Vintertider, del 2

"Hur är det möjligt?", undrade jag.
Emeses textmeddelande på mobilen sa något i stil med: "Ditt flyg går från Newark...".
Jag stod på ett transittåg mellan terminaler på JFK airport och undrade varför SAS inte fanns med på listan över flygbolag.
"Hur kan man missta vilken flygplats flyget går ifrån?", tänkte jag smått panikartat. "Det händer ju för fan bara i riktigt dåliga Hollywood-producerade skitfilmer. Jag vill inte vara med i en skitfilm".

JFK ligger österut i Brooklyn, Newark ligger väster om New York i New Jersey.

Med snabba kliv flög jag in i närmsta taxibil och försökte flämtande få den indiske herrn att förstå att jag ville till Newark så fort det bara gick. När han insåg att jag var på fel flygplats så sa han uppmuntrande: "Det händer oftare än folk tror". Det struntade jag fullständigt i. Folk som råkar ut för sådana här incidenter är ju disträa och innehar förmodligen en relativt låg intelligenskvot. Att jag nu bevisligen tillhörde just den skaran gjorde mig moloken.

Indiern tog betalt med ett överpris utan dess like. Han utnyttjade situationen och tog tillfället i akt att ekonomiskt våldta min plånbok. Min plånbok har inte återhämtat sig fram till denna dag och skälver fortfarande när jag rör vid den.

Taxichauffören våldtog min plånbok och verkade inte det minsta ångerfull

Jag hann med planet och såg inte fram emot ännu en dödsresa i en metallåda bland molnen. En viss herr Schaal berättade om sina flygplansritualer som innebar att han varje gång innan påstigning kysser sin handflata och klappar planet lätt på utsidan för god turs skull. Jag avfärdade det som vidskepligheter men ångrade mig när vi väl var i luften och satt därefter och klandrade mig själv för den oundvikliga flygkraschen som jag trodde komma skulle. 8 timmars ren och skär dödsångest. Jag tittade beundransvärt på flygvärdinnorna när dom svassade förbi och föreställde mig ett helt års arbete i deras sitts. Ett års dödsångest i i princip varje dag. Undrar vad för sorts person jag hade varit i slutet utav året. Ett nervvrak utan dess like.

Jobbet där man tvingas leka med Döden. Som uppställda på rad inför arkebusering.

På flyget från NY till CA så spydde en tant ner sig framför mig och låtsades som att inget hade hänt. Den här gången spydde en liten tjej ner sig själv och sin pappa precis framför mig. Jag började på allvar fundera kring om min flygrädsla smittade av sig. Fanns det en möjlighet att min annars så ljust skinande aura nu blivit vibrerande grön och gjorde människor kring mig spyfärdiga? Förmodligen.

Planet kraschade aldrig och jag landade i Sverige överlycklig utav tanken på att jag inte behövde arbeta som flygvärd.

Västervik

Jimmykarlsson mötte upp mig på tågstationen i Norrköping. Vi kramades så som bara män kramas. En kram fylld med kärlek men med tillräckligt mycket avståndstagande för att vardera manlighet inte ska få sig en törn. Det var obehagligt trevligt att se honom igen.

En manlig kram vid Norrköpings tågstation

Vädret var mer än fantastiskt. På en klarblå himmel sken solen och likt en medioker ståupp-komiker fick den folket i Norrköping att le. Snön låg fortfarande kvar på marken. Det var dags att åka ut och klättra.

Jimmykarlsson fick ansvaret att bestämma destination och boulderproblem. Det slutade med att vi hamnade i Västervik på ett problem vid namn "Go all day ss". Lowball till trots så är det alltid kul att se något nytt hemma i Sverige.

Min hjärna var smått dysfunktionell  p.g.a jetlagen och min 26 timmar långa brist på sömn och ordentlig mat. Mycket utav det Jimmykarlsson sa gick in genom ena örat och fastnade i min hjärnas arbetsminne och dess för tillfället icke fungerande fonetiska loop utan att processas. Jag uppfattade oftast det som hände runtomkring mig som dröm.

Leta beta och skicka. En enorm förenkling utav boulderingens ädla konst. Jimmykarlsson kom snabbt upp för problemet medan jag kämpade med att lugna ner mitt skenande hjärta. Fest i mitt hjärta och du är bjuden. Untz untz untz. Två move och jag började flåsa som en löphäst. Sova...

Jag fick problemet gjort ganska direkt efter Jimmykarlsson. Som vanligt hade vi annorlunda beta. Det var skönt att vara hemma.

Kvällen började vankas och med den kom en overklig fukt som la sig över blocken. Vi fick inget annat gjort.

Två vädermässigt sunkiga veckor i Fontan vankades...

Äventyr i sommarvärmen - eller - The shining

Myggorna svärmade kring huvudet, envisa som satan. Ett bett på näsan förvandlade mig till ringaren i Notre Dame... Eller Paolo Roberto.

David Jaksch ådrog sig några nya smeknamn. Svetten i hans anlete gav uttrycket David "The Shining" Jaksch en rungande mening medan myggbeten/svulsterna på hans rygg slutade med David "Cancersvulsten" Jaksch. Vart "Assman" kommer ifrån vet jag inte men det har förmodligen med analsex att göra. David "The receiver" Jaksch...

Emese klättrade ännu en 6B och log i flera dagar.

"Den glada amatören" fick tag på GPS-koordinationerna som pekade ut vart vi befann oss. Jag såg honom närma sig över en kulle och satte hjärtat i halsgropen.

Allt hände i Västervik en överjävligt varm söndag.

Nedan följer en film på några problem (Sign of the crooked cross, Fysiologi, Dead men tell no tale) kring Västerviktrakten.


Jag gick även "Ancestors tale". Problem med väldigt få moves välkomnades i värmen då svettporerna i händerna gick på konstant högvarv efter någon sekund på väggen.

Ancestors Tale

Totis gör sin 6B på tredje sessionen. Envis alabama.

 Foto och Film: Emese Tot

Himmelfärd till Västervik - Intervju med en klappande, manisk Erik Grandelius

En skånsktalande herre vid namn Erik Grandelius ringde häromveckan för att anmäla sin ankomst till Norrköping. Det lät grötigt och slaffsigt (som skåningar oftast tycks göra) när han nästintill förvirrat men bestämt la fram sin begäran om att få "göra" Västervik och Norrköping. Ovetande om vad det egentligen betyder att bjuda hem en hätsk "tänkare" till sin bostad så hörsammade jag hans begäran och bjöd in honom till min boning.

Herrn anlände torsdag kväll och planering utav helgen påbörjades samtidigt som vi lät en ofattbart värdelös film vid namn "John Carter" som uppbringade rastlösa indicier i både kropp och själ gå i bakgrunden. Nyturerna i form utav power-boulders på Råsklippan utnämndes som starka kandidater för ett hedersbesök utav oss taggade klättrare inför fredagen.

Fredag


Jag, Jimmy "skogshuggar'n" Karlsson och Erik begav oss mot Råsklippan med högmod i sinnet. "Dead men tell no tale" och  "Perdita Durango" stod på schemat.

Erik värmde upp genom att styla inför ett gäng medelålders repklättrare. Ouppfostrat och respektlöst  solade han en led som dom jobbat på under dagen vilket ledde till stående ovationer och imponerade, hänförda utrop. Själv stod jag och tittade på den ivrige ynglingen och skakade på huvudet.

"Dead men tell no tale" är i praktiken en enmovare från en stor pinch med höger hand och ett skick till en bra list i en spricka med vänster hand. Om jag säger att stora pinchar är något utav en illvillig fiende till mig så skulle jag ljuga röven av mig. Halvt uppvärmd så kände jag på cruxmovet och utan att göra det tänkte jag att det skulle gå om jag bara klämde lite extra. Och visst gjorde det det. Problemet gick ner på första länkförsöket och min dåliga hud från Ågelsjön dagen innan var nöjd. Erik ville inte vara sämre och skickade en kort stund senare.

"Perdita Durango" såg snäppet vassare ut. I mitten utav problemet finns ett hål som man jammar i. För att frambringa lite respekt i Erik så drog jag några enarmare i jammet för att känna efter hur bra det var. Efteråt kände jag mig lika pinsam som Erik borde gjort efter sin solotur.

Moven jobbades in relativt snabbt och jag gjorde en favorit i repris och rev av problemet på första länkförsöket. Erik såg lite nervös ut och föll ett gäng gånger på det långa skicket från jammet. Efter att ha hittat en crimp i mitten utav skicket som gav honom lite mer drag så fick även han problemet gjort.

Båda problemen visade sig bjuda på högkvalitativa moves och rekommenderas starkt. Eloge till FA:isterna.

På kvällen vankas det inflyttningsfest. Mångårig erfarenhet utav alkoholförtäring sa mig att whiskeyn tordes lämnas hemma. Jag lyssnade halvt om halvt på min erfarenhet och tog med mig en nästintill tom flaska och klarade mig därmed någorlunda ifrån baksmälla. Erik, relativt ny inom ämnet, klarade sig förvånansvärt bra och peakade tidigt och lät fyllan plana ut inför hemgång. Så här i efterhand så verkar han inte ha skrämt någon alltför mycket med sitt högljudda artikulerande.

Lördag


Jag och Erik vaknar upp pigga och muntra. Erik börjar maniskt klappa händerna i takt.

Solstadström utnämns som mål och vi beger oss ut i god tid.

Fyra timmar senare hittar vi blocket... Efter en lång bilfärd och en två timmar lång vandring i skogarna kring Solstadström är vi båda slitna. Koordinaterna på 27crags visade sig vara en aning missvisande men tack vare tre telefonsamtal till en tålmodig Stefan Rasmussen så hittar vi blocket.

"Awake the unkind" blur huvudmålet. Bara genom att titta på problemet så insåg vi att dagens mål skulle sitta Erik som handen i handsken till skillnad från gårdagen. Efter ett riktigt bra flash-försök och beta-klurande så blir det hans tur att skicka på första länkförsöket. Själv gjorde jag cruxmoven på andra försöket, letade beta på ett lite enklare move som innefattade kontroll på höfterna och gav till slut upp när jag insåg att min hud inte pallade trycket. Jag nöjde mig med att göra den i två delar och tänkte att jag ville ha en chans på Tunablocket om "Frost" skulle visa sig vara lika fin i verkligheten som på film.

Väl på Tunablocket så hade klockan skenat iväg och våra magar skrek efter mat. "Frost" visade sig vara ett riktigt morfo-problem där både jag och Erik tycktes sakna ungefär fem centimeters reach för att ha en chans denna sena kväll. Vi gjorde något enklare problem i form utav en travers ut till en arete och lite compression bara för att inte känna att bilfärden dit skulle vara i onödan.

På kvällen börjar Erik maniskt klappa händerna i takt.

Söndag


Mina fingertoppar ser ut som gegga. Erik klappar maniskt händerna i takt.

Jag, Jimmy och Erik gör en kortare tur ut till Jimmykarlssons "Rhinostone" och Erik skickar i god stil efter ett tappert flashförsök och en stunds betaletande.

Nästa problem på schemat blir min egen skapelse "Piff, Puff och Lappugglan".

"Det här är ju för fan det hårdaste problemet under helgen", skriker Erik och ger upp då han snabbt inser att hans "guns" kanske måste bättras på.

Nu har han åkt hem och det är obehagligt tyst i lägenheten. Helgen med den desorienterade skåningen känns så här i efterhand obehagligt surrealistisk med dess hätska tempo och de snurriga konversationerna som präglat vår dödtid.

En hyllning till Stefan


Under helgen har det bara besökts nya områden som Stefan Rasmussen hittat. En hyllning till denne envise upptäckare som hittar boulders lika ofta som en cynsik man som jag själv hittar fel på folk tordes vara på sin plats. Den brinnande passion denne man har för boulderingen i Sverige är ofattbar och har skänkt oss flertalet trevliga stunder på hans skapelser. Hatten av för dig Stefan!

Intervju med Erik Grandelius


Jag bestämde mig för att göra en kort intervju med Erik då detta är en man med väldigt många och något annorlunda åsikter. Jag vill starkt påpeka att detta är hans egna och endast hans åsikter som följer nedan. Jag tar gravt avstånd ifrån hans snärjda och ibland förvirrande tankegångar och om någon har åsikter om hans åsikter så bör dessa riktas direkt mot honom.


Låt oss hörsamma dina åsikter om det könsneutrala uttrycket "hen"


Det finns ett behov av att kunna uttrycka ett personligt pronomen könsneutralt... Öh framför allt i text då man inte orkar skriva han/hon. Däremot låter det töntigt när man säger det. Dessutom så kan man i många sammanhang använda den/dens på ett tillfredsställande sätt. Möjligen är "bitch-nigguh" ett bättre alternativ för ett könsneutralt personligt pronomen.

Okej... Eh... Har kost och logi varit herrn tillfreds över helgen?


Den har i stora drag varit tillfredsställande. Man kanske dock bör beakta att två delkomponenter inte bör ha samma utseende eller konsistens. Jag var även missnöjd över snabbkaffet som levererades på fredag morgon men espresson som följde dagarna därpå kompenserade upp det hela. För övrigt var jag nöjd.

Över till lite klättring... Vad betyder "The Hood" för dig?


Det betyder inte ett skit. För mig symboliserar det en grupp bortskämda medelklass amerikanska proffsklättrares naiva försök att skapa sig en gruppidentitet när dom själva totalt saknar personlighet. När jag ser filmer som "Schengen Files" fylls jag av avsmak och får allvarliga funderingar på att slutgiltigt ge upp klättring. Det är ett patetiskt försök att identifiera sig med en gangsterkultur som dom i själva verket inte vet ett piss om. Klättrare som Daniel Woods och Paul Robinson gör mig orolig över vart klätterkulturen är på väg. Det är en enorm skillnad från idag och 80-talsklättrare då de ledande klättrarna hade färgstarka personligheter och åsikter till skillnad från dagens bortskämda, bleka medelklasskids.

Vad identifierar du dig med då?


Kanske vi bara måste inse att vi är komplexa individer som får sitt värde i sina personliga egenheter och inte genom hur man konformistiskt ansluter sig till, av media, konstruerade schablonbilder.

Vad fick du för intryck utav Sammy Dahlman över helgen?


Han är en gammal man i en relativt ung mans kropp. En gammal, bitter och cynisk man. Vanligtvis är det min morfar som droppar kommentarer såsom: "Det går ju inte lyssna på musiken på radio nu för tiden", eller, "Det sköna med att åka bil är att komma fram". Dock är han en generös värd och en öm älskare och sitter inne med en respektingivande samling animeserier.

Tack. Nu till ett lite mer känsligt område... Vilken grad skulle "Awake the unkind" haft om den legat i Kjuge?


Det är svårt att uppskatta eftersom där inte finns några problem med lika bra grepp. Generellt sett så har jag svårt att förstå att en klättrare som Guntram Jörg som har haft möjlighet att klättra på så många olika ställen och således bör ha en bättre uppfattning om grader än någon i Sverige, kan bete sig så oansvarigt när han graderar en nytur i Sverige. Det känns lite som ett hån mot oss lokala klättrare. Rasmussen kan ju ursäktas då han inte reser så mycket. Det är faktiskt irriterande när man sitter i bil i två timmar och gör problemet på andra försöket.

Om man struntar i graderna som tyvärr ofta hamnar i centrum och skapar onödiga debatter som oftast slutar fruktlöst, hur ser du då på klättringen över helgen?


Det har varit en rolig helg med många problem i gott sällskap, för det mesta. Oväntat att det går att klättra så bra i mitten av maj. Framför allt har det varit roligt att klättra problemen kring Norrköping, Rhinostone framför allt. Lappugglan var för jävla hård. Dessutom har vi ju hunnit med mycket bra anime och blivit fulla på fest. Jag känner att jag har fått ett djupare perspektiv på livet.

Vad tycker du om att jag tycker att du borde träna upp dina "guns" lite mer.


Det är inget mot vad du borde göra med rörligheten i dina höfter.

Mean Green - eller - "Bullincidenten"

En utav mina större förebilder inom klättervärlden, Johan Lunborgidis, ringde igår och ville prompt ha med mig ut till Gröna Väggen idag. "Samla ihop ett crew så drar vi". Mitt inflytande på klättrande vänner sträckte sig enbart till Jimmykarlsson denna dag och så var vi bara tre som drog ut på äventyr.

På den avskräckande, långa och ångestladdade bilfärden till Gröna Väggen så stannade vi till på ICA för att införskaffa oss föda. Mina surt förvärvade penningar gick åt till en gainomax, smak RASpberry dagen till ära, och en blåbär/vaniljbulle. Bullen visade sig innehålla i princip 0% vanilj och jag lyckades i viss mån uppbåda nog med viljestyrka för att hålla vansinnet tillbaka. Jag blev så besviken... Trodde att dagen skulle gå åt fanders.

Men det gjorde den inte "bullincidenten" till trots.

Väl vid gröna väggen så kunde jag fortfarande höra bagaren, skaparen utav bullen, skratta skadeglatt åt mig. Ilsken och fly flängd förbannad så gick jag direkt på "Boardlord", 7C+, ett långt drag från jug till sloper följt av ett enklare slut. Den gick ner på tre försök efter att mina ouppvärmda "guns" slutat klaga.

Gröna Väggens "Kingline", "Mean Green", 8A+, stod på tur. "Mean Green" består utav ett stenhårt startflytt följt av lite hälar, lättare move och en skrämmande urtoppning.

"Det kanske är bäst om du provar urtoppningen", sa Jimmykarlsson och tittade frågande på mig. Efter någon sekunds eftertanke så insåg jag att om jag ändå ska göra urtoppningen så kan jag väl lika gärna göra den från start så behöver jag inte prova den fler gånger.

Startmovet bet ifrån två gånger men på tredje presset så satt den. Urtoppningen hägrade och jag kritade på från en jug efter att ha slappat på några blöta grepp. Slutet kändes enkel efter att ha kollat upp finbeta på Stefans blogg men jag skrek och gormade som en vettvillig gris i alla fall, inte bara för att bjuda på show men för att jag var en liten räddhare med psykologiskt tunga laster i bagaget (se "bullincidenten).

Upp kom jag och väl över kanten så fortsatte jag min resa genom rädslans land när jag insåg att över kanten så väntade en lång "slabb" fylld med barr och mossa. Mången man hade kallat "slabben" för smärre uppförsbacke.

Nästa problem, "Radiohead", 8A, gick relativt fort den med. Jag och Billybobkarlsson klurade beta och efter att ha tagit mig igenom den eminenta starten så fick jag återigen äran att göra urtoppningen från "Mean green" (slutar i samma urtoppning). Otaggad så floppade jag av slutet, landade, laddade och skickade den presset därpå.

Och så till "Siam", 7C+. Mitt högra baksida lår har trasat sönder och på "Siam" så använder man en viktig höger hälkrok. Jag försökte "fuska" mig förbi hälkroken genom att skicka dynamsikt till den övre juggen men kom någon enstaka centimeter för kort.

Ett par muntra kalmariter och stockholmare invigde mig i helandet utav skadade musklers alla hemligheter och kastade över en sticka med dödslinementet "Linnex". Glad smetade jag in baksida lår och satan i helvete vad det brännde! Några timmar senare här hemma så bränner det fortfarande...

Smärtan i låret ersattes utav smärtan från Linnexet och jag bestämde mig för att ge ett försök där jag tog i med hälen. Tursamt nog så prickade jag jag toppjuggen och valsade upp för ännu ett problem.

Min idol, Johan Lundborgidis, vet hemligheten med att vila sig i form. Han behöver inte träna som en spetälsk med tron om att total utmattning är botemedlet mot sin åkomma (läs David "Girlyfingers" Jaksch). Idag gick han både "Tremor", 7B, "Gröna Lanternan", 7B och "Tunnelsyndrom", 7A flash, utan att göra en enda min som visar på att han ens behövt ta i.

Jimmykarlsson trotsade sin "antistyle" genom att även han skicka "Boardlord". Därefter gjorde han "Tremor Krist", 8A, som en dans. Ett problem som jag för övrigt klättrade upp till urtoppningen på (återigen samma urtoppning som "Mean Green") men bestämde mig där halvt om halvt att hoppa ner enbart av den anledningen att jag började tröttna på att göra samma urtoppning om och om igen. Det blev för mycket för en man som bara några timmar tidigare ätit en vaniljlös bulle. Trots den mentala svikten så var jag nöjd med dagen.

Emese jobbade idag så återigen, inga bilder.

Den låga David, jätten Goliat och kung-fu-hjälten herr Dahlman

(Du som enbart vill läsa om dagens stora bedrift vid Fallataket kan hoppa över till Måndag)

Att sitta mörbultad och mentalt fördärvad i sin soffa med Playstation-dosan i handen är fantastiskt om man på något sätt känner att man är värd det. Att vara värd något är självfallet upp till individen som det berör. En svulstig herre med flottigt, sourcreme-and-onion-doftande hår kan förmodligen känna att han är värd en kväll framför tv:n bara genom att ta sig från sängen till soffan. En vältränad maratonlöpare med Voltaren-doftande hudavlagringar skulle nog däremot ta sig en längre sträcka (och kanske kräkas lite på vägen) innan han/hon bestämde sig för att sätta sig ned och skjuta zombies framför dumburken. Hur är det då i Sammy Dahlmans fall? Om sanningen ska fram så kretsar mina tankegångar förmodligen i samma banor som den svulstiga herrens...

Idag känner jag dock att jag är värd det. På riktigt.

Torsdag


Mitt förra blogginlägg kretsade kring denna dag och berör min FA utav Piff, Puff och Lappugglan, 8A så det behöver jag inte gå in närmre på.

Fredag


Jag och min kära sambo tillbringade dagen i Stavsjö. Under diverse projekterande så började små isklumpar från himlen att misshandla våra hjässor. Min hjässa som är lika len som Klas Leiflands hårlösa kvinnoben tog stryk till den punkt då jag gav upp och begav mig tillbaka till bilen för avfärd hemåt. Direkt då bilen äntrades så gled solen fram bakom ett moln och log hånfullt ovanför en klarblå himmel. Vilket jävla beteende.

Lördag


Linköpings klätterklubb ställde till med tävling med start på söndag. Efter att jag vaknat upp och stirrat mållöst ut genom fönstret bara för att se en snöklädd bakgård så bestämmde jag mig bittert för att åka dit och hjälpa till med byggandet. Problem skruvades och jag blev trött. Längtade en smula efter att få prova problem dagen därpå under tävlingen.

På kvällen började telefonen ringa febrilt när jag precis somnat till i soffan. Vardan detta nu då? Folk och fä sa att det var inflyttningsfest... Hemma hos mig. Ännu en trevlig överraskning ihopkokad utav sambo Emese. Skägget trimmades, näshår rycktes och finskjortan åkte på. När diverse vänner började anlända så korkade jag upp min enda öl och försökte suga på den så länge som möjligt. Efter en halvtimme så ljög jag ihop att jag var inne på min femte öl trots att det fortfarande var min första. Ett eminent knep att ta till sig för att undvika hetsning angående överflödig alkoholförtäring.

Allt har ett slut och det hade tydligen min avslagna "Leffe Brün" också. Fin-whiskeyn åkte fram. En 16 år lagrad "Lagavulin, Destillers Edition". Jag och strongman/Farsan Erik Carlsson sög i oss varsitt glas och kom snabbt överens om att vi precis upplevt en smaksensation som förmodligen kunde jämföras med att bli våldtagen i munnen utav Gud.

Jag gick på min flaska Talisker och surplade glas efter glas. En snål smålänning sa en gång till mig att när whiskeyn inte längre smakar något så är det synd och skam för plånboken att fortsätta dricka (med närmare eftertanke så var det jag själv som sa det). Jag la ifrån mig flaskan och avnjöt resten utav kvällen med att diskutera allt mellan himmel och jord med våra gäster. Filosofiska frågor framtagna utav Sveriges bäste vän, alkoholen, fyller lägenheten.

Söndag


Det vankas tävling i Linköping. Jag var, trots mitt heroiska försök att inte bli det, bakfull och seg. Emese, jag och Anna Hessel Hassel bilade ner till grannstaden. Anna däckade ihop medvetslös i baksätet.

Trots att hjärtat spelade en hätsk rytm som på en bongotrumma så vann jag tävlingen. Problemen jag hade byggt dagen innan var hårdare än jag trott och jag fick ta i på riktigt. Fingrarna värkte och armhålorna luktade spannmål, vatten och jäst.

Emese höll sig vid liv och Anna Hessel Hassel låg medvetslös på bouldermattan.

Jag funderade på att ringa Jimmykarlsson och säga att jag skulle komma över på kvällen för att därefter strunta i att komma över... Mitt ypperligt dåliga sätt att driva gäck med någon på 1 April.

Måndag


Jimmykarlsson ringde och väckte mig och min dam. Det vankades bouldering.

Jag kunde knappt röra mig men snappade upp på förslaget om att åka ut när jag gick till köket och strumporna fastnade i utspilld öl.

Fallataket blev vår destination. Jag, Jimmy och Girlyfingers Jaksch förde en livlig diskussion i bilen om något som jag redan glömt bort.

Väl framme på parkeringen så påbörjades den tio minuter, overkligt långa anmarschen. David som stukat foten för ett tag sedan bringade fram skratt när han hukandes haltade fram en bit bakom oss i skogen. Jimmykarlsson skrek som en vettskrämd parisare och sa att Quasimodo hade kommit för att hämta oss.

Jag ville prova "David o Goliat, 8A, trots mitt vrak till kropp. Om det inte gick vägen så hade jag alltid min bok med mig som jag självklart hade lämnat i bilen. Uppvärmningen hoppades över. Jag kände mig redan trasig så det kunde väl kvitta. Problemet kändes tungt även fast friktionen var den bästa på länge. Efter att Jimmy uppfunnit en strålande fotbeta så gick jag dock problemet utan större svårigheter tack vare en vinters träning på en 45° vägg.

För dom som inte vet så finns det en lägre start till "David o Goliat" som väger in på 8A+. Eftersom den vanliga starten gick relativt enkelt så bestämde jag mig för att fresta mina sargade "guns" på den också. Efter lite strul med kalla fingrar och en ovanligt huttrande Sammy Dahlman så skickade jag även den. Den överdrivna mängden koffein i mina ådror fick bestigningen att se ut som ett skämt. Upp kom jag i alla fall.

"Imorgon blir det vilodag", tänkte jag och brände av "Unzvermässigkeit", 7C (som även David "Halte Per" Jaksch lyckades göra) på första försöket och "Coronant", 7C+. Den sistnämnda innehåller ovanligt vassa grepp och den obefintliga huden på mina fingertoppar fick köttet under att värka.

Jimmy var otroligt nära på "David o Goliat Low". Fram till sista dyno-movet så såg det ut som att han klättrade på en 6A. Lappugglans blick spökade ännu en gång och han missade slut-juggen. I mina ögon var hans självsäkra klättring en större bedrift än min rangliga bestigning.

Quasimodo tjatade om sin förbannade klocka på vägen tillbaka till bilen.

Nu sitter jag här efter ett välförtjänt bad och ska spela tv-spel. Dagens bedrift gör mig förundrad. Det känns onekligen som att jag befunnit mig i en halvtaskig Honkong-film hela dagen. En sådan film där den högt sparkande kung-fu-hjälten får storstryk till förbannelse men som på dödens rand ställer sig upp med nyvunna überkrafter och levererar ett regn utav knogmackor tills hundratalet fiender ligger på marken. Undrar vad för slags energi det är som kommer fram när man trodde att det inte fanns någon kvar...

Min whiskeypartner Erik Carlsson på David o Goliat, 8A (gammal bild tagen från cafeclimb.blogspot.com)

Gymnastik för den ofrivillige

Ibland har man helt enkelt bara otur... Som de flesta klättrare vet så är det knappast man själv som väljer problemet. Det är snarare så att problemet väljer en. Ungefär lite som den där nakna snubben med fiol ute i bäcken lockar folk i fördärvet så lockar vissa problem bouldraren med löften om härliga rörelser och adrenalin. Min poäng med det hela är att det ibland kan vara svårt att låta bli att klättra vissa saker även fast man kanske borde sätta sig ner och dricka kaffe eller virka en mössa och sälja den för 250 spänn istället.

Fredag


I fredags visade Jimmy "BillyBob" Karlsson mig ett block i närheten utav boulderområdet som fått samma namn som en gudsförgäten håla mellan Norrtälje och Uppsala. BillyBob hade satt upp diverse lågstarter och andra nyturer på detta relativt nyfunna block och jag brände av dem allihop efter en smärtsam uppvärmning i kvällskylan. För att jag ska kunna ägna mer tid åt att svulla i mig popcorn och kolla på film denna söndagskväll så kan intresserat folk gå in här och kolla vad som gjordes:

http://27crags.com/crags/knutby/topos/kannstorpet

Klätterhallens egen Jocksson gjorde också några utav turerna.

Jocksson, stilig så att det gör ont någonstans i mellangården när man tittar på honom

BillBob Karlsson hade sprungit ut i skogen för att borsta upp ett projekt. Vi hittade honom i full fart och fläkt med att värma upp (Jimmykarlssons uppvärmning består utav viftande med armarna i några sekunder. Han är fortfarande grabb men om några år så kommer han behöva värma upp inför viftandet och sen värma upp en halvtimme till innan han kan klättra). Innan vi visste ordet av så begav han sig upp för sitt branta projekt som gick på juggar upp till en halvhög mantling med ett träd i vägen.

Jimmykarlssons klätterstil beskrivs bäst som lugn, sansad och kontrollerad. Anledningen till att jag stod med andan i halsen när han låg där på kanten med benet nästintill fastklämt mellan stenen och trädet var att hans spastiska mantelryckningar tydde på att han var långt utanför sitt rätta element.

Nåväl. Han kom upp i alla fall.

Jimmy på "Let's get down to business", 7A (foto från Jimmys 27crags)

Därefter gjorde jag en utav mina klassiska kappvändningar efter vinden. Jimmy blev sugen på att borsta upp areten till höger om sin nytur. Jag tyckte det lät som en ypperligt urusel idé, började hjälpa till med borstningen ändå och blev plötsligt hur taggad som helst när projektet var rent.

Jimmy och Jocksson spottade mig. Jag dynade mot en jugg full med lera, gled av som om jag slagit efter luft, flög över Jocksson och träffade ett nervält träd som räddade mig från ett fem meter högt fall ut i skogen bland tomtar och mindre stenblock. Träd brukar vara i vägen men den här gången räddade ett träd mig från ordentliga blåmärken och möjligtvis något benbrott.

Efter några press och finbeta av Billy så kom jag upp och döpte problemet till "Kappvändar'n", grad okänd (vi säger väl 7A så länge så kanske någon blir sugen på att leta upp blocket och prova problemet). För att återgå till ingressen utav blogginlägget så borde jag inte gått på så hårt på problemet. Innan betan uppenbarade sig så hängde jag och klängde som en vettvilling på areten och slet slut på vänster axel vilket kom att få ödesdigra konsekvenser för Lördagens försök på "Mr Green" på gröna väggen.

Jimmykarlsson skrämde mig och Jocksson ännu en gång när han låg sprattlandes på toppen utav "Kappvändar'n" med händerna fulla utav mossa och lera och halvt om halvt viskade: "Jag släpper nu... jag släpper nu"... Släppte gjorde han och bra gick det.

Lördag


Mr. Fox, eller Hampus P. Räf ringde efter tolvslaget (läs 00:00) på lördagen och lät bitter. Jag som när mig på andras bitterhet blev glad och lät Hampus P. Räf spy galla över sin resa till Kjugekull utan att lägga på. Det hade tydligen varit blött och så fort det hade torkat upp så hade det börjat regna igen.

Den bittre räven

Han var således på väg hem och ville ut och klättra dagen därpå. Jag gillar att klättra med Hampus så jag var glad över hans olycka.

Jag, B Bobkarlsson och Räven begav oss mot Västervik lördag arla morgon (12:30) med destination Gröna Väggen, en vägg som ingen utav oss besökt tidigare. Nytt är alltid trevligt.

Vi värmde upp med någon 7B och började därefter borsta och leka på nyturer. Därpå var det dags att prova klippans testpiece, "Mr Green". En nyligen uppsatt boulder utav Stefan Rasmussen. Efter att ha luskat ut beta på problemet som klättrade lika fint som det såg ut så visade sig att startmovet var det enda som kom att bita ifrån. Och det bet ifrån ordentligt. En lång dyno genom ett tak från en crimper till sloper krävde axelstyrka i vänster axel... Styrka som jag hade slitit bort dagen innan på "Kappvändar'n". Nästa besök så borde den sitta. Annars blir jag förvånad.

En bil stannade till nära klippan och uppför slänten kom en gladlynt herre med nypor utav stål och bjöd på snus. Den gladlynte herren var ingen annan än Stefan himself.

Strongman Raz, boulderingens Johan Luhr i nytursväg, bjöd på snus 

Stefan Rasmussen verkar inte behöva värma upp. Jag förstod ingenting när han gick på "Eufori", 7C+ direkt. Han behövde inte ens vifta med armarna som Jimmykarlsson brukar göra och jag började fundera på om mannen ifråga har tagit ett dopp i Ungdomens Källa. Nåja. Uppvärmning eller inte. Efter att ha klämt av "Doktor Hook", 7B+ genom att trefingerscrimpa på en juggig sloper (jag ville bara veta hur det känns att vara Jimmy, som crimpar på allt, för en liten stund) så gjorde jag, Jimmy och Hampus Stefan sällskap på "Eufori".

"Eufori". Man skulle kunna kalla det en enmovare. En enmovare som kräver mycket från axlarna. Det blev en relativt tuff kamp med en redan slutkörd axel. Efter att Stefan bränt av problemet utan större ansträngning så fick jag lite jävlar anamma och skickade problemet. Min bestigning måste ha varit den minst smidiga bestigning utav detta problem någonsin. Med mina "strokedrabbade" axlar så hängde min kropp och klängde mellan greppen likt en livlös fisk. Förstår inte riktigt hur jag kom upp men problemet blev skickat. Använde till och med knäna i mantlingen och fick reprimander från Stefan :)

Alla var vi trötta efter "Eufori". Inget annat skickades men projekt påbörjades och nya hårda turer är att förvänta sig från området då ryktet (blocv-vik.blogspot.com) säger att Stefan ska tillbaka redan på måndag.

Hampus stickade en mössa åt Jimmy. Det var fint på ett så där lite homoerotiskt sätt.

Söndag


Jag och Emese klättrade lite rep i Ågelsjön. Det var väldans trevligt och vädret var fint.

Nu ska jag vila en vecka. Inte bara för att jag behöver det, men för att jag är värd det. Inlåst i en studio så ska musik skapas och muskler vilas.

Nästa helg ska jag träffa mannen som fick mig att börja klättra. Han vet inte om det ännu men det kommer bli trevligt.

En smått pixlig bild på Viktor Magnusson, min klätterguru. Snart kommer jag hem

Cirkus i Västervik

Solens barmhärtighet i form utav rogivande värme vandrade över östkusten och uppmuntrade fåglar att sjunga serenader till vårens ankomst. Jag, Emese, Jimmy och David förväntade oss en klätterdag utan dess like. Det fantastiska vädret till trots så var precis all sten vi såg blött. Det kändes som att gudarna illvilligt drev gäck med oss.

Första anhalten blev Mommehål-stenen. Den dröp utav vatten så vi begav oss vidare mot Västervik och VO-stenarna.

Se på fan! Det var blött även där... Den molande huvudvärken som följt med mig från sängen tycktes ännu värre när hopplösheten knackade på mitt medvetande. Den enda utav oss som vägrade ge upp var Jimmykarlsson som genast lät handduken tala då han snabbt och smidigt torkade upp den torraste bouldern "Circus", 8A. Då han målmedvetet skapade ett moln utav krita över problemet så kunde man tro att han aldrig gjort något annat.

En miserabel herre med huvudvärk, sorgsen över vätan

"Circus" blev torr och Jimmy började jobba in rörelserna. Efter fem minuter hade han hittat beta på hela problemet förutom startmovet. Alla trodde vi att processen skulle göras kort med "Circus" men efter en timmes nötande på startflyttet så började vi misströsta.

Jimmykarlsson, betamagikern från helvetet gled snabbt igenom "Circus" förutom startmovet

Då, som en skänk från ovan, så klev jag, Sammy Dahlman, fram. Huvudvärken ersattes av en släng utav jädrar anamma och efter att ha spottat mig i nävarna och tryckt in en välsmakande snus så började jag arbeta. Jimmykarlsson, häl- och tåkrokarnas mästare, försökte göra movet med en tåkrok. Alla som sett mig klättra vet att en tåkrok sällan är att föredra för en herre som jag med överdrivet stela ben och en vadmuskulatur som kan jämföras med en femårings. Jag lät musklerna tala och tog startgreppen, två sidotag, klev på i en hedervärd laybackposition och skickade efter den goda crimpen som följde därefter.

Sammy Dahlman, en skänk från ovan?

Första movet spred en osedvanlig, dyster stämmning över oss innan den ultimata betan visade sig 

Därpå bjöd problemet på ett antal lättare tåkrokar, hälkrokar och en enkel finish. Jag hade gjort "Circus", 8A på relativt få försök. Jimmykarlsson bytte ut sin beta mot min efter en kort stund och skickade problemet i oerhört god stil. Vi kom snabbt överens om att problemet snarare håller 7C då vi möjligtvis hittat bättre beta. Mycket fint problem som rekommenderas starkt trots att det inte ser mycket ut till världen.

En utav två hälkrokar som satt som handen i handsken med Davids nyinköpta skor. Man tackar, bockar och bugar för lånet

Cirkusartisteri. En publikfriande pose som hade stått ut på vilken världscuptävling som helst

Nöjda men ändock besvikna. Hade det varit torrt så hade vi kunnat göra så mycket mer

Emese ville testa sina nyvunna färdigheter efter en hård träningsperiod inomhus över vintern och kämpade godhjärtat på den enda bouldern som fanns på stenen som inte var 7B. Med en pojkväns stolthet så säger jag att hon gjorde oerhört bra ifrån sig och om man kunde klättra med enbart vilja så hade hon gått 8B som om hon klättrade på en stege. Den här gången fick hon se sig besegrad utav en illvillig spricka men ge det lite tid så kommer hon komma tillbaka och klättra problemet lätt som smör och le åt sina tidigare bataljer med sprickan.

En tapper ung dam ger prov på sina nyvunna färdigheter

David Jaksch satt i solen hela dagen och lät sina flickaktiga fingrar gå över sin nyinköpta iPhone.

En utav många människor som kommer hamna på rehab för mobilberoende?

David Jaksch, fast i Angry Birds- oct Wordfeudträsket

FOTO: EMESE TOT

Den vita lejoninnan

Efter mitt och Jimmys Marstrand-besök förra veckan så bestämde vi att vi skulle göra ett återbesök denna tisdag. Jimmy ville ha revanch på "Prophesy", 8A, och jag ville göra "Den vita lejoninnan", 8A+. Mina utsikter var inte stora då jag legat vaken halva natten med halsont.

Nåväl. Då den vänstra areten inte ingår så kunde jag inte använda Jimmys finbeta som vi använder till "Prophesy" som innefattar en tåkrok. Efter en massa beta-klurande med Jimmy så fick jag till en beta som funkade någorlunda. Lyckades förvånansvärt nog flåsa mig uppför "Den vita lejoninnan" (3:e repetitionen?) som nog är ett plus hårdare än "Prophesy".

Min bättre hälft, fröken Emese Tot, drog med sig sin kamera för att experimentera med lite filmande och fick ihop sin första lilla klätterfilm.



Jimmy kom närmre än någonsin på "Prophesy" men det räckte inte hela vägen hem. Det ryktas om att han ska hem och hänga i greppbrädan hela helgen.

"Prophesy"
Jimmy "Billy" Karlsson var stark, riktigt stark... Men ibland tänker han lite för mycket

Beta-klurande på hög nivå

Jag skickade även "Primitiv", 7C, på första försöket efter att ha fått till startmovet för första gången. Femstjärnigt problem om man kan nå crimpen utan att släppa fötterna.

"Primitiv"

 Hade lite energi kvar mot slutet och klängde lite på "Goofhead", 8A, som jag gjorde förra året.

"Goofhead"

 Foto & film: Emese Tot

Prophesy

Igår infann sig det bästa, så kallade, klättervädret i mannaminne. En vilodag var dock inplanerad på just denna dag och som den principfasta man jag är så satt jag hemma och odlade hudlager. Planen var ju att åka ut idag med min ständige vapendragare Jimmykarlsson. Självklart så ersattes det fina vädret med svettig, fuktig värme över natten men vi begav oss ut till Marstrand ändå.

Fukten till trots så gick jag "Prophesy", 8A, efter lite betakorrigeringar med Jimmy "The magician" Karlsson. Magikern himself var bra nära och blicken jag fick när vi begav oss hemåt utlovade dagsflash vid nästa besök.

"Prophesy"
Foto: Jimmy Karlsson cafeclimb.blogspot.com

Flög av sista flyttet på "Den vita lejonninan", 8A/+, också. Det var väl lite onödigt men trötthet och fukt är ingen bra kombination.

Emese kunde inte följa med den här gången heller. Hon var, precis som alla kvinnor som är något, fullt upptagen med att uppvakta Robert "Kungen" Larsson