2012-11-27

Thanksgiving

Den här gången var jag väl förberedd inför den stundande bussresan. Öronproppar i fall att någon plötsligt började agera högljudd och papper att stoppa i näsan om någon sket ner sig igen.

Att åka buss kan vara ett rent helvete om man kommer oförberedd
Bussresan till Albany där Thanksgiving skulle firas gick så smärtfritt att jag började nojja inför en stundande katastrof som aldrig kom.

Garretts far hade bjudit in mig och Emese för att få uppleva denna glupska högtid. En högtid som tillägnas alla indianer som mördades av européer i sitt eget land och som firas genom att man äter en enorm mängd mat med kalkon som huvudrätt. Denna förklaring må vara en aning förenklad men sammanfattar denna obegripliga högtid i det stora hela.

Richard Koeppicus, husvärd och erfaren Thanksgiving-firare
Hur firar då en helylle-amerikan Thanksgiving? Det hela går till precis som svensk julafton förutom att man exkluderar precis allt förutom maten. En svullandets afton (eller rättare sagt långhelg) som lämnar en ångestladdad, kaloribombad och gråtandes i fosterställning p.g.a en kraftigt uttänjd mage i flera dagar efteråt. Förtäringen sker under okontrollerade förhållanden där alkoholen som flödar fritt släpper på folks tungor och får dem att vräka ur sig sådant som de trott låg gömt och inlåst djupt i deras medvetande. Sanningar och känslor som ingen egentligen vill veta av. Som tur var slapp vi några fadäser under just vårt firande men det känns dock därmed som att vi missat en viktig del utav högtiden.

En bild som ensam sammanfattar thanksgiving
Dagen efter thanksgiving så stod jag för den sedvanliga "skita-stopp-i-toalleten"-thanksgiving-skiten. Pappa Koeppicus hade redan förberett sugproppen någon dag tidigare och problemet löstes smärtfritt.

Fatwa sds - Åter till Great Barrington

På fredag arla morgon begav sig jag, Emese, Garrett och Charlotte till Great Barrington för att avnjuta en vacker dag i skogen. För ovanlighetens skull var väderförhållandena helt acceptabla om inte strålande.

Fin, torr höstdag = glada klättrare
Det fina vädret till trots så klättrades det inte överdrivet mycket från min sida. Jag satte ett görbart mål för dagen ("Fatwa sds", 8A) och njöt till en början mest utav andra klättrares synliga glädje inför varandras sällskap och bravader.

Emese som halvt om halvt varit inspärrad i den stora staden några månader i streck agerade frisläppt fängelsekund och struttade omkring bland träd och block med ögon tindrande likt högenergilampor. Till hennes förtjusning så hade hon ett smärre gäng män som gladeligen spottade henne på alla de problem hon begav sig på under dagen.

Fri från fängelse

En glad, uppassad dam
Själv gick jag alltså runt de två första timmarna och njöt utav vädret och sällskapet. När tillfälle gavs gled jag upp för något lättare problem. Alla entusiastiska klättrare som kämpade på, för mig, enklare problem påminde mig om en tid då jag själv glades åt att prova allt som kom i min väg. Upptäckaren i en ville göra problem efter problem, enkelt eller svårt kvittade. Den tiden tycks mig dessvärre vara förbi. Jag har gått och blivit en kräsen djävel som bara försöker sig på svårare problem där både estetik och klätterrörelser måste locka. När jag upptäckte hur kul alla andra hade på sina problem så kunde jag inte låta bli att försöka återuppleva gamla goda tider. Först var jag dock tvungen att jogga iväg och skicka målet för dagen så att jag kunde slappna av...

Utan armar och ben på "Fatwa sds"
"Fatwa sds" (eller Fotowa sds som jänkarna felaktigt stavar det till och från) klättras upp för ett lätt lutande face på små crimpers och sprickformationer. Cruxet är ett litet skutt från en riktigt liten crimp för vänsterhanden in i en svårprickad tvärspricka med högerhanden. Därefter följer ett halvhårt avslut som man förmodligen faller från om man inte håller sig fokuserad.

Skick mot den onda crimpen
Problemet passade mig gott. Små incut-crimpers har alltid varit min svaga sida förutom de två senaste åren då mycket tid har spenderats på små grepp. Jag skickade ståstarten på några uppvärmningsförsök och gick sitten på ungefär fyra press. Det snabba skicket till trots så måste jag nog säga att problemet är ganska hårt. Om man inte har turen att skicka "Fatwa sds" relativt snabbt så skulle det kunna bli ett mardrömsproblem då greppen på problemet smärtar och lågprocent-movet in i sprickan kan bli aningen frustrerande.

Garrett tar en sista titt på "Fatwa" och bestämmer sig för att strunta i den och göra "Snoozebutton" till vänster igen istället
Efter "Fatwa" blev jag visad en rad högkvalitativa problem utav Garrett. En utav de finaste problemen i Nordöstra Amerikatt vid namn "Snooze Button", 6C+, flashades. Ett problem med perfekt rörelsemönster, perfekta grepp och lagom höjd. Därefter flashades "The Bump", 7B+. Även det ett riktigt trevligt problem.

Finaste problemet på länge skickas för andra gången denna dag. Garrett på "Snoozebutton"

"The Bump"
Solen började gå ner och spred ett rött, lugnande ljus över dalen. Inte en sekund för sent då jag började bli trött mina ringa skick till trots.

I bilen på väg tillbaka till pappa Koeppicus pratades det om den gångna dagens perfektion. Flertalet pajer och tonvis med mat hägrade de kommande två dagarna.

Thanksgiving - part 2

Frosseriet fortsatte över lördagen och söndagen. Diverse olika pajer sköljdes ned med glass och whisky. Mätta och fulla firade vi Garretts mor som fyllde år. För att ge mig och Emese en ännu starkare förståelse för Amerikatt och dess historia så bjöds vi på storfilmen "Lincoln" som visades på lokala mini-biografen. Medelåldern bland besökarna på biografen låg runt 70 och alla tycktes rörda till tårar över filmen. Det var fint att se.

"För han har tagit studenten"
Från denna veranda har mången rådjur avrättats
Ett av många rådjur som vågat sig alldeles för nära casa de Koeppicus
Att läsa bok i lugnan ro utanför New York city's påträngande högljuddhet är fantastiskt











1 kommentar:

Anonym sa...

Jävlar vilket inlägg! Det hade allt, klättring, mat, sprit, en brud

/Klas