Klas Leifland - eller - "Klas Leifland"

 Varför började han klättra? - David Jaksch

David "Finskapinnarfingrar" Jaksch hade inget hår. Det går rykten om att han bar keps. Det är dock bara rykten spridda utav mig själv så det är inget jag kan styrka.

David körde Volvo. Det är en sak som är säker. I och med att David var i undre tjugoårsåldern så kan man förmoda att det var en Volvo 240, möjligtvis en 740.

David snusade. Mycket.

Man skulle kunna tro att David var en så kallad Volvo-raggare.

Det var han med största sannolikhet också.

Något hände på vägen. David tröttnade på sitt smått dekadenta leverne. Håret började växa ut (kepsen kastades i soptunnan), Volvon skrotades och snuset svaldes.

För helt plötsligt var han en man med en dröm.

Efter att ha sett en affisch på någon klättrande individ bestigandes en tusen meter hög vägg (minns inte vilken) så började en tanke gro i Davis huvud.

"Kan han så kan jag"

David började således med den smått töntiga "extremsporten" klättring. Inte för att vinna prestige i ögonen på andra samhällets individer. Inte för att han en gång i tiden hamnade snett och utgjorde en liten del utav det avvikande beteendet kallat "Volvoraggare" för att därefter försöka återvända till en norm. Inte för att han motsatte sig det smått pinsamma beteendet som styrketränande tokdårar uppvisar dagligen framför det lokala gymets spegel för att därmed försöka hitta en träningsform som uteslöt just sådant beteende. Inte för att han ville visa upp sitt nya snusfria, hårprydda, Volvo-lösa jag för fnittrande kvinnoansamlingar.

Nej.

För "Kan han så kan jag".

Moonwall

David har inte klättrat någon Big-Wall ännu. Drömmen har fört honom så pass långt som till bouldering, och på senare tid viss repklättring, modell kortare turer. Innan höstens start så fick han för sig att bygga en Moonwall vilket ledde till att mina fingrar slets ner så pass mycket att jag inte kunnat klättra ordentligt på några veckor (plus att min visum-ansökan till Förenta Staterna höll på att gå i stöpet när ambassadfolket bryskt bad om fingeravtryck, fingeravtryck som inte existerade).

Klas Leifland

Jag är tillbaka i de småländska skogarna. Mina fingrar har återfått någon slags mänsklig form. Idag fick jag sällskap utav Per Martinsson, en man tärd utav det fördärv som kommer med sommaren. Målet var ett projekt som jag jobbat på några tillfällen över sommaren men som jag inte riktigt fått ihop.

Idag gick det dock relativt smidigt. Per, utbildad sjukgymnast, tejpade ihop min förstörda handled och hejade upp mig för någon utav de finaste problemen jag haft äran att få klättra detta år.

"Klas Leifland"

Graden kan diskuteras. Att ha jobbat på ett problem under halvtaskiga förhållanden för att därefter återvända under bättre förhållanden och skicka åbäket på bara några få försök gör en minst sagt förvirrad. Det kändes hårt när jag jobbade moven idag, enkelt när den skickades, och hårt igen när det skulle fotas. Nåväl. 8A eller 7C+... Ett jefligt trevligt problem döpt efter en jefligt trevlig kille (som inte har en aning om vart gränsen går).

"Klas Leifland"

"Sammy Dahlman vrider upp världen"

Du som bara vill läsa om klättring, hoppa ner till överskriften Måndag.

Storformen tycktes ligga lurandes runt hörnet. Hade jag sträckt ut handen så hade den legerat mina fingrar med rent stål. Istället för att röra vid detta fenomen som visar sig en kort tid varje eller vartannat år så packade jag ner guran och drog till Karlshamn.

Min käre vän mr Jacob "The Happy Forest" Carlsson tvingade in mig i studion för att ännu en gång tillbringa en vecka i total dekadens i musikens tecken. Långa nätter med kaffemissbruk, frustration över brist på kreativitet, värkande fingertoppar och skakande händer hägrade. Vi hade oförståeligt vandrat ut på okända marker där vi lämnade de distade, blues/metal/stonerspelande gurorna för att ersätta dem med rasslande akustiska, melankoliska gitarrer, melodiska sångmelodier, bakåtsträvande basgångar, valsång i form utav modifierade wah-wah gitarrer och röjiga balalajkor (om det nu finns sådana).

Så här i efterhand blev resultatet oväntat... trevligt.

Vidare till klättringen.

Efter dekadensen i Karlshamn så begav jag mig återigen hemåt mot stadens som formade mig till den jag är idag. Värnamo. Vet inte riktigt om jag ska tacka denna gudsförgätna håla med religiösa pingstkyrkevänner i ledningen där dom som inte spelar fotboll eller hockey anses vara förvirrade kättare och motsträvare. En stad där en bouldrare blir allmänt ökänd bland allt och alla som "den där skumma filuren som vill klättra på Mount Everest". Det är väl som det är. Det var trots allt där allt började.

Jag hade mitt gamla projekt "Sticker low" i sikte. Ett problem som jag fick alla moven gjord i höstas dagen innan regnet och snön kom.

Väl i Värnamo så kom dimman och regnet. Alla planer gick i stöpet och jag och min kära dam Emese tillbringade lördag/söndag i botten utav en form med ostkaka.

Så här i efterhand kan jag medge att min surmulenhet gick över gränsen och antog någon slags depression. Vi bestämde oss för att stanna kvar i Värnamo till måndagen för att se om väderguden kunde visa sitt förbarmande över oss... Under tiden så underhöll jag mig med att hjälpa farsgubben fälla träd.

Måndag


Solen sken. Äntligen. Inte nog med det. Vinden hade bestämt sig för att slicka rent vartenda liten tillstymmelse utav vatten på blocken i skogen. Jag och Emese gjorde den relativt korta hiken över kohagar och skogar för att komma till "Sticker"-blocket. Jag skred till verket och borstade upp lite mossa som uppvärmning.

Projektet gick redan på andra länkförsöket efter att jag hade korrigerat betan och jobbat in flytten. Det var knappast någon stilren ascent. För det första så fick jag rätta till ett nyckelgrepp som jag missade totalt och för det andra så tappade jag foten i ett utav kruxmoven. Ett move som jag aldrig gjort tidigare utan att ha kvar foten... Utöver det så passade vartenda move mig som om bouldern fanns där bara för mig. En fet pinch för vänsterhanden och hårda compressions i tak. Kort men intensiv. Värnamos, enligt mig, snyggaste linje den låga höjden till trots.

"Sammy Dahlman vrider upp världen", förslagsgrad 8A, föddes. När vi skulle filma lite flytt i efterhand så kunde jag inte ens göra första kruxflyttet hur mycket jag än försökte. Som klättrare slutar man aldrig förvånas över hur stor skillnad det blir i ens klättring när man är riktigt taggad.

Nedan följer en film på problemet. Emese står för fotandet och redigerandet. Musiken är ett klipp ur en smått förändrad beta-version utav låten som jag och Jacob gjorde förra veckan som jag skrev om i början av inlägget. "Welcome to the Happy Forest" av Sammy Dahlman/Jacob Carlsson a.k.a "Fanzhen of Hebei".



För övrigt så gjorde Emese bra ifrån sig på blocken. Nostalgiska minnen översköljde mig återigen då jag såg henne kämpa med att lära sig stå på extremt små fotsteg i jämförelse med trappstegsliknande inhomhusfotsteg.

Tillbaka till början

Så begav jag och Emese oss ner till de mörka, blockrika skogarna där det hela en gång började. Värnamo, en gudsförgäten stad där mina händer för första gången klämde sten och skapade ett beroende som aldrig tycks ge vika.

Skogen. Hem åt blocken.
Skogens egna heltäckningsmatta gjord utav tjock, grön mossa värmer
Moder Jord lite extra under en redan ovanligt varm höst

Mina föräldrar bor mitt ute i skogen med diverse ensamstående block och mindre områden nära till hands. Självklart har det mesta redan skickats men det finns ändå några ogjorda pärlor kvar på de hittills funna blocken. För ungefär tre år sedan så satte jag upp en fin liten compression-boulder som fick namnet "Sticker" 7C, och om jag inte mindes fel så funderade jag redan då på en möjlig lågstart på en uppenbar hylla.

Sista skicket på Sticker Low

Väl i Värnamo sökte jag och Emese upp blocket som kräver lite smygande över ko-hagar och genom trädgårdar för att nås. Minnet hade inte svikit mig och lågstarten visade sig inte bara möjlig men även fin, hård och estetiskt tilltalande.

Efter en hel del beta-klurande kom jag fram till, förmodligen, enklast möjliga sätt att göra detta compression-monster på och inväntar morgondagen för lite hud och färdigvilade muskler.

 Idag fick bli någon slags vilodag då allas vår Fader Viktor guidade runt oss på ett mindre område vid namn Hattebo som bar en hel del lättare problem i sitt sköte. Grundidén var att förstöra sig på hårdare projekt vid ett annat område men vi blev ivägkörda utav skogstokiga jägare med "happy triggerfingers". Nåväl. Dagen blev en riktig höjdare då riktiga "oldschool" granit-problem gick ner i mängder. Både jag, Viktor och Emese rev av boulder efter boulder i de lägre registerna. Det kändes onekligen skönt att klättra problem som liknar de man en gång i tiden började sin klätterkarriär på.

Emese fick klättra fina problem på granit och var mer än allmänt nöjd

Inte enda gången som Emese överraskade sig själv idag. Man blir snabbt påmind över ens egna
glädje under den tid då man klättrade utomhus för de första gångerna

Första gången ute med "Vickan" på år och dar. En nöjessam tillställning utöver det vanliga

Mr. "Bouldering är ingenting utan fika" himself

Långesedan man gjorde nyturer runtomkring Värnamo

En bild som ensam beskriver dagen

Foto: Emese Tot