The two hour man

Luftfuktigheten har förmodligen aldrig nått lägre nivåer än 70% sen jag kom till Amerika. Varje gång man lämnar lägenhetskomplexet så förvånas man av den stora tugga vatten man kan ta utav den drypande luften utomhus. Den evinnerligt fastklibbade t-shirten mot ryggen...

"Allt kommer förändras när kylan anländer"... En tanke som visade sig vara felaktig. När nu det kalla vädret äntligen anlänt så har jag smärtsamt insett att luftfuktigheten är här för att stanna. Det visar sig att nordöstra hörnet utav det smått förunderliga land jag nu befinner mig i inte ser torr luft ofta.

Jag har aldrig varit känd för att ha någon vidare bra hud anpassad för klättring.

Jag är van vid torra förhållanden.

Jag är extremt ovan vid att klättra två move för att därefter inse att kritan på fingrarna är som bortblåst tack vare extrema svettningar och väta.

Efter två timmars klättring oberoende utav grepp och friktion så ser mina fingertoppar ut som dom oftast gör efter två heldagars klättring i det mest hudkrävande helvetet på jorden, Kjugekull.

Great Barrington

Flykten från storstaden kändes rättfärdigad. Garrett, Charlotte och jag spenderade helgen i Albany hos Garretts far. Denne skojfriska herre bor en aning utanför New York States oväntade huvudstad och jag välkomnade gladeligen lugnet och "tystnaden" som regerade på "landet". Första kvällen inmundigades mat, whisky och öl. Sömnen kom sent. Det fuktigaste rummet jag någonsin äntrat tilldelades mig som sovrum och jag höll på att drunkna i sömnen.

Sista droppen

Helt fördärvade och trötta åkte vi till Great Barrington dagen därpå för att ägna oss åt klättring. Vädermannen sa att det skulle regna. Jag sa att det skulle vara torrt. Det var torrt... Men fuktigt i luften. Så klart.

S: "Have you ever heard about Milly Vanilli?"

G: "Yeah..."

S: "They killed themselves when people found out that they where lip syncing"

G: "Well, that's pretty much what they had to do though"

Precis som Milly Vanilli insåg vad som måste göras så har jag börjat komma till insikt över hur klättringen utomhus måste fördelas för att undvika köttiga fingertoppar. Minimal uppvärmning, konstant kritande utav händer även under vila, uppbådande utav extrem självsäkerhet så att problemen som projekteras går ner fort, inte mer än två problem per utomhussession och aldrig mer än två timmars klättring. Bryts någon utav dessa regler så flödar blodet och svordomarnas tid ställer sig i farstun.

Problemet som skulle projekteras under lördagen går under namnet "Something from nothing", 8A.

Something from nothing, 8A

Moven jobbades in snabbt. Tack vare sviktande mental förmåga och tron på min klättring så tog det en liten stund att övervinna den obligatoriska fukten. Sista movet är ett skick mot kanten. Jag kom till denna kritiska punkt efter relativt få försök och skickade för allt jag var värd. Glad och nöjd greppade jag kanten och började planera vilket problem jag skulle prova härnäst. Det var då, när jag börjat svinga tillbaka in mot väggen igen, som jag kände Garretts fingertoppar dabba tårna på min ena sko...

Mantlingen är enkel men lite sketchig och kan uppfattas som obehaglig. Jag kommer inte ens ihåg mantlingen. Jag var för upptagen med att svära och leva djävul tyst för mig själv. Trots att dabben inte gjorde någon skillnad överhuvudtaget så visste jag att jag inte kunde låta det vara.

Så påbörjades den två timmar långa kampen att göra om problemet. Jag var fruktansvärt otaggad och klättrade genom cruxet flera gånger för att därefter falla på den enklare delen som kräver engagemang. Whiskyhjärnan och bristen på sömn spelade roll, mina muskler började skaka och jag blev bittrare och bittrare. Allt för världens fjuttigaste dab.

När jag trodde att kroppen inte kunde röra sig mer så repeterade Garrett problemet. "Men vafan", tänkte jag och skickade "Something from nothing" försöket efter honom. Inget mer kom att klättras och vi åkte tillbaka till Garretts far som nästan tog kål på mig med för mycket god mat.

För mycket mat efter en klätterdag, döden på en tallrik

Garrett på bal

På bussresan tillbaka till New York så satt en liten unge och förde ett sjuhelvetes oväsen hela vägen. Föräldrarna satt med sina smartphones och "socialiserade" på facebook. Klimax nådde när ungen sket ner sig och spred en odör av död runtomkring sig. Detta löste föräldrarna genom att spreja parfym i bussen. "Feces and flowers", the new fragrance from Facebook parenting.


Jeremy tog några bilder från gårdagens äventyr i The Gunks. Jag skriver om det när jag fått bilderna.