Klas Leifland - eller - "Klas Leifland"

 Varför började han klättra? - David Jaksch

David "Finskapinnarfingrar" Jaksch hade inget hår. Det går rykten om att han bar keps. Det är dock bara rykten spridda utav mig själv så det är inget jag kan styrka.

David körde Volvo. Det är en sak som är säker. I och med att David var i undre tjugoårsåldern så kan man förmoda att det var en Volvo 240, möjligtvis en 740.

David snusade. Mycket.

Man skulle kunna tro att David var en så kallad Volvo-raggare.

Det var han med största sannolikhet också.

Något hände på vägen. David tröttnade på sitt smått dekadenta leverne. Håret började växa ut (kepsen kastades i soptunnan), Volvon skrotades och snuset svaldes.

För helt plötsligt var han en man med en dröm.

Efter att ha sett en affisch på någon klättrande individ bestigandes en tusen meter hög vägg (minns inte vilken) så började en tanke gro i Davis huvud.

"Kan han så kan jag"

David började således med den smått töntiga "extremsporten" klättring. Inte för att vinna prestige i ögonen på andra samhällets individer. Inte för att han en gång i tiden hamnade snett och utgjorde en liten del utav det avvikande beteendet kallat "Volvoraggare" för att därefter försöka återvända till en norm. Inte för att han motsatte sig det smått pinsamma beteendet som styrketränande tokdårar uppvisar dagligen framför det lokala gymets spegel för att därmed försöka hitta en träningsform som uteslöt just sådant beteende. Inte för att han ville visa upp sitt nya snusfria, hårprydda, Volvo-lösa jag för fnittrande kvinnoansamlingar.

Nej.

För "Kan han så kan jag".

Moonwall

David har inte klättrat någon Big-Wall ännu. Drömmen har fört honom så pass långt som till bouldering, och på senare tid viss repklättring, modell kortare turer. Innan höstens start så fick han för sig att bygga en Moonwall vilket ledde till att mina fingrar slets ner så pass mycket att jag inte kunnat klättra ordentligt på några veckor (plus att min visum-ansökan till Förenta Staterna höll på att gå i stöpet när ambassadfolket bryskt bad om fingeravtryck, fingeravtryck som inte existerade).

Klas Leifland

Jag är tillbaka i de småländska skogarna. Mina fingrar har återfått någon slags mänsklig form. Idag fick jag sällskap utav Per Martinsson, en man tärd utav det fördärv som kommer med sommaren. Målet var ett projekt som jag jobbat på några tillfällen över sommaren men som jag inte riktigt fått ihop.

Idag gick det dock relativt smidigt. Per, utbildad sjukgymnast, tejpade ihop min förstörda handled och hejade upp mig för någon utav de finaste problemen jag haft äran att få klättra detta år.

"Klas Leifland"

Graden kan diskuteras. Att ha jobbat på ett problem under halvtaskiga förhållanden för att därefter återvända under bättre förhållanden och skicka åbäket på bara några få försök gör en minst sagt förvirrad. Det kändes hårt när jag jobbade moven idag, enkelt när den skickades, och hårt igen när det skulle fotas. Nåväl. 8A eller 7C+... Ett jefligt trevligt problem döpt efter en jefligt trevlig kille (som inte har en aning om vart gränsen går).

"Klas Leifland"