabba skicket till trots så måste jag nog säga att problemet är ganska hårt. Om man inte har turen att skicka "Fatwa sds" relativt snabbt så skulle det kunna bli ett mardrömsproblem då greppen på problemet smärtar och lågprocent-movet in i sprickan kan bli aningen frustrerande.

Garrett tar en sista titt på "Fatwa" och bestämmer sig för att strunta i den och göra "Snoozebutton" till vänster igen istället
Efter "Fatwa" blev jag visad en rad högkvalitativa problem utav Garrett. En utav de finaste problemen i Nordöstra Amerikatt vid namn "Snooze Button", 6C+, flashades. Ett problem med perfekt rörelsemönster, perfekta grepp och lagom höjd. Därefter flashades "The Bump", 7B+. Även det ett riktigt trevligt problem.

Finaste problemet på länge skickas för andra gången denna dag. Garrett på "Snoozebutton"

"The Bump"
Solen började gå ner och spred ett rött, lugnande ljus över dalen. Inte en sekund för sent då jag började bli trött mina ringa skick till trots.

I bilen på väg tillbaka till pappa Koeppicus pratades det om den gångna dagens perfektion. Flertalet pajer och tonvis med mat hägrade de kommande två dagarna.

Thanksgiving - part 2

Frosseriet fortsatte över lördagen och söndagen. Diverse olika pajer sköljdes ned med glass och whisky. Mätta och fulla firade vi Garretts mor som fyllde år. För att ge mig och Emese en ännu starkare förståelse för Amerikatt och dess historia så bjöds vi på storfilmen "Lincoln" som visades på lokala mini-biografen. Medelåldern bland besökarna på biografen låg runt 70 och alla tycktes rörda till tårar över filmen. Det var fint att se.

"För han har tagit studenten"
Från denna veranda har mången rådjur avrättats
Ett av många rådjur som vågat sig alldeles för nära casa de Koeppicus
Att läsa bok i lugnan ro utanför New York city's påträngande högljuddhet är fantastiskt











2012-11-17

"Sammy Dahlman's Bulge" - Konsten att lämna sitt märke

"Tänk vilken go ko. En riktig jefla festprisse (https://fbcdn-sphotos-d-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn1/23890_446074335451263_1975937510_n.jpg). Undrar om snubben som luktar dött lik och extrema mängder avföring kommer att åka i samma vagn som mig idag igen".

Ibland när jag projekterar något så brukar jag upptäcka, halvvägs in i problemet, att jag börjar tänka på allt mellan himmel och jord som inte har med det jag borde tänka på att göra. Precis detta hände mig idag.

Detta var tredje dagen i rad som jag och Garrett åkte till sunkhålet Rat Rock, Central Park, för att prova på ett ogjort problem. Det tycks mig underligt att ingen klättrat problemet innan. Okej, det visade sig vara förvånansvärt mycket svårare än vad första anblicken skvallrade om. Ändock så är det ett område som lockar klättrare varje dag. Anledningen till det oklättrade problemets existens tordes vara hela scenariot kring problemet och även dess egna utseende. Diverse löst drivande folk på nätterna lämnar obehagliga saker på marken och så fort mörkret börjar närma sig kan man höra flertalet råttor springa runt bland stenarna. Man känner sig helt enkelt ovanligt smutsig efter ett besök i Central Parks mest kända klätterområde. Detta har förmodligen hindrat starka klättrare från ett besök tidigare plus att Rat Rock nästan enbart bjuder på problem i lägre graderna (och höjderna).

Sammy Dahlman's Bulge - 8A+

Faktumet att ett besök i Rat Rock lämnar en lika smutsig som ett katolskt gossebarn efter personlig, själslig guidning utav prästen hindrade som sagt inte mig och Garrett från att projektera. Problemet består utav i princip fyra moves varav tre utav dem hamnar kring 7B. Det som egentligen utgör hela problemet är första movet inklusive en sving med fötterna ut till en hälkrok.

Det tog mig sammanlagt tre sessions att göra första flyttet. Detta är en ovanlig företeelse för mig nu för tiden. Om det är ett move som jag inte kan göra under någon timme så struntar jag oftast i problemet. Garretts sinnessjuka vilja och driv fick mig dock att återvända och försöka igen.

Cruxmovet innefattar ett riktigt brett compression-flytt. Compression brukar vara något utav både min och Garretts specialitet och faktumet att det tog oss så lång tid att göra detta intrikata compression-flytt innebar att problemet i sig skulle bli hårt. Jag hade även bara lyckats göra svingen med fötterna en enda gång under två sessions.

Idag var väderförhållandena bra. Problemet här är nästan alltid fukten i luften men idag hade vi tur och stenen kändes inte blöt. Efter ett första försök så trodde jag dock inte riktigt att vi skulle göra problemet idag heller.

KABLAM! Första movet satt för första gången. Jag förstod inte så mycket. Jag stängde höger hand i den mest stängda cimp-positionen jag kunde uppbåda och svingade över fötterna till en häl. Det var ungefär här jag började tänka på andra saker. Nu i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg att jag klättrat problemet. Jag var någon annanstans i huvudet vilket kan ha varit en bra sak. Det tar trots allt bort nervositeten.

Problemet ligger till vänster om "Komas Roof" och klättrar uppför areten från sittande position. Eftersom namnen i Central Park oftast innefattar en beskrivning utav vad det är för problem (Komas roof, the polish traverse etc) så valde jag att döpa problemet till "Sammy Dahlman's Bulge" då man klättrar över just en "bulge". Förslagsgrad 8A+.

Garrett var inte sen att hoppa på sändtåget. Mörkret började lägga sig, råttorna började föra oväsen, marijuanadoften drog in från folket några meter bort och Garrett blev skrämmande taggad. Han drog på sig huvudlampan och började klättra problemet i sann Garrett-anda (vilket innebär fotsläpp på vartenda move på grepp som jag knappt kan hänga i). Fruktansvärt imponerande att se. Imponerande och skrämmande. Ungefär lika imponerade som när han gjorde "The Messiah sitdownstart" (The gunks, 2 ascent), 8A+/B extremt bakfull nu i veckan.

Sändtåget avslutades på lokal där amerikanare satt och skrek över amerikansk fotboll som om vore de psykotiska. Även det imponerande och skrämmande.

Jeremy filmade problemet så det kan möjligtvis komma upp en film inom en snar framtid.

2012-11-09

Filmtajm!

När jag anlände till gymmet igår så struttade Mr. Bini fram till mig med ett leende på läpparna. "Kom med här. Du måste se min film".



Problem i filmen:
Venus in Scorpio, V11
Catharsis, V9
The Ice Cube Dyno, V7
The Official, V7
Diesel, V10 (eller V11 enligt mig)

2012-11-06

Stormen Sandy - eller - Rapporteringar från ett fönster

Stormen kommer

Vartenda löpsedel gav förbipasserande en ofrånkomlig lavett.

"Barrikera edra dörrar och be en bön till valfri gud ty überstormen Sandy står i farstun! Dess storlek och intensitet riskerar att krocka med diverse andra ovälkomna väderförändringar i närheten. Om detta sker, ja då dör vi allihop i en helvetiskt naturkatastrof utav aldrig förr skådat slag."

För ungefär sju år sedan satt jag instängd i ett litet hus i Småland. Från mitt (mina föräldrars) fönster blev jag vittne till Gudruns otyg då "hon" levde djävul i södra Sverige. Takplåtar lossnade och fladdrade omkring på gatan utanför och hotade att kapa huvudet utav dumdristiga dårar som trotsade vädergudarna genom att lämna hemmets "lugna" vrå. Vartenda träd i sikte gick stelt ner i brygga. Dagen efter Gudruns framfart tog jag en promenad i staden som jag spenderat största delen utav min uppväxt i. Det är förunderligt hur ostadigt ett träd egentligen är. Många utav de små skogar som jag som barn hade äventyrat i fanns inte längre. I deras ställe låg mattor utav träd. Det såg ut som att någon hade gått loss med en gigantisk lie.

Med Gudrun i åtanke och domedagsliknande klagosånger från media så stod jag i valet och kvalet. Skulle jag trotsa alla varningar och fortsätta vardagen som vanligt? Media har trots allt någon slags tourettes, en sjuklig besatthet utav att vråla varg. Detta kunde trots allt vara ännu en "svininfluensan-incident", massdöden som dog ut av sig självt (och lämnade några narkoleptiska ungdomar till eftervärlden).

Jag valde att halvt om halvt ta de illavarslande omen på allvar och började bunkra upp kylskåpet med diverse förnödenheter (vilket så här i efterhand var fullkomligt idiotiskt. Utan el, inget kylskåp). Förnödenheterna bestod mestadels utav glass (Ben & Jerry's) som tog slut ett dygn innan Sandy's förmodade ankomst. Dess ankomst förutspåddes till på måndagen.

Jag låste in mig på söndag morgon.

Att hantera tristess

Whiskyflaskan korkades upp på söndag förmiddag. Trots relativt stabil och kontrollerad salongsberusning så släppte inte tristessen sitt grepp om mina ben. Likt Joakim von Anka vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Flyktiga blickar slängdes mot fönstret i hopp om att se den lama vinden öka i styrka. Inget hände.

Jag sköljde ner den sista skeden glass med whisky och hoppades på en mer händelserik måndag. Kvällen spenderades med datorn. Otaliga avsnitt utav bortglömda serier avverkades.

Måndag morgon kom. Lika oväntat som en främlings smygande finger upp i ens röv på tunnelbaneperrongen så vaknade jag upp bakfull. Inte ens när man tror sig ha kontroll över sitt drickande så benådas man. Att åldras har sannerligen sina för- och nackdelar.

Ingen storm utanför fönstret. Medias ramaskri om den annalkande kvällningen och katastrofen som kom med den gick inte att undvika på internet. Glassen var slut, whiskyn började sina och flickvännen klagade på min kroppsodör. Jag började plötsligt känna mig illa till mods.

Magen platt mot sängen. Ansiktet vridet utåt. Dregel i mängder. Jag var så jävla uttråkad. Kände mig som en inlåst hund i väntan på kastrering.

Kvällen då stormen kom

Mobilen började pipa som om vore den skogstokig. Varningsmeddelanden i form utav sms haglade in. "Gå inte ut. Stanna inomhus!" etc etc. Höll något på att hända? Jag lämnade sängen för att ta mig en titt ut genom fönstret. Visst blåste det. Träden i parken över gatan dansade jitterbugg och såg ut att glädjas oerhört åt vinden. De såg mer levande ut än någonsin.

Folk beträdde fortfarande gatan. Många tycktes låtsas som att inget hände. Det såg dock en aning obekvämt ut att piskas utav regnet.

Framåt åtta på kvällen nådde Sandy New York med full kraft.

Stora grenar började lossna från träden med högljudda brak. Några dumdristiga imbeciller vägrade låta stormen stoppa deras dagliga joggingrunda. Ingen utanför vår lägenhet hade oturen att träffas utav grenarna som erbjöd en säker död. Några joggare längre ned på gatan hamnade på sjukhus. Vilket släkte. Blir man dum i huvudet av att spendera tid i löparspåret?

Bilister parkerade sina bilar under de stora träden trots att fem-meters-stockar låg avslitna och nedvälta på trottoaren. Jag skrattade gott åt idiotin som kom med stormen.

Förutom de dansande träden så hände inget mer spännande genom vår lilla fönstervy. Vinden tjöt som om vore den vansinnig in på småtimmarna. Jag lyckades slutligen somna trots de krypande myrorna i mina ben.

De följande dagarna

Vårt område hade benådats och lämnats nästintill orört. Förutom diverse välta grenar och träd i parken och längs vissa gator så märktes ingen nämnvärd skillnad på omgivningen. Elektriciteten fungerade och därmed höll grannskapets affärer öppet.

Jag stack ut huvudet genom lägenhetsporten och väste mot solen som jag både frivilligt och ofrivilligt hållit mig borta ifrån i två dygn (det var förmodligen tre dygn. Dagarna i lägenheten kändes som en evighet och alla vet ju att evigheten är svår att hålla räkningen på).

Tunnelbanespåren hade självklart slagits ur funktion. Folk och fä blev tvingade att stanna hemma från jobbet. Detta resulterade i ett överflöd utav krogbesökare. Vartenda pub var knökafull några dagar efter stormen då tristessen hade slagit hårt i allas våra sinnen. Beroendet utav liv och rörelse är enormt i en storstad som New York.

Själv tillbringade jag all min tid på klättergymmet eller åt att vandra runt i kvarteret under en veckas tid efter stormen. Att ta bussarna in till Manhattan tycktes mig vara en dålig idé då ryktena om överfulla busslaster och timslånga färder avskräckte de flesta. Där fanns dock ändå inget att göra. Vänner boendes på Manhattan berättade om strömlösheten som drabbade södra halvan utav ön. Från 34:e gatan och uppåt återkom vardagen snabbt då de hade välsignats med ström. Söder om 34:e gatan höljdes i mörker och kvarter efter kvarter liknades vid spökstäder.

Nu

Så här en vecka efter stormen så har staden återhämtat sig en hel del. I och med att de flestas elektricitet har återvänt och att mesta delen utav tunnelbanespåren börjat gå igen så tycks det mig som att de flesta redan börjat glömma bort Sandys sattyg... till viss del. Var på Manhattan igår och märkte ingen märkbar skillnad.

Jag och Emese tog oss nedåt mot södra delen utav Brooklyn idag. Ett område som drabbades hårt förra veckan. Det syntes inga spår efter översvämningarna.

Vi passade på att göra IKEA. Att få sig en ordentlig kopp bryggkaffe i New York är lögn i helvete men IKEA visade sig sitta på en välsmakande kopp. Att alltid få beställa fyrdubbel espresso för att vanligt kaffe på kaféer smakar blaskigt urin direkt från en nypissad koffeinist börjar gå mig på nerverna.

Idag röstas det friskt här i staterna. Här i Amerikatt, "the land of the free", så har man den enorma valfriheten att rösta på två presidentkandidater. Självklart så kan man slänga bort sin röst på någon annan för att visa sitt missnöje över denna tveeggade frihet. Efter att ha lyssnat på diverse konversationer och tv-sändningar om valet så har jag förstått att amerikanarna idag går och röstar för om dom vill ha det dåligt eller lite sämre. Spännande.

Jag äger ingen kamera.