Lillsjön - Området som bouldervärlden glömde

Lillsjön… Området som stod ut som Östergötlands största och mest populära boulder-destination för 8-10 år sedan.

Lillsjön… Området som föll i glömska då vissa hängivna individer började upptäcka nya block i andra skogar.

Tro det eller ej, men det finns faktiskt folk som fortfarande ränner runt i Lillsjöns skogar och klänger på de otaliga väggarna som förr iklädde sig rollen som ett andra hem åt legender såsom Olle Wehlin.

En utav de fåtaliga klättrarna som fortfarande hänger runt i skogen är David Jaksch. Mannen, myten, legenden som utan tvekan kommer att uppnå minst samma status som Olle Wehlin, om inte mer. Sina kvinnohänder till trots så kan han klättra. Och han gör det bra. 

Varför han dras till just klättringen i Lillsjön var för mig en gåta. Till en början trodde jag att hans förkärlek till område kunde ha något att göra med ren och skär galenskap eller idioti. Ingen annan klättrade ju där och därför kan det ju knappast vara värt ett besök… Eller? Jag hörde historier om denne David Jaksch som strosade runt ensam i Lillsjöns skogar där han skickade hårda klassiker och skräckinjagande highballs. I mina öron lät David Jaksch mer som någon slags mytologisk figur än en levande dödlig. Jaksch… Jag hade en bild utav denne Jaksch etsad fast i min enfaldiga hjärna där han sprang runt med groteskt stora underarmar (läs Jimmykarlssons underarmar) och krossade grepp med sina enorma labbar till händer iförd en tysk nazihjälm.

Nu så här i efterhand, efter att ha blivit guidad i Lillsjön utav denne fantastiska filur, så inser jag hur fel jag hade. För det första är inte Lillsjön ett område att förkasta. Det finns en hel drös boulders i området som bjuder på makabra och spektakulära rörelser. För det andra så har David Jaksch inga groteska Jimmykarlsson-underarmar eller stora händer. Han kan inte krossa grepp med ren styrka och hans tyska efternamn till trots så äger han ingen nazihjälm. Nej. Han är inget som man trodde han skulle vara. Han är så mycket mer. 

Under två kortare tillfällen så har David visat mig några Lillsjö-klassiker. En utav dessa var "Olles slope", 7B+. Ett font-problem på granit. Stora slope-grepp och slope-crimpar med en horibel mantling. Ett problem som jag skickade till FA-herren Olle Wehlins ära och som kändes omöjlig till en början men relativt enkel när jag slutligen förstod hur man klättrar utomhus igen.

Ett annat problem som jag fått äran att göra är "Moby Dick ss", 7B+. Först klättrad utav den sagolika uppenbarelsen Erik "Farsan" Carlsson för 8 år sedan. "Moby Dick ss" är ett brantare spektakel med en hälkrok som heter duga och delikata kroppspositioneringar. Man klättrar på härliga incutcrimpar som leder till en mantling klurigare än de flesta. Dagen till ära så gjorde jag ett alternativt insteg till ovannämnda problem som fick det intrikata namnet "Moby's Dick".

Lillsjön har fått David Jaksch att blöda. Lillsjön har gjort honom oerhört frustrerad och tärt på hans annars så stenhårda psyke otaliga gånger. Lillsjön har skrämt skiten ur honom och till och med brutit ryggen på stackaren. Jag kunde till en början inte förstå varför han fortsatte och fortsätter att åka tillbaka dit. Efter den här helgen så har han öppnat mina ögon och givit mig förståelse. Jag tror att jag ska åka dit i morgon igen.