Stormen Sandy - eller - Rapporteringar från ett fönster

Stormen kommer

Vartenda löpsedel gav förbipasserande en ofrånkomlig lavett.

"Barrikera edra dörrar och be en bön till valfri gud ty überstormen Sandy står i farstun! Dess storlek och intensitet riskerar att krocka med diverse andra ovälkomna väderförändringar i närheten. Om detta sker, ja då dör vi allihop i en helvetiskt naturkatastrof utav aldrig förr skådat slag."

För ungefär sju år sedan satt jag instängd i ett litet hus i Småland. Från mitt (mina föräldrars) fönster blev jag vittne till Gudruns otyg då "hon" levde djävul i södra Sverige. Takplåtar lossnade och fladdrade omkring på gatan utanför och hotade att kapa huvudet utav dumdristiga dårar som trotsade vädergudarna genom att lämna hemmets "lugna" vrå. Vartenda träd i sikte gick stelt ner i brygga. Dagen efter Gudruns framfart tog jag en promenad i staden som jag spenderat största delen utav min uppväxt i. Det är förunderligt hur ostadigt ett träd egentligen är. Många utav de små skogar som jag som barn hade äventyrat i fanns inte längre. I deras ställe låg mattor utav träd. Det såg ut som att någon hade gått loss med en gigantisk lie.

Med Gudrun i åtanke och domedagsliknande klagosånger från media så stod jag i valet och kvalet. Skulle jag trotsa alla varningar och fortsätta vardagen som vanligt? Media har trots allt någon slags tourettes, en sjuklig besatthet utav att vråla varg. Detta kunde trots allt vara ännu en "svininfluensan-incident", massdöden som dog ut av sig självt (och lämnade några narkoleptiska ungdomar till eftervärlden).

Jag valde att halvt om halvt ta de illavarslande omen på allvar och började bunkra upp kylskåpet med diverse förnödenheter (vilket så här i efterhand var fullkomligt idiotiskt. Utan el, inget kylskåp). Förnödenheterna bestod mestadels utav glass (Ben & Jerry's) som tog slut ett dygn innan Sandy's förmodade ankomst. Dess ankomst förutspåddes till på måndagen.

Jag låste in mig på söndag morgon.

Att hantera tristess

Whiskyflaskan korkades upp på söndag förmiddag. Trots relativt stabil och kontrollerad salongsberusning så släppte inte tristessen sitt grepp om mina ben. Likt Joakim von Anka vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Flyktiga blickar slängdes mot fönstret i hopp om att se den lama vinden öka i styrka. Inget hände.

Jag sköljde ner den sista skeden glass med whisky och hoppades på en mer händelserik måndag. Kvällen spenderades med datorn. Otaliga avsnitt utav bortglömda serier avverkades.

Måndag morgon kom. Lika oväntat som en främlings smygande finger upp i ens röv på tunnelbaneperrongen så vaknade jag upp bakfull. Inte ens när man tror sig ha kontroll över sitt drickande så benådas man. Att åldras har sannerligen sina för- och nackdelar.

Ingen storm utanför fönstret. Medias ramaskri om den annalkande kvällningen och katastrofen som kom med den gick inte att undvika på internet. Glassen var slut, whiskyn började sina och flickvännen klagade på min kroppsodör. Jag började plötsligt känna mig illa till mods.

Magen platt mot sängen. Ansiktet vridet utåt. Dregel i mängder. Jag var så jävla uttråkad. Kände mig som en inlåst hund i väntan på kastrering.

Kvällen då stormen kom

Mobilen började pipa som om vore den skogstokig. Varningsmeddelanden i form utav sms haglade in. "Gå inte ut. Stanna inomhus!" etc etc. Höll något på att hända? Jag lämnade sängen för att ta mig en titt ut genom fönstret. Visst blåste det. Träden i parken över gatan dansade jitterbugg och såg ut att glädjas oerhört åt vinden. De såg mer levande ut än någonsin.

Folk beträdde fortfarande gatan. Många tycktes låtsas som att inget hände. Det såg dock en aning obekvämt ut att piskas utav regnet.

Framåt åtta på kvällen nådde Sandy New York med full kraft.

Stora grenar började lossna från träden med högljudda brak. Några dumdristiga imbeciller vägrade låta stormen stoppa deras dagliga joggingrunda. Ingen utanför vår lägenhet hade oturen att träffas utav grenarna som erbjöd en säker död. Några joggare längre ned på gatan hamnade på sjukhus. Vilket släkte. Blir man dum i huvudet av att spendera tid i löparspåret?

Bilister parkerade sina bilar under de stora träden trots att fem-meters-stockar låg avslitna och nedvälta på trottoaren. Jag skrattade gott åt idiotin som kom med stormen.

Förutom de dansande träden så hände inget mer spännande genom vår lilla fönstervy. Vinden tjöt som om vore den vansinnig in på småtimmarna. Jag lyckades slutligen somna trots de krypande myrorna i mina ben.

De följande dagarna

Vårt område hade benådats och lämnats nästintill orört. Förutom diverse välta grenar och träd i parken och längs vissa gator så märktes ingen nämnvärd skillnad på omgivningen. Elektriciteten fungerade och därmed höll grannskapets affärer öppet.

Jag stack ut huvudet genom lägenhetsporten och väste mot solen som jag både frivilligt och ofrivilligt hållit mig borta ifrån i två dygn (det var förmodligen tre dygn. Dagarna i lägenheten kändes som en evighet och alla vet ju att evigheten är svår att hålla räkningen på).

Tunnelbanespåren hade självklart slagits ur funktion. Folk och fä blev tvingade att stanna hemma från jobbet. Detta resulterade i ett överflöd utav krogbesökare. Vartenda pub var knökafull några dagar efter stormen då tristessen hade slagit hårt i allas våra sinnen. Beroendet utav liv och rörelse är enormt i en storstad som New York.

Själv tillbringade jag all min tid på klättergymmet eller åt att vandra runt i kvarteret under en veckas tid efter stormen. Att ta bussarna in till Manhattan tycktes mig vara en dålig idé då ryktena om överfulla busslaster och timslånga färder avskräckte de flesta. Där fanns dock ändå inget att göra. Vänner boendes på Manhattan berättade om strömlösheten som drabbade södra halvan utav ön. Från 34:e gatan och uppåt återkom vardagen snabbt då de hade välsignats med ström. Söder om 34:e gatan höljdes i mörker och kvarter efter kvarter liknades vid spökstäder.

Nu

Så här en vecka efter stormen så har staden återhämtat sig en hel del. I och med att de flestas elektricitet har återvänt och att mesta delen utav tunnelbanespåren börjat gå igen så tycks det mig som att de flesta redan börjat glömma bort Sandys sattyg... till viss del. Var på Manhattan igår och märkte ingen märkbar skillnad.

Jag och Emese tog oss nedåt mot södra delen utav Brooklyn idag. Ett område som drabbades hårt förra veckan. Det syntes inga spår efter översvämningarna.

Vi passade på att göra IKEA. Att få sig en ordentlig kopp bryggkaffe i New York är lögn i helvete men IKEA visade sig sitta på en välsmakande kopp. Att alltid få beställa fyrdubbel espresso för att vanligt kaffe på kaféer smakar blaskigt urin direkt från en nypissad koffeinist börjar gå mig på nerverna.

Idag röstas det friskt här i staterna. Här i Amerikatt, "the land of the free", så har man den enorma valfriheten att rösta på två presidentkandidater. Självklart så kan man slänga bort sin röst på någon annan för att visa sitt missnöje över denna tveeggade frihet. Efter att ha lyssnat på diverse konversationer och tv-sändningar om valet så har jag förstått att amerikanarna idag går och röstar för om dom vill ha det dåligt eller lite sämre. Spännande.

Jag äger ingen kamera.