Flykten från barnaskriken

Att arbeta... Taken ska borstas och tornen ska tjäras.

Olle Wehlins ord ekade ovälkommet i mitt huvud: "Det här är det bästa jag vet. Vi ser till att bevara Sveriges kulturella arv. Livet är enkelt" (citat taget från "En månad på Läckö Slott).

Att han upprepade dessa ord om och om igen likt ett mantra in i evigheten gjorde mig enbart skeptisk. Känslan av att hans positiva skaldande enbart uppkom i ett försök att övertyga mannen själv om hans arbetsinsatsers stora betydelse och därmed rättfärdiga hans liv såsom det utvecklat sig. Men vad vet jag, en  utsliten drönare i sina bästa år, om en man i Olle Wehlins kaliber och om hans världsvana filosofiska tankar och värderingar. En man som efter enkom ett glas rött vin ser en större mening med livet än vad Siddhartha Guatama gjorde under hela sin livstid.

Efter en timme på taket

Rosendal: Dag 1

Kosan styrdes mot Åtorp i utkanten av Värmland. Ännu en kyrka/svenskt kulturarv skulle tjäras. Firmabilen med dess släp gick i maklig takt mot sitt mål och gjorde en avstickare i Örebro mot Rosendal.

Maestro ss... Jag och min käre arbetskollega och vän till lika, Love "Lovenator" Edling, häpnades över denna majestätiska linjens uppenbarelse. En linje så vacker att enbart en snabb titt på dess välformade struktur sänder ut nervkittlande spasmer i fingertopparna på vilken bouldrare som helst.

Högtidligt ivriga drog vi på oss skor för att påbörja det obligatoriska betaletandet och fann snabbt en lösning på problemet. När det väl kom till att länka ihop moven så kom dagens nådastöt i form utav en skock högstadiebarn med grillad korv i sina sinnen. Att den enda grillplatsen i skogen ligger lokaliserad tre meter framför Maestro gjorde inte länkandets konst enklare. Med barnaskrik rungande i öronen stod jag ofokuserad med en övertygelse om att Hin Håle planerat in barnens grilldag till just denna dag.

Jag och Lovenator flydde från platsen hals över huvud.

"Ursäkta så mycket om vi störde", hojtade läraren efter oss när han såg våra gestalter försvinna bortåt stigen med benen på ryggen.

"Nejdå! Det är ingen fara!", hojtade jag tillbaka. Att tala sanning i sådana situationer gagnar ingen.

Lovenators minspel tyder på höga halter utav endorfin under stadsvandringar

Rosendal: Dag 2

Tillbaka efter veckans arbetsinsats. Morgonen och förmiddagen hade tillbringats med att handpensla ett 15 meter högt torn, 35 meter över marken. Diverse jumarerande och intensiva penselrörelser hade tärt på armarna.

Fria från barnaskrik (dagens ungdomar måste bära på otaliga mängder ångest - Se förra blogginlägget) så påbörjade jag och Lovenator arbetet med Maestro ss. Smack smack, ut genom taket och in i ståstarten som  består utav en avig dyno. Jag föll oförklarligt på dynon uppemot sex gånger. Det må hända vara första gången jag gläds av att misslyckas. Det innebar endast att jag hade större anledning att få klättra igenom den oerhört eminenta starten igen. Slutligen visade sig nyckeln till framgång ligga i en lite korrigering utav hur jag höll ett utav dynogreppen. Efter korrigeringen så skickade jag problemet på första försöket och kunde stoltsera med att få ha klättrat ett utav Sveriges finaste problem.

Lovenator gjorde problemet i två delar och sitter med största sannolikhet i detta nu och drömmer om nästa besök.

Lovenator bakom kameran lyckades få ett utav Sveriges finaste problem att se ut som skit

Solvik


Åkte ut till ett nyligen öppnat Solvik med David "Pianofingers" Jaksch.



Återigen sammanfattar jag besöket med ett fenomen med ungefär lika högt underhållningsvärde som texter innehållandes sportklättring. Lyssna och njut.