America

Något tycktes mig fel. Fruktansvärt fel. Min handled värkte å det grövsta under minsta lilla påfrestning. Överansträngning månne?

Bilnyckeln kunde knappt vridas om och vartenda penseldrag på jobbet smärtade som satan. Jag fick lära mig att rengöra mynningen där "nummer två" tilltar sin dagliga flykt med vänster hand och blev smått Alvedon-beroende.

Som klätterjunkie rämnar ens världsbild varje gång en vital kroppsdel sätts ur funktion. Man börjar fundera på back-up planer som kan ersätta ens numero uno favoritsysselsättning. Jag hade redan en planerad flyktplan i bagaget och bestämde mig för att fly landet tidigare än planerat för att återförenas med min käre dam. Just denne dam vistas i New York där hon studerar modefotografi.

Jag kan nu stoltsera som hemmaman i USA och planerar min vardag efter eget bevåg och egna intressen.

Mången man avundas sin näste. Särskilt om denne näste uppnår ett stadium där han lyckas undgå att arbeta under en längre tid. Nöjd över min livssituation så anlände jag till New York och blev obehagligt rastlös några dagar senare. Att arbeta må ta livslusten ur en efter ett tag men avsaknaden utav "påtvingade" dagliga bestyr gör en tokig. Om jag inte minns fel så går Voltaires "Candide" ut på att huvudkaraktärens slutgiltiga lösning på lycka är att arbeta. Jag minns att jag skrattade gått år detta påstående när jag hade läst boken. Så här i efterhand så inser jag dock att just detta påstående förmodligen innehåller en gnutta sanning.

Min rastlöshet botades med arbete. Som de flesta förmodligen vet så kickas man automatiskt ut ur detta Gudsförgätna land så fort man sätter sin fot på arbetsmarknaden utan arbetsvisum. Detta löstes dock genom att jag nu utför så kallat volontärarbete. Detta sker på New Yorks enda ordentliga bouldergym, "Brooklyn Boulders", där min käre vän Garrett Koeppicus arbetar som "route setter". Med ett crew på ungefärliga fyra pers så skruvar de ner och upp problem och leder 9 till 5 varje dag och jag hoppar in de dagar jag känner för det.

Jeremy... Chefen

Utomhusklättringen tycks få vänta. Hösten är på intåg här på andra sidan Atlanten och luftfuktigheten ligger på hundra procent vecka ut och vecka in. Min krackelerade handled till trots så har jag klättrat en del.

Fick en liten guidad tur i Central Park/Rat Rock. Sammanfattning: Väldigt litet område. Mestadels lowballs. Bjuder på en del trevliga rörelser. Se upp för glasskärvor, kondomer och använda sprutor i landningen.

Garrett visade mig dock ett projekt som ingen gått ännu i Rat Rock. Fyra moves. Compression från helvetet. Ser fram emot att jobba på den när jag inte har något bättre för mig.

Central Park har faktiskt ett problem som ser gudomligt ut (om man bortser från avföringen som ligger i landningen). "Jojo Gemini" (helt felstavat förmodligen) V11.

Var även i The Gunks häromdagen. Blev bestört över att inträdesbiljett erfordrades för orimlig summa. Måste vänja mig vid att det här är USA. Här kostar det pengar även om man bara vill gå en runda i skogen.

Extremt fuktigt väder, trasig handled och obefintlig hud hindrade mig från att skicka något nämnvärt. Gjorde moven på en hel del fina grejjer som jag förhoppningsvis kan återvända till när vädret tillåter. Tror att det filmades en del när vi var där.

Nu måste jag göra något annat.

BILDER KOMMER

Klas Leifland - eller - "Klas Leifland"

 Varför började han klättra? - David Jaksch

David "Finskapinnarfingrar" Jaksch hade inget hår. Det går rykten om att han bar keps. Det är dock bara rykten spridda utav mig själv så det är inget jag kan styrka.

David körde Volvo. Det är en sak som är säker. I och med att David var i undre tjugoårsåldern så kan man förmoda att det var en Volvo 240, möjligtvis en 740.

David snusade. Mycket.

Man skulle kunna tro att David var en så kallad Volvo-raggare.

Det var han med största sannolikhet också.

Något hände på vägen. David tröttnade på sitt smått dekadenta leverne. Håret började växa ut (kepsen kastades i soptunnan), Volvon skrotades och snuset svaldes.

För helt plötsligt var han en man med en dröm.

Efter att ha sett en affisch på någon klättrande individ bestigandes en tusen meter hög vägg (minns inte vilken) så började en tanke gro i Davis huvud.

"Kan han så kan jag"

David började således med den smått töntiga "extremsporten" klättring. Inte för att vinna prestige i ögonen på andra samhällets individer. Inte för att han en gång i tiden hamnade snett och utgjorde en liten del utav det avvikande beteendet kallat "Volvoraggare" för att därefter försöka återvända till en norm. Inte för att han motsatte sig det smått pinsamma beteendet som styrketränande tokdårar uppvisar dagligen framför det lokala gymets spegel för att därmed försöka hitta en träningsform som uteslöt just sådant beteende. Inte för att han ville visa upp sitt nya snusfria, hårprydda, Volvo-lösa jag för fnittrande kvinnoansamlingar.

Nej.

För "Kan han så kan jag".

Moonwall

David har inte klättrat någon Big-Wall ännu. Drömmen har fört honom så pass långt som till bouldering, och på senare tid viss repklättring, modell kortare turer. Innan höstens start så fick han för sig att bygga en Moonwall vilket ledde till att mina fingrar slets ner så pass mycket att jag inte kunnat klättra ordentligt på några veckor (plus att min visum-ansökan till Förenta Staterna höll på att gå i stöpet när ambassadfolket bryskt bad om fingeravtryck, fingeravtryck som inte existerade).

Klas Leifland

Jag är tillbaka i de småländska skogarna. Mina fingrar har återfått någon slags mänsklig form. Idag fick jag sällskap utav Per Martinsson, en man tärd utav det fördärv som kommer med sommaren. Målet var ett projekt som jag jobbat på några tillfällen över sommaren men som jag inte riktigt fått ihop.

Idag gick det dock relativt smidigt. Per, utbildad sjukgymnast, tejpade ihop min förstörda handled och hejade upp mig för någon utav de finaste problemen jag haft äran att få klättra detta år.

"Klas Leifland"

Graden kan diskuteras. Att ha jobbat på ett problem under halvtaskiga förhållanden för att därefter återvända under bättre förhållanden och skicka åbäket på bara några få försök gör en minst sagt förvirrad. Det kändes hårt när jag jobbade moven idag, enkelt när den skickades, och hårt igen när det skulle fotas. Nåväl. 8A eller 7C+... Ett jefligt trevligt problem döpt efter en jefligt trevlig kille (som inte har en aning om vart gränsen går).

"Klas Leifland"

Jimmykarlssons nya blick - Gypsy Heart

Något i hans blick skvallrade om att mannen ifråga genomgått någon slags upplysning. Jimmykarlsson, nyligen hemkommen från Sydafrika, flinade som om han visste något som inte jag visste. Hans fruktansvärt svullna underarmar skrämde mig. De abnorma köttstyckena till armar och den nyvunna blicken till trots så var det överväldigande gemytligt att få klättra med min käre vän. Det var trots allt tre månader sen sist.

Vi hade scoutat ut klippan för längesedan och dömt ut den som grepplös, värdelös. Konstigt nog så fick vi aldrig för oss att undersöka baksidan utav stenansamlingen. Idag så gjorde vi det efter ett tips från dagispappan Flashman. Och vad uppenbarade sig där om inte "Gypsy Heart"?

Övertaggade och exalterade över att återigen få klura beta tillsammans så skred vi till verket. Efter att ha sett en beta-film på problemet så insåg vi att en egen beta erfordrades på de flesta flytten.

Det var olidligt varmt som sig bör i augusti och urtoppningen bet ifrån. Det halkades runt på snorvarma slopers. Både jag och Jimmy kände oss en smula nervösa innan vi kom på den, så här i efterhand, simpla betan. Ibland snöar man in sig på riktigt ogenomtänkta lösningar men då gäller det bara att släppa taget och börja om från början.

Problemet kan delas upp i två delar. Vi började med urtoppningen och gick därefter på sittstarten upp till kanten. En hälkrok, ett knälås och en tåkrok hittades relativt fort. Värmen blev värre och jag bad gudarna om ett snabbt skick. Mina böner tycktes hörsammas och jag skickade problemet på första länkförsöket.

Jag började förstå vad Jimmykarlssons nya blick antydde. För första gången under vår långa vänskap så satte han sig ner och vilade ordentligt mellan pressen. Sista flyttet till kanten gäckade men det tycktes inte bekomma honom det minsta. Jag kände något som kan liknas vid stolthet och glädje.
"Men för fan Jimmykarlsson. Skit i om greppen känns hala innan du drar till kanten. Bara gör det".
"Ja. Det ska jag nog göra...".
Och så gjorde han det. Det blev ett välkommet team-ascent och dagen var gjord.

"Gypsy Heart", stabil 7C (8A+), är ett riktigt höjdarproblem men borde göras under kalla förhållanden. Att fippla runt som en desperat, infantilt spastisk dåre på granitslopers är inte så njutbart som man kan tro.

Den rättfärdigade, relevanta och uppenbara sittstarten.

Att leta beta. Knälåset gav utdelning.

Movet innan urtoppningen, en 7A mantling som hör hemma i fontan...

Jag och Billybobkarlsson satte även upp en möjlig nytur på den långa väggen. Jimmykarlsson slog möjligtvis tidsmässigt rekord i mantling då han låg med magen över kanten i ungefärliga fem minuter innan han kom upp.
"JAG KOMMER VARKEN UPP ELLER NER!".
Jag skrattade lite för mig själv, slutade spotta, drog fram kameran och började fotografera hans desperata sälande. Han kom upp till slut och visade glatt upp sina leriga armar. Det hade inte gjorts så noggrann rensning på toppen.

FA månne? Urtoppningen var orensad.

Om någon vill ha bilden på en sälande Jimmykarlsson i större format för att hänga på väggen så maila mig. Om du har tur så kan jag fixa en signerad bild.

Äventyr i sommarvärmen - eller - The shining

Myggorna svärmade kring huvudet, envisa som satan. Ett bett på näsan förvandlade mig till ringaren i Notre Dame... Eller Paolo Roberto.

David Jaksch ådrog sig några nya smeknamn. Svetten i hans anlete gav uttrycket David "The Shining" Jaksch en rungande mening medan myggbeten/svulsterna på hans rygg slutade med David "Cancersvulsten" Jaksch. Vart "Assman" kommer ifrån vet jag inte men det har förmodligen med analsex att göra. David "The receiver" Jaksch...

Emese klättrade ännu en 6B och log i flera dagar.

"Den glada amatören" fick tag på GPS-koordinationerna som pekade ut vart vi befann oss. Jag såg honom närma sig över en kulle och satte hjärtat i halsgropen.

Allt hände i Västervik en överjävligt varm söndag.

Nedan följer en film på några problem (Sign of the crooked cross, Fysiologi, Dead men tell no tale) kring Västerviktrakten.


Jag gick även "Ancestors tale". Problem med väldigt få moves välkomnades i värmen då svettporerna i händerna gick på konstant högvarv efter någon sekund på väggen.

Ancestors Tale

Totis gör sin 6B på tredje sessionen. Envis alabama.

 Foto och Film: Emese Tot

Söndagsläsning - "Den glade amatören" - eller - Sammy D's återkomst

Jag mötte honom i Klätterhallen, Norrköping, under ett utav mina slentrianmässiga träningspass. Plasten i form utav klättergrepp kändes ovanligt svettiga i lokalen under den infernaliska sommarvärmen.

Svettig var även den man som oblygt struttade fram till mig och greppade min hand. Han presenterade sig som "en glad amatör" och log snett, till och med en aning promiskuöst.

Träningspasset fortgick som vanligt. Inget pekade på att just denna dag skulle bjuda på något annorlunda. Jag hade fel.

"Den glade amatören" kom åter igen fram till mig och inledde en konversation som till en början tycktes mig vara fullt normal. Jag vet inte hur det skedde men plötsligt fick "den glade amatören" något sjukligt i sin blick varpå han sade:
"Under ett års tid ska jag ta din kropp. Jag ska ta den... Och sedan ska jag sagga ner den... Totalt."

Därefter blev det tyst i hallen. I alla fall ur mitt perspektiv. En massa bilder florerade i mitt medvetande som fortfarande ringar starkt. Bilder på "den glade amatören" i en "The Gimp"-utstyrsel direkt tagen från "Pulp Fiction". Bilder på mig själv förnedrad och utlämnad.

Jag har inte klättrat så mycket sedan den dagen. De kan bero på "den glade amatören" och hans förvridna utspel.

Förmodligen handlar det om att sommaren oftast har annat att erbjuda.

Nedan följer sådant som sommaren bjudit på utöver klättringen... Plus lite klättring.

Inlåst

Jag och min käre vän Jacob Carlsson låste in oss i en studio. Efter tre och ett halvt dygns mörker skapades detta... En progressiv komposition skapad under frustration över vädret som bestämde sig för att skina dagen då vi låste in oss tills dess att vi klev ut igen. Klicka på play och fröjdas eller skärras. 

Samariten Sammy Dahlman - 8A

John Mcclane rycker upp två pistoler fasttejpade på ryggen och skjuter Hans Grüber utför fönstret på någon utav de högsta våningarna på Nakatomi Plaza. Jag är 9 år gammal och vill inte annat än att bli en lika häftig dödsbringare som Bruce Willis överdrivna rollkaraktär.

18 år senare så klättrar jag på stenblock.

Jimmykarlsson nämnde något om en uppenbarelse i boulderväg en bit utanför Värnamo. Jag och min käre kollega, tillika vän, Love bestämde oss för att leta upp denna uppenbarelse under en regnig arbetsdag i Växjö.

Efter två timmars irrande i skogen hittade jag den. Min disträa personlighet tillät mig att glömma vattnet hemma. Vad jag kunde erinra mig så hade jag inte druckit något överhuvudtaget sedan middagstid dagen innan. Det var således med skakiga händer som jag påbörjade arbetet med projektet.

Problemet kan beskrivas som en tvådelad skapelse. Första delen är ett stenhårt axelflytt ut från ett tak från två crimpers in i en gastoncrimp. Därefter följer sex halvhårda, långa flytt på svagt lutande vägg till kanten.

Efter att ha jobbat in allt utom startflyttet så påbörjades kampen. Vartenda muskel skakade till den grad att problemet förmodligen borde döpts till "Michael J. Fox". Efter en timme så fick jag med nöd och näppe första movet gjort. Trodde aldrig att jag skulle få till resten utav problemet. På något sätt gick det och Love påpekade i efterhand att det var den rangligaste bestigningen han sett mig göra. Nåja. Ranglig eller ej. Om någon har vägarna förbi Steningaryd i Småland så rekommenderar jag starkt "Samariten Sammy Dahlman", 8A.

Tack till Jimmykarlsson som hintade om problemet. Tack till Samuel L. Jacksons rollkaraktär Zeus Carver, eller samariten som Simon Grüber kallar honom i Die Hard 3, för inspiration till bouldernamnet.

Peace & Love

Förra året ärades jag en plats som skribent åt Dalademokraten under Peace & Love-veckan. Även detta år fick jag en plats och avnjöt "gratis" festivaldeltagande med några få recensioner som betalning. Denna sommaren höll jag mig på en mer objektiv kant för att undvika överflöd utav kommentarer från besvikna läsare efter att jag skrivit en minst sagt nedvärderande text om katastrof-DJ:n Deadmau5. "Jag hatar dig Sammy", "Du är fan dum i huvudet Sammy" och andra kommentarer skänkte mig stor glädje och mycket nöje men mottogs inte lika bra utav Dalademokraten som tog bort inläggen till min besvikelse. Det enda eko utav de rabalder som uppstod hittade jag här: https://www.flashback.org/t1294954p590

 Och lite bilder tagna utav min bättre hälft Emese Tot, fotograf på festivalen.

Neil Fallon i "Clutch" vräkte på som en fullständigt skogstokig ångvält

En "coked-up" Rihanna snubblade in på scen en timme för sent och mumlade igenom sin värdelösa repertoar

"Clutch" fick bara en timmes speltid på P&L... Idioti

Den oberörde, den glade och den opiumdrogade pundaren

På übermysiga festivalen "Daflo" i dalarna bjöd Le Betré på fet stoner/blues rock

Fotografen på fel sida utav kameran

Kostråd

De flesta klättrare vet hur viktig kosten är för att skicka sina projekt. För att hålla huvudet kallt och musklerna fräscha så ville jag visa vad jag stoppar i mig under en klätterdag.

En stor släde kräver en stor man

I Tynset, Norge, kan man hitta något som byborna påstår sig vara världens största släde. Jag tog tillfället i akt under ett besök och gjorde ett tappert försök att köra släden.

En man, en släde, ett stort äventyr

Nu orkar jag inte skriva mer...

Flykten från barnaskriken

Att arbeta... Taken ska borstas och tornen ska tjäras.

Olle Wehlins ord ekade ovälkommet i mitt huvud: "Det här är det bästa jag vet. Vi ser till att bevara Sveriges kulturella arv. Livet är enkelt" (citat taget från "En månad på Läckö Slott).

Att han upprepade dessa ord om och om igen likt ett mantra in i evigheten gjorde mig enbart skeptisk. Känslan av att hans positiva skaldande enbart uppkom i ett försök att övertyga mannen själv om hans arbetsinsatsers stora betydelse och därmed rättfärdiga hans liv såsom det utvecklat sig. Men vad vet jag, en  utsliten drönare i sina bästa år, om en man i Olle Wehlins kaliber och om hans världsvana filosofiska tankar och värderingar. En man som efter enkom ett glas rött vin ser en större mening med livet än vad Siddhartha Guatama gjorde under hela sin livstid.

Efter en timme på taket

Rosendal: Dag 1

Kosan styrdes mot Åtorp i utkanten av Värmland. Ännu en kyrka/svenskt kulturarv skulle tjäras. Firmabilen med dess släp gick i maklig takt mot sitt mål och gjorde en avstickare i Örebro mot Rosendal.

Maestro ss... Jag och min käre arbetskollega och vän till lika, Love "Lovenator" Edling, häpnades över denna majestätiska linjens uppenbarelse. En linje så vacker att enbart en snabb titt på dess välformade struktur sänder ut nervkittlande spasmer i fingertopparna på vilken bouldrare som helst.

Högtidligt ivriga drog vi på oss skor för att påbörja det obligatoriska betaletandet och fann snabbt en lösning på problemet. När det väl kom till att länka ihop moven så kom dagens nådastöt i form utav en skock högstadiebarn med grillad korv i sina sinnen. Att den enda grillplatsen i skogen ligger lokaliserad tre meter framför Maestro gjorde inte länkandets konst enklare. Med barnaskrik rungande i öronen stod jag ofokuserad med en övertygelse om att Hin Håle planerat in barnens grilldag till just denna dag.

Jag och Lovenator flydde från platsen hals över huvud.

"Ursäkta så mycket om vi störde", hojtade läraren efter oss när han såg våra gestalter försvinna bortåt stigen med benen på ryggen.

"Nejdå! Det är ingen fara!", hojtade jag tillbaka. Att tala sanning i sådana situationer gagnar ingen.

Lovenators minspel tyder på höga halter utav endorfin under stadsvandringar

Rosendal: Dag 2

Tillbaka efter veckans arbetsinsats. Morgonen och förmiddagen hade tillbringats med att handpensla ett 15 meter högt torn, 35 meter över marken. Diverse jumarerande och intensiva penselrörelser hade tärt på armarna.

Fria från barnaskrik (dagens ungdomar måste bära på otaliga mängder ångest - Se förra blogginlägget) så påbörjade jag och Lovenator arbetet med Maestro ss. Smack smack, ut genom taket och in i ståstarten som  består utav en avig dyno. Jag föll oförklarligt på dynon uppemot sex gånger. Det må hända vara första gången jag gläds av att misslyckas. Det innebar endast att jag hade större anledning att få klättra igenom den oerhört eminenta starten igen. Slutligen visade sig nyckeln till framgång ligga i en lite korrigering utav hur jag höll ett utav dynogreppen. Efter korrigeringen så skickade jag problemet på första försöket och kunde stoltsera med att få ha klättrat ett utav Sveriges finaste problem.

Lovenator gjorde problemet i två delar och sitter med största sannolikhet i detta nu och drömmer om nästa besök.

Lovenator bakom kameran lyckades få ett utav Sveriges finaste problem att se ut som skit

Solvik


Åkte ut till ett nyligen öppnat Solvik med David "Pianofingers" Jaksch.



Återigen sammanfattar jag besöket med ett fenomen med ungefär lika högt underhållningsvärde som texter innehållandes sportklättring. Lyssna och njut.

Sammanfattning under regnperiod

Jag har valt att ta bort några inlägg som gjorts under den senaste tiden då jag insåg att dom innehåller alldeles för mycket onödig textbaserad negativism och annat som jag helst inte förknippas med.

För eder som missade de rabalder som förorsakades utav känslor och irritation som tog överhand så följer en film nedan som sammanfattar tidigare inlägg. De flesta tycks glada och nöjda med inställningen om att skapa något gott utav det hela som skett så här i efterhand och jag ber om ursäkt till alla Er som känt Er tvingade att slösa på Er dyrbara tid genom att läsa och kommentera andras käbbel.

En välkommen kyla tycks sprida sig över landet och förhoppningar om långa utomhusdagar bland skog och stenar spolieras utav regnet som kom hand i hand med kylan. Helgen får således tillbringas inomhus bland plast.

Dagens utsvävning

I veckan så hade jag turen att snappa upp ett samtal från radiofavoriten ring P1 där samhällets individer får uttrycka sig fritt angående vilken fråga som helst. En herre ringde in och var bedrövad utav dagens kvinnliga tonåringar som utav oförklarlig anledning skriker och gormar, som om vore de nära döden, när deras favoritartist uppträder på Skansen. Under hans ungdomsår så var det sannerligen ingen som gallskrek under konserter. Då applåderade man i god stil och sparade på stämbanden till akuta tillfällen.

Herrn som ringde hade dock en helt egen teori om varför damerna skriker som de gör. I dagens samhälle så talas det en hel del om dagens ungdomar och deras pressade situationer. Stressen leder till hög ångest bland unga tjejer och det var däri anledningen låg. Tjejerna skriker inte på grund utav artisten. De skriker ut sin ångest... För att få utlopp för allt som känns svårt och jobbigt så tar de sig ut till Skansen och stortjuter.

Jag hade svårt att sluta skratta efter herrns upplägg. Bilden på tjejer i massor som står frånvarande och gallskriker ut sin ångest framför scenen projicerades upp i mitt medvetande... Jag började således applicera denna teori på gormande klättrare som lever djävul efter diverse misslyckanden. Är det möjligen så att de som skriker högst och mest är de som bär på mest ångest?

Antagligen inte... Min applicering på en relativt korkad, men ändock underhållande, teori är lika idiotisk som teorin. Eller?