Jimmy Kieslowski del 2

Att gå igenom Jimmys blogg (cafeclimb.blogspot.com) är som att göra en nostalgisk resa i tiden.  Saker som förr kändes självklara och generellt "häftiga" kan idag anses vara oförståeliga och allmänt nördiga. Kreativiteten gick på högvarv men tack vare sjaskig teknik och brist på självinsikt så kunde resultatet utav ens skapelser och visioner ibland bli fullkomligt... Ja, pinsamma är absolut fel ord att använda men den som inte ser nostalgin i det hela och som saknar den där lilla glimten i ögat skulle med högsta sannolikhet kalla det för just det.

Nedan följer en länk till Jimmys blogg där vi får se hans första filmskapelse som relativt nybliven klättrare.  Förbered er för en fantastisk upplevelse tillhandahållen utav Jimmy, en fantastisk kille.

http://cafeclimb.blogspot.se/2008/05/stendd.html

Piff, Puff och Lappugglan, 8A

Plötsligt vaknade upptäckaren i Jimmykarlsson till liv. Kangoon tvärnitade mitt på grusvägen och lämnades stående med förardörren öppen när Jimmy "James Cook" Karlsson rusade rakt ut i skogen. Ett, två, tre älgakliv och han var borta.

Varje nytt hörn bland stenhällarna lockade den lilla biffen från Kånna med löften om drömlinjer när han stegade sig djupare in i skogen. Svetten rann nerför pannan och la sig som en hinna över hans ögon. Smått förbannad så stannade han för att gnugga sig i ögonen och när han återfick sin syn så satte han nästan sin tunga med centimetertjock kaffebeläggning i halsen. Uppenbarelsen framför honom var varken drömlinjen eller en sprillans ny espressobryggare. Det var något så mycket bättre...

Lappugglan vred sitt huvud 180° runt kroppen och fick syn på en häpen pojke från storstaden. Dess enorma, gula jägarögon stirrade rakt in i Jimmykarlssons rödsprängda små råttögon. Lappugglan funderade på om varelsen framför honom gick att äta. Han avfärdade snabbt tanken då han såg Jimmykarlssons enorma oaptitliga underarmar som skrämde mer än vad dom lockade.

Så stod dom där och stirrade på varandra. Ett möte mellan man och uggla. Ett möte som förmodligen inte betydde något överhuvudtaget för ugglan. Ett möte som fick Jimmykarlsson att glömma bort sitt 23-åriga liv för att endast leva i den magiska stunden just där och då... Ugglan flög iväg.

Lappugglan mötte Jimmys hårda blick men verkade inte bry sig

Själv irrade jag runt i skogen mest för att sträcka på benen. Något rörde sig i skogen.
"Jävlar i havet va fort Jimmy springer", tänkte jag när något rasslade till och försvann ut längre in i skogen. Efter en kort sekund kunde mina ögon ställa in skärpan på objektet som flaxade iväg över trädkronorna.
"Det där är ju inte Jimmykarlsson. Det där är ju bara en vanlig jävla Lappuggla", sa jag högt för mig själv och gick tillbaka till bilen.

Jimmy drog fram sin iPhone och visade en bild på en Lappuggla från google. "Jag har haft en staredown med en sån här!" tjöt han med samma stämma som en näbbmus. Vi åkte vidare mot dagens destination.

"Piff, Puff och Lappugglan", 8A, föddes några timmar efter "Uggleincidenten". Problemet startar i ett riktigt lowball-tak och klättrar 13 flytt (+ några enklare move upp på en hög arete).

Det började med att Jimmy gjorde en lågstart inne i taket till en gammal 7A han satt upp sen innan. Vi jobbade hårt och länge för att få linjen gjord. Lösa grepp flög all världens väg och vi ändrade beta med tiden. Till slut drog jag startgreppet, ett godtyckligt undercling, och landade hårt med ryggen i en sten för att därefter tappa andan.

Starten ändrades till en högre start med helt ny beta och Jimmy gick problemet först och jag fick den gjort försöket därefter. Cruxet låg i ett långt skick från en halvtaskig kloss och det nya underclinget till ett platt sidotag.

"Men fan... Man kanske kan göra det från underclinget med båda händerna som tänkt från början i alla fall trots att det är mycket sämre", tänkte jag... Och gjorde det. Det tog en hel del försök då cruxmovet i Jimmys version helt plötsligt blev mycket hårdare då man kom in annorlunda och en aning tröttare efter första movet som kan liknas vid en frontlever. Efter att ha kommit in i Jimmys 7A så höll jag på att ryka på sista flyttet men lyckades att hålla ihop det. "Piff, Puff och Lappugglan", 8A, var född.

Jimmykarlssons magmuskler var slutkörda (eller så var det brist på fokus då Lappugglans blick fortfarande spökade i hans undermedvetna) så han sparade problemet till en annan dag.

Tog lite bilder med Jimmys kamera. Kanske kommer upp senare.

Den lilla Döden och Stålmannen

Emese Tot vaknade upp stirrig som en skållad ökenråtta och ville prompt bege sig till sitt projekt. Hon har haft en viss 6A i siktet hela helgen och inget skulle stoppa henne från att skicka idag, inte ens min avdankade uppenbarelse.

Ut mot Katrineholm begav det sig. Vi plockade även upp fröken Teresa som kände ett oerhört sug efter att plocka pinnar i skogen. På hemvägen hade hon en gedigen samling stuvad i baksätet.

Socialt häng i skogen. Första kortet i min nya bildserie "Människan och skogen"

Emese gav sig på "The little show", 6A/+ strax efter uppvärmningen och såg stabil ut i sina tajta spandexbrallor. Då detta lilla problem kunde komma att bli hennes första i graden så gjorde hennes små nervösa ryckningar det svårt för henne att genomföra de 8 flytten utan att ramla av. Hon fortsatte att misshandla sig själv genom att faceplanta marken ett antal gånger tills det att hon satte sig ner och tog ett djupt andetag.

Jag såg det på henne. Nu skulle det showas. Smack, smack, smack ekade det i skogarna då Emese aggressivt slaktade move efter move lika enkelt som Olle Wehlin blir full. Inte ens på den smått trixiga mantlingen så tvekade hon. Glädjetjutet som utropades då hon stod på toppen färdas förmodligen fortfarande land och rike runt.

Långt skick ut från taket. Emese ger fightface en ny innebörd på "The little show", 6A

Att kliva in i en ny siffra som relativt ny inom klättring är fantastiskt. Emese har glidit runt med ett välförtjänt leende hela dagen.

Inte ens Salvador Dali hade kunnat drömma ihop denna anatomiska abnormiteten

Själv drog jag fram min utnötta stålborstar och skred till verket. Förra gången vi var i området så hade Jimmykarlsson påbörjat borstning utav en vägg. Jag fullföljde arbetet och fixade till urtoppningen, en smärre svaplatta med obefintliga grepp. Jord och mossa florerade likt ett moln runtomkring mig och efter några timmar kunde jag slå bort geggan som hade då stelnat.

Först gick "Det är inte lätta att vara liten", 6C (sittstart till Emeses "Dödens lammunge"). Ett riktigt litet helvete där cruxet är att inte dabba stenen som man klämmer ner ena benet mellan i sittstarten.

Nästa problem blev en lite större utmaning. Sittstart (hukstart om man är kort) på incutcrimpers. Vägen upp till kanten går på perfekta crimpar och en del bodytension till en horribel mantling upp på en svaplatta. Efter en flopp från kanten så gick det vägen. Problemet fick namnet "Oliver Lane", 7B+ vilket är en slags tribut till en utav mina största idoler.

"Oliver Lane", 7B+. Ett crimpkalas

Sist men inte minst så satte jag upp den finaste 7B:en jag klättrat på länge. En 14 move lång fest på en arete, genom ett tak till en dyno och en sketchig, obehaglig mantling. Problemet fick namnet "Till min vän Jimmykarlsson".

Nio move in på "Till min vän Jimmykarlsson", 7B så kommer Stålmannen i mig fram

Foto: Emese Tot

Det muterade lejonet

Så kom äntligen helgen då min gamle barndomsvän, Klas Leifland, bestämt sig för att tillbringa tre dagar med mig, Sammy Dahlman, här i Norrköping. Jag gick runt hela veckan lika taggad och med samma muntra leende som Bengt Österman.




På torsdag kväll så gled mr. Leifland in med bussen från Göteborg och efter mången kramar och en gedigen kväll med maskulina skämt/gubbhumor äntrade vi våra sängar för att ladda energi inför den kommande klätterdagen.

På fredag morgon vaknade jag och fann Klas Lefiland i ett slags högutvecklat stadium. Enligt honom själv så hade han bara över en natt genomgått en tusenårig evolution. Framtidens homo sapiens kommer tydligen att utvecklas till något slags spygrönt lejon. Själv trodde jag att han bara gick runt och var omänskligt förbannad.

En fullständigt vansinnig Klas Leifland

Helgen spenderades i Katrineholm, Lillsjön och Ågelsjön. Det gröna monstret visade upp sina mad-ass skills då han crimpade sig sönder och samman, floppade av från juggar och skrämde skiten ur Emese som aldrig säkrat på lead innan och drack tre öl utan att bli full framför livesändningen från Tierra Boulder Battle. Vilken man. Klas Leifland.

Nu har han åkt hem och det känns lite tomt. Det gör ont. Men han kommer nog tillbaka. Det ser jag fram emot. Jag saknar hans överdrivet råa humor som tillkommit efter åratal utav youtubande och bildsökande på google utan safetysearch. Han har sett så mycket och delar gärna med sig vare sig man vill eller inte.

Kram Leifland

En liten pojke med visioner, drömmar och en mobilkamera

Jimmykarlsson. Klättervärldens Krzysztof Kieslowski.

Kolla 0:33 min in i filmen. Skådespeleri på högsta nivå. Dialogerna får Quentin Tarantinos rullar att framstå som Bolibompa.

"Sammy Dahlman vrider upp världen"

Du som bara vill läsa om klättring, hoppa ner till överskriften Måndag.

Storformen tycktes ligga lurandes runt hörnet. Hade jag sträckt ut handen så hade den legerat mina fingrar med rent stål. Istället för att röra vid detta fenomen som visar sig en kort tid varje eller vartannat år så packade jag ner guran och drog till Karlshamn.

Min käre vän mr Jacob "The Happy Forest" Carlsson tvingade in mig i studion för att ännu en gång tillbringa en vecka i total dekadens i musikens tecken. Långa nätter med kaffemissbruk, frustration över brist på kreativitet, värkande fingertoppar och skakande händer hägrade. Vi hade oförståeligt vandrat ut på okända marker där vi lämnade de distade, blues/metal/stonerspelande gurorna för att ersätta dem med rasslande akustiska, melankoliska gitarrer, melodiska sångmelodier, bakåtsträvande basgångar, valsång i form utav modifierade wah-wah gitarrer och röjiga balalajkor (om det nu finns sådana).

Så här i efterhand blev resultatet oväntat... trevligt.

Vidare till klättringen.

Efter dekadensen i Karlshamn så begav jag mig återigen hemåt mot stadens som formade mig till den jag är idag. Värnamo. Vet inte riktigt om jag ska tacka denna gudsförgätna håla med religiösa pingstkyrkevänner i ledningen där dom som inte spelar fotboll eller hockey anses vara förvirrade kättare och motsträvare. En stad där en bouldrare blir allmänt ökänd bland allt och alla som "den där skumma filuren som vill klättra på Mount Everest". Det är väl som det är. Det var trots allt där allt började.

Jag hade mitt gamla projekt "Sticker low" i sikte. Ett problem som jag fick alla moven gjord i höstas dagen innan regnet och snön kom.

Väl i Värnamo så kom dimman och regnet. Alla planer gick i stöpet och jag och min kära dam Emese tillbringade lördag/söndag i botten utav en form med ostkaka.

Så här i efterhand kan jag medge att min surmulenhet gick över gränsen och antog någon slags depression. Vi bestämde oss för att stanna kvar i Värnamo till måndagen för att se om väderguden kunde visa sitt förbarmande över oss... Under tiden så underhöll jag mig med att hjälpa farsgubben fälla träd.

Måndag


Solen sken. Äntligen. Inte nog med det. Vinden hade bestämt sig för att slicka rent vartenda liten tillstymmelse utav vatten på blocken i skogen. Jag och Emese gjorde den relativt korta hiken över kohagar och skogar för att komma till "Sticker"-blocket. Jag skred till verket och borstade upp lite mossa som uppvärmning.

Projektet gick redan på andra länkförsöket efter att jag hade korrigerat betan och jobbat in flytten. Det var knappast någon stilren ascent. För det första så fick jag rätta till ett nyckelgrepp som jag missade totalt och för det andra så tappade jag foten i ett utav kruxmoven. Ett move som jag aldrig gjort tidigare utan att ha kvar foten... Utöver det så passade vartenda move mig som om bouldern fanns där bara för mig. En fet pinch för vänsterhanden och hårda compressions i tak. Kort men intensiv. Värnamos, enligt mig, snyggaste linje den låga höjden till trots.

"Sammy Dahlman vrider upp världen", förslagsgrad 8A, föddes. När vi skulle filma lite flytt i efterhand så kunde jag inte ens göra första kruxflyttet hur mycket jag än försökte. Som klättrare slutar man aldrig förvånas över hur stor skillnad det blir i ens klättring när man är riktigt taggad.

Nedan följer en film på problemet. Emese står för fotandet och redigerandet. Musiken är ett klipp ur en smått förändrad beta-version utav låten som jag och Jacob gjorde förra veckan som jag skrev om i början av inlägget. "Welcome to the Happy Forest" av Sammy Dahlman/Jacob Carlsson a.k.a "Fanzhen of Hebei".



För övrigt så gjorde Emese bra ifrån sig på blocken. Nostalgiska minnen översköljde mig återigen då jag såg henne kämpa med att lära sig stå på extremt små fotsteg i jämförelse med trappstegsliknande inhomhusfotsteg.

Gymnastik för den ofrivillige

Ibland har man helt enkelt bara otur... Som de flesta klättrare vet så är det knappast man själv som väljer problemet. Det är snarare så att problemet väljer en. Ungefär lite som den där nakna snubben med fiol ute i bäcken lockar folk i fördärvet så lockar vissa problem bouldraren med löften om härliga rörelser och adrenalin. Min poäng med det hela är att det ibland kan vara svårt att låta bli att klättra vissa saker även fast man kanske borde sätta sig ner och dricka kaffe eller virka en mössa och sälja den för 250 spänn istället.

Fredag


I fredags visade Jimmy "BillyBob" Karlsson mig ett block i närheten utav boulderområdet som fått samma namn som en gudsförgäten håla mellan Norrtälje och Uppsala. BillyBob hade satt upp diverse lågstarter och andra nyturer på detta relativt nyfunna block och jag brände av dem allihop efter en smärtsam uppvärmning i kvällskylan. För att jag ska kunna ägna mer tid åt att svulla i mig popcorn och kolla på film denna söndagskväll så kan intresserat folk gå in här och kolla vad som gjordes:

http://27crags.com/crags/knutby/topos/kannstorpet

Klätterhallens egen Jocksson gjorde också några utav turerna.

Jocksson, stilig så att det gör ont någonstans i mellangården när man tittar på honom

BillBob Karlsson hade sprungit ut i skogen för att borsta upp ett projekt. Vi hittade honom i full fart och fläkt med att värma upp (Jimmykarlssons uppvärmning består utav viftande med armarna i några sekunder. Han är fortfarande grabb men om några år så kommer han behöva värma upp inför viftandet och sen värma upp en halvtimme till innan han kan klättra). Innan vi visste ordet av så begav han sig upp för sitt branta projekt som gick på juggar upp till en halvhög mantling med ett träd i vägen.

Jimmykarlssons klätterstil beskrivs bäst som lugn, sansad och kontrollerad. Anledningen till att jag stod med andan i halsen när han låg där på kanten med benet nästintill fastklämt mellan stenen och trädet var att hans spastiska mantelryckningar tydde på att han var långt utanför sitt rätta element.

Nåväl. Han kom upp i alla fall.

Jimmy på "Let's get down to business", 7A (foto från Jimmys 27crags)

Därefter gjorde jag en utav mina klassiska kappvändningar efter vinden. Jimmy blev sugen på att borsta upp areten till höger om sin nytur. Jag tyckte det lät som en ypperligt urusel idé, började hjälpa till med borstningen ändå och blev plötsligt hur taggad som helst när projektet var rent.

Jimmy och Jocksson spottade mig. Jag dynade mot en jugg full med lera, gled av som om jag slagit efter luft, flög över Jocksson och träffade ett nervält träd som räddade mig från ett fem meter högt fall ut i skogen bland tomtar och mindre stenblock. Träd brukar vara i vägen men den här gången räddade ett träd mig från ordentliga blåmärken och möjligtvis något benbrott.

Efter några press och finbeta av Billy så kom jag upp och döpte problemet till "Kappvändar'n", grad okänd (vi säger väl 7A så länge så kanske någon blir sugen på att leta upp blocket och prova problemet). För att återgå till ingressen utav blogginlägget så borde jag inte gått på så hårt på problemet. Innan betan uppenbarade sig så hängde jag och klängde som en vettvilling på areten och slet slut på vänster axel vilket kom att få ödesdigra konsekvenser för Lördagens försök på "Mr Green" på gröna väggen.

Jimmykarlsson skrämde mig och Jocksson ännu en gång när han låg sprattlandes på toppen utav "Kappvändar'n" med händerna fulla utav mossa och lera och halvt om halvt viskade: "Jag släpper nu... jag släpper nu"... Släppte gjorde han och bra gick det.

Lördag


Mr. Fox, eller Hampus P. Räf ringde efter tolvslaget (läs 00:00) på lördagen och lät bitter. Jag som när mig på andras bitterhet blev glad och lät Hampus P. Räf spy galla över sin resa till Kjugekull utan att lägga på. Det hade tydligen varit blött och så fort det hade torkat upp så hade det börjat regna igen.

Den bittre räven

Han var således på väg hem och ville ut och klättra dagen därpå. Jag gillar att klättra med Hampus så jag var glad över hans olycka.

Jag, B Bobkarlsson och Räven begav oss mot Västervik lördag arla morgon (12:30) med destination Gröna Väggen, en vägg som ingen utav oss besökt tidigare. Nytt är alltid trevligt.

Vi värmde upp med någon 7B och började därefter borsta och leka på nyturer. Därpå var det dags att prova klippans testpiece, "Mr Green". En nyligen uppsatt boulder utav Stefan Rasmussen. Efter att ha luskat ut beta på problemet som klättrade lika fint som det såg ut så visade sig att startmovet var det enda som kom att bita ifrån. Och det bet ifrån ordentligt. En lång dyno genom ett tak från en crimper till sloper krävde axelstyrka i vänster axel... Styrka som jag hade slitit bort dagen innan på "Kappvändar'n". Nästa besök så borde den sitta. Annars blir jag förvånad.

En bil stannade till nära klippan och uppför slänten kom en gladlynt herre med nypor utav stål och bjöd på snus. Den gladlynte herren var ingen annan än Stefan himself.

Strongman Raz, boulderingens Johan Luhr i nytursväg, bjöd på snus 

Stefan Rasmussen verkar inte behöva värma upp. Jag förstod ingenting när han gick på "Eufori", 7C+ direkt. Han behövde inte ens vifta med armarna som Jimmykarlsson brukar göra och jag började fundera på om mannen ifråga har tagit ett dopp i Ungdomens Källa. Nåja. Uppvärmning eller inte. Efter att ha klämt av "Doktor Hook", 7B+ genom att trefingerscrimpa på en juggig sloper (jag ville bara veta hur det känns att vara Jimmy, som crimpar på allt, för en liten stund) så gjorde jag, Jimmy och Hampus Stefan sällskap på "Eufori".

"Eufori". Man skulle kunna kalla det en enmovare. En enmovare som kräver mycket från axlarna. Det blev en relativt tuff kamp med en redan slutkörd axel. Efter att Stefan bränt av problemet utan större ansträngning så fick jag lite jävlar anamma och skickade problemet. Min bestigning måste ha varit den minst smidiga bestigning utav detta problem någonsin. Med mina "strokedrabbade" axlar så hängde min kropp och klängde mellan greppen likt en livlös fisk. Förstår inte riktigt hur jag kom upp men problemet blev skickat. Använde till och med knäna i mantlingen och fick reprimander från Stefan :)

Alla var vi trötta efter "Eufori". Inget annat skickades men projekt påbörjades och nya hårda turer är att förvänta sig från området då ryktet (blocv-vik.blogspot.com) säger att Stefan ska tillbaka redan på måndag.

Hampus stickade en mössa åt Jimmy. Det var fint på ett så där lite homoerotiskt sätt.

Söndag


Jag och Emese klättrade lite rep i Ågelsjön. Det var väldans trevligt och vädret var fint.

Nu ska jag vila en vecka. Inte bara för att jag behöver det, men för att jag är värd det. Inlåst i en studio så ska musik skapas och muskler vilas.

Nästa helg ska jag träffa mannen som fick mig att börja klättra. Han vet inte om det ännu men det kommer bli trevligt.

En smått pixlig bild på Viktor Magnusson, min klätterguru. Snart kommer jag hem

Crimpandets konst

Lillsjön igen... David "Girly Fingers" Jaksch introducerade mig och Emese för något som i folkmun går under namnet "Triumfatorväggen". En svagt överhängande vägg som inhyser diverse crimpturer och som på sina ställen avslutas med ett antal meter svaig "runout".

David strosar upp för "Svenskt stål", 7A

Jag börjar onekligen känna att utomhusformen börjar ge sig till känna återigen efter en längre period utav inomhusklättring på branta väggar fullpepprade med små crimpers och pinchar. Med en smärre överkapacitet på problem som förr hade bitit ifrån så pass mycket att man hade tröttnat på dem efter någon timme så känns det gött att glida runt i ett område som Lillsjön och bränna av klassiker efter klassiker.

Just denna dag började surmulet från min sida. Värmen i kroppen infann sig inte förrän efter en timma. Det hjälpte förmodligen inte att jag började dagen med att ge mig på en orepeterad (?) Martin Fransson-crimptur från helvetet. Fem meter avverkas på tre move och greppen man går ifrån är allt annat än stora. Martin Fransson hade mage att sätta 7B på åbäket. Det är iofs högt graderat från en kille som fortfarande tycker att 7A är det hårdaste man kan klättra...

"Lappkast". En sandbaggad historia som kräver crimpstyrkan alabama

Efter några försök så värkte mina fingrar mer än vad de gör när man klämmer dom i en bildörr och jag gick på grannen istället. "Svenskt stål", 7A, 8-9 meter hög. Flög av på mitten ett gäng gånger och fick snopet se David Jaksch glida upp utan vidare problem. Under hans fingrar så såg de små crimparna ut som juggar.

Jag gav upp. Min mentala styrka hade nått botten. Men som talesättet påpekar, från botten så kan man bara ta sig uppåt. Fingrarna började äntligen bli någorlunda varma och jag gick direkt på Martin Franssons "Lappkast", 7B och förstod snabbt hur cruxmovet skulle göras. Ett långt skick från ett litet crimpigt undercling, den sämsta horisontella crimpen i mannaminne och ett pissigt fotsteg till ett slopigt grepp en bra bit upp. Hemligheten låg helt enkelt i att crimpa loss för allt vad man var värd och hålla sig nära väggen. Som vanligt när det gäller klättring så är det lättare att veta hur man ska göra än att göra det i praktiken. Nåväl. Cruxmovet satt som ett smäck och väl på toppen så vågade jag mig på en uppgradering till 7B+. En hård sådan... Eller så är det bara jag som inte kan klättra så fort det inte är tillräckligt brant...

Cruxmovet på "Lappkast"

Med nyvunna psykiskt starka krafter så hoppade jag på "Svenskt stål" igen och klättrade den i god stil tills David Jaksch ropade: "Tänkt på att det är ganska högt". Det dummaste man kan säga till någon på en highball. Problemets andra hälft gjordes därför med "Elvis-skakningar" och släpande mage på slabben.

Läcker urtoppning på "Svenskt stål"

Nästa problem, "Vargtass", 7A+, gjordes direkt därpå. En dyno från... Ja, från micro-crimpers.

Med fler krafter kvar så lunkade vi bort till Ravinväggen och jag gjorde kort process med "Liv", 7A+. En oväntat fin travers på juggar. David Jaksch stod och huttrade och ville åka hem så med mina sista krafter så satte jag mig ner och repeterade Jimmykarlssons "Drömmareten ss", 7A. Världens hårdaste 7A, eller så var jag bara trött.

För övrigt så kämpade Emese med en spricktur. Att gå från gigantiska fotsteg inomhus till små knoppar utomhus är ingen enkel femma. Att se någon som inte har samma erfarenhet som en själv slita sig sönder och samman på ett problem är mäkta imponerande och får en att känna sig nostalgisk. Tankarna går bakåt i tiden då man själv halkade runt på små fotsteg i sina Boreal Stinger och försökte campusera alla crux så ofta som möjligt. Emese fick se sig besegrad men de stora blåmärkena över kroppen, den lätt stukade foten och med sina såriga händer så kan hon lätt utse sig till dagens vinnare och kämpe.


FOTO: EMESE TOT

Lillsjön - Området som bouldervärlden glömde

Lillsjön… Området som stod ut som Östergötlands största och mest populära boulder-destination för 8-10 år sedan.

Lillsjön… Området som föll i glömska då vissa hängivna individer började upptäcka nya block i andra skogar.

Tro det eller ej, men det finns faktiskt folk som fortfarande ränner runt i Lillsjöns skogar och klänger på de otaliga väggarna som förr iklädde sig rollen som ett andra hem åt legender såsom Olle Wehlin.

En utav de fåtaliga klättrarna som fortfarande hänger runt i skogen är David Jaksch. Mannen, myten, legenden som utan tvekan kommer att uppnå minst samma status som Olle Wehlin, om inte mer. Sina kvinnohänder till trots så kan han klättra. Och han gör det bra. 

Varför han dras till just klättringen i Lillsjön var för mig en gåta. Till en början trodde jag att hans förkärlek till område kunde ha något att göra med ren och skär galenskap eller idioti. Ingen annan klättrade ju där och därför kan det ju knappast vara värt ett besök… Eller? Jag hörde historier om denne David Jaksch som strosade runt ensam i Lillsjöns skogar där han skickade hårda klassiker och skräckinjagande highballs. I mina öron lät David Jaksch mer som någon slags mytologisk figur än en levande dödlig. Jaksch… Jag hade en bild utav denne Jaksch etsad fast i min enfaldiga hjärna där han sprang runt med groteskt stora underarmar (läs Jimmykarlssons underarmar) och krossade grepp med sina enorma labbar till händer iförd en tysk nazihjälm.

Nu så här i efterhand, efter att ha blivit guidad i Lillsjön utav denne fantastiska filur, så inser jag hur fel jag hade. För det första är inte Lillsjön ett område att förkasta. Det finns en hel drös boulders i området som bjuder på makabra och spektakulära rörelser. För det andra så har David Jaksch inga groteska Jimmykarlsson-underarmar eller stora händer. Han kan inte krossa grepp med ren styrka och hans tyska efternamn till trots så äger han ingen nazihjälm. Nej. Han är inget som man trodde han skulle vara. Han är så mycket mer. 

Under två kortare tillfällen så har David visat mig några Lillsjö-klassiker. En utav dessa var "Olles slope", 7B+. Ett font-problem på granit. Stora slope-grepp och slope-crimpar med en horibel mantling. Ett problem som jag skickade till FA-herren Olle Wehlins ära och som kändes omöjlig till en början men relativt enkel när jag slutligen förstod hur man klättrar utomhus igen.

Ett annat problem som jag fått äran att göra är "Moby Dick ss", 7B+. Först klättrad utav den sagolika uppenbarelsen Erik "Farsan" Carlsson för 8 år sedan. "Moby Dick ss" är ett brantare spektakel med en hälkrok som heter duga och delikata kroppspositioneringar. Man klättrar på härliga incutcrimpar som leder till en mantling klurigare än de flesta. Dagen till ära så gjorde jag ett alternativt insteg till ovannämnda problem som fick det intrikata namnet "Moby's Dick".

Lillsjön har fått David Jaksch att blöda. Lillsjön har gjort honom oerhört frustrerad och tärt på hans annars så stenhårda psyke otaliga gånger. Lillsjön har skrämt skiten ur honom och till och med brutit ryggen på stackaren. Jag kunde till en början inte förstå varför han fortsatte och fortsätter att åka tillbaka dit. Efter den här helgen så har han öppnat mina ögon och givit mig förståelse. Jag tror att jag ska åka dit i morgon igen.