Stormen kommer
Vartenda löpsedel gav förbipasserande en ofrånkomlig lavett.
"Barrikera edra dörrar och be en bön till valfri gud ty überstormen Sandy står i farstun! Dess storlek och intensitet riskerar att krocka med diverse andra ovälkomna väderförändringar i närheten. Om detta sker, ja då dör vi allihop i en helvetiskt naturkatastrof utav aldrig förr skådat slag."
För ungefär sju år sedan satt jag instängd i ett litet hus i Småland. Från mitt (mina föräldrars) fönster blev jag vittne till Gudruns otyg då "hon" levde djävul i södra Sverige. Takplåtar lossnade och fladdrade omkring på gatan utanför och hotade att kapa huvudet utav dumdristiga dårar som trotsade vädergudarna genom att lämna hemmets "lugna" vrå. Vartenda träd i sikte gick stelt ner i brygga. Dagen efter Gudruns framfart tog jag en promenad i staden som jag spenderat största delen utav min uppväxt i. Det är förunderligt hur ostadigt ett träd egentligen är. Många utav de små skogar som jag som barn hade äventyrat i fanns inte längre. I deras ställe låg mattor utav träd. Det såg ut som att någon hade gått loss med en gigantisk lie.
Med Gudrun i åtanke och domedagsliknande klagosånger från media så stod jag i valet och kvalet. Skulle jag trotsa alla varningar och fortsätta vardagen som vanligt? Media har trots allt någon slags tourettes, en sjuklig besatthet utav att vråla varg. Detta kunde trots allt vara ännu en "svininfluensan-incident", massdöden som dog ut av sig självt (och lämnade några narkoleptiska ungdomar till eftervärlden).
Jag valde att halvt om halvt ta de illavarslande omen på allvar och började bunkra upp kylskåpet med diverse förnödenheter (vilket så här i efterhand var fullkomligt idiotiskt. Utan el, inget kylskåp). Förnödenheterna bestod mestadels utav glass (Ben & Jerry's) som tog slut ett dygn innan Sandy's förmodade ankomst. Dess ankomst förutspåddes till på måndagen.
Jag låste in mig på söndag morgon.
Att hantera tristess
Whiskyflaskan korkades upp på söndag förmiddag. Trots relativt stabil och kontrollerad salongsberusning så släppte inte tristessen sitt grepp om mina ben. Likt Joakim von Anka vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Flyktiga blickar slängdes mot fönstret i hopp om att se den lama vinden öka i styrka. Inget hände.
Jag sköljde ner den sista skeden glass med whisky och hoppades på en mer händelserik måndag. Kvällen spenderades med datorn. Otaliga avsnitt utav bortglömda serier avverkades.
Måndag morgon kom. Lika oväntat som en främlings smygande finger upp i ens röv på tunnelbaneperrongen så vaknade jag upp bakfull. Inte ens när man tror sig ha kontroll över sitt drickande så benådas man. Att åldras har sannerligen sina för- och nackdelar.
Ingen storm utanför fönstret. Medias ramaskri om den annalkande kvällningen och katastrofen som kom med den gick inte att undvika på internet. Glassen var slut, whiskyn började sina och flickvännen klagade på min kroppsodör. Jag började plötsligt känna mig illa till mods.
Magen platt mot sängen. Ansiktet vridet utåt. Dregel i mängder. Jag var så jävla uttråkad. Kände mig som en inlåst hund i väntan på kastrering.
Kvällen då stormen kom
Mobilen började pipa som om vore den skogstokig. Varningsmeddelanden i form utav sms haglade in. "Gå inte ut. Stanna inomhus!" etc etc. Höll något på att hända? Jag lämnade sängen för att ta mig en titt ut genom fönstret. Visst blåste det. Träden i parken över gatan dansade jitterbugg och såg ut att glädjas oerhört åt vinden. De såg mer levande ut än någonsin.
Folk beträdde fortfarande gatan. Många tycktes låtsas som att inget hände. Det såg dock en aning obekvämt ut att piskas utav regnet.
Framåt åtta på kvällen nådde Sandy New York med full kraft.
Stora grenar började lossna från träden med högljudda brak. Några dumdristiga imbeciller vägrade låta stormen stoppa deras dagliga joggingrunda. Ingen utanför vår lägenhet hade oturen att träffas utav grenarna som erbjöd en säker död. Några joggare längre ned på gatan hamnade på sjukhus. Vilket släkte. Blir man dum i huvudet av att spendera tid i löparspåret?
Bilister parkerade sina bilar under de stora träden trots att fem-meters-stockar låg avslitna och nedvälta på trottoaren. Jag skrattade gott åt idiotin som kom med stormen.
Förutom de dansande träden så hände inget mer spännande genom vår lilla fönstervy. Vinden tjöt som om vore den vansinnig in på småtimmarna. Jag lyckades slutligen somna trots de krypande myrorna i mina ben.
De följande dagarna
Vårt område hade benådats och lämnats nästintill orört. Förutom diverse välta grenar och träd i parken och längs vissa gator så märktes ingen nämnvärd skillnad på omgivningen. Elektriciteten fungerade och därmed höll grannskapets affärer öppet.
Jag stack ut huvudet genom lägenhetsporten och väste mot solen som jag både frivilligt och ofrivilligt hållit mig borta ifrån i två dygn (det var förmodligen tre dygn. Dagarna i lägenheten kändes som en evighet och alla vet ju att evigheten är svår att hålla räkningen på).
Tunnelbanespåren hade självklart slagits ur funktion. Folk och fä blev tvingade att stanna hemma från jobbet. Detta resulterade i ett överflöd utav krogbesökare. Vartenda pub var knökafull några dagar efter stormen då tristessen hade slagit hårt i allas våra sinnen. Beroendet utav liv och rörelse är enormt i en storstad som New York.
Själv tillbringade jag all min tid på klättergymmet eller åt att vandra runt i kvarteret under en veckas tid efter stormen. Att ta bussarna in till Manhattan tycktes mig vara en dålig idé då ryktena om överfulla busslaster och timslånga färder avskräckte de flesta. Där fanns dock ändå inget att göra. Vänner boendes på Manhattan berättade om strömlösheten som drabbade södra halvan utav ön. Från 34:e gatan och uppåt återkom vardagen snabbt då de hade välsignats med ström. Söder om 34:e gatan höljdes i mörker och kvarter efter kvarter liknades vid spökstäder.
Nu
Så här en vecka efter stormen så har staden återhämtat sig en hel del. I och med att de flestas elektricitet har återvänt och att mesta delen utav tunnelbanespåren börjat gå igen så tycks det mig som att de flesta redan börjat glömma bort Sandys sattyg... till viss del. Var på Manhattan igår och märkte ingen märkbar skillnad.
Jag och Emese tog oss nedåt mot södra delen utav Brooklyn idag. Ett område som drabbades hårt förra veckan. Det syntes inga spår efter översvämningarna.
Vi passade på att göra IKEA. Att få sig en ordentlig kopp bryggkaffe i New York är lögn i helvete men IKEA visade sig sitta på en välsmakande kopp. Att alltid få beställa fyrdubbel espresso för att vanligt kaffe på kaféer smakar blaskigt urin direkt från en nypissad koffeinist börjar gå mig på nerverna.
Idag röstas det friskt här i staterna. Här i Amerikatt, "the land of the free", så har man den enorma valfriheten att rösta på två presidentkandidater. Självklart så kan man slänga bort sin röst på någon annan för att visa sitt missnöje över denna tveeggade frihet. Efter att ha lyssnat på diverse konversationer och tv-sändningar om valet så har jag förstått att amerikanarna idag går och röstar för om dom vill ha det dåligt eller lite sämre. Spännande.
Jag äger ingen kamera.
2012-10-15
This'smerica - Venus and Diesel
Alla satt tysta, lugna och fina när mörkret la sig över salongen. Projektorn lös över den stora vita duken och allt tycktes mig vara frid och fröjd.
Det började i mindre skala. Jag trodde att herrn bakom oss led utav någon lätt form utav muntlig tics; att han stötte ut skratt och obsceniteter mot sin egen vilja. Ju längre tiden fortskred desto mer eskalerade det hela...
"FUCK YEAH! OH YEEAAAH!!! AWESOME! BEAUTIFUL!!! CHOKE ON THAT MOTHERFUCKER oooooohhhhh YEEEEEEHAAAAA!!!".
Det visade sig att herrn inte alls led utav några tics. En psykolog hade utan tvekan dömt ut mannen som fullskalig sociopat, helt oförmögen att kunna känna empati för sina medmänniskor.
Hans beteende spred sig som en löpeld. Varje amerikansk man i salongen med en IQ under 20 (svår mental retardation) började antingen skrika som en vettvilling eller applådera maniskt vartenda gång en pistol avlossades på den vita duken.
Hur många amerikanare med en IQ under 20 går på bio? För många.
Undvik biosalonger med inriktning på mainstream-filmer i Amerika.
Teknologin har ännu ej nått tillräckligt hög nivå för att man inte ska känna sig vindögd på 3D bio.
The Gunks
Ännu en gång så log mannen i mustasch när han tog mina surt förvärvade pengar. Jag var nonchalant när jag i all min villrådighet odlade en egen mustig, mexikansk mustasch i tron om att pengar och makt automatiskt skulle falla i mitt knä. Det är mig nu uppenbart att mannen i mustasch inte har makten att ta mina pengar på grund utav hans ansiktsbehåring. Mina dollar ligger nu i hans ficka för att han äger vartenda stenblock och träd i klätterområdet vid namn "The Gunks".
Anledningen till att områdena här i Nordamerika inte är överdrivet många tycks vara avsaknaden utav allemansrätten. Markägare ser helt enkelt ingen anledning till att släppa in löst drivande folk på sina markägor samtidigt som de har rätten på sin sida att avhysa vartenda stenkåt klätterlodis som hajkar runt suktandes efter stenblock.
Jag borde alltså inte klaga. Här där skogen inte är till för alla så ska man vara glad om skogen får beträdas även om det kostar pengar.
Förra gången vi smekte granit i The Gunks så provade jag ett högkvalitativt problem vid namn "Venus in Scorpio", 8A. Ett problem som ligger långt bort från parkeringen vilket innebar att den provades sent på dagen då fingrarna saknade hud, musklerna saknade kraft och magen saknade föda. Detta resulterade uppenbarligen inte i något send trots att linjen uppbådade oerhörd exaltering.
Denna återkomstens dag stank av min revanschsugna kroppsodör. Luftfuktigheten låg som vanligt på topp. "Inget att oroa sig över", tänkte jag, "så länge jag följer de regler som råder under dessa förhållanden".
Uppvärmningen skedde på en Gunks-klassiker vid namn Boxcar Arete, 7B+. Smack, smack. Varm.
Jeremy behövde värma upp mer och Duracell-kaninen inom mig höll på att stressa sönder mitt hjärta. Att vara taggad är en positiv sak så länge det inte når en alldeles för hög nivå. En nivå där hjärtslagen hörs inom en fem meters radie, fingrarna dryper av svett och kroppen skakar likt en heroinist på avvänjning är inget att eftersträva.
Alla var varma och glada och jag skyndade gänget upp till "Venus in Scorpio". Testade rörelserna och allt kändes så mycket enklare än förra gången förutom näst sista movet/redpoint-cruxet. Anledningen var solen som låg på aretkanten och dess värdelösa sloper. Väntan på förbipasserande moln var olidlig.
Jag var hyperaktiv.
Molnen kom inom bara några minuter. YIHA! Jag gick på press, nervös som faen. Jag visste att mina fingertoppar inte skulle klara många press. Det var alldeles för fuktigt ute.
Smack smack upp til redpointcruxet vilket involverar både kroppsspänning, precision, teknik och styrka. Mycket att tänka på helt enkelt. Jag skickade efter näst sista greppet, fångade det, gled av med foten och hamnade på marken.
Att vara så nära på första länkförsöket gör nästa försök så mycket svårare. Man äntrar nervositetens land, ett land där misstag och spyor regerar.
Jag överkom dock min nervositet och skickade problemet på andra länkförsöket. Tursamt för mig då detta var det sista jag skulle komma att klättra denna dag på grund utav hudbrist på fingertopparna.
Jag hann alltså värma upp och göra två länkförsök på ett problem, sen var huden borta. Börjar fundera på om min kropp saknar några essentiella vitaminer för hudregeneration.
The Ice Pond
Under lördagen fick jag äran att besöka ett område som många förmodligen inte hört talas om. Anledningen till detta tordes vara avsaknaden utav hårdare problem. Vill man åka ut till ett område med halvhårda boulders som klättras på halvhöga block med eminent stenkvalitet så är The Ice Pond väl värt ett besök.
Denna lördag var första dagen sen jag kom hit då väderförhållandena gynnade klättrare. Jag hade redan i förväg fått de problem som jag borde göra upprabblade för mig utav Garrett som sken med sin frånvaro. Jeremy firade sin födelsedag i skogen genom att guida runt oss smått slitna själar. Det verkade som att alla i gänget sovit en smula för lite eller inte alls.
Nåväl. Jag verkade vara den med mest energi och började avverka problem efter problem. Flashade eller var nära på att flasha det mesta. Det tog dock stopp vid "Diesel", 8A (7C+ enligt Garrett men det vetefan...). Av någon anledning så blir jag introducerad till hårdare problem där cruxet alltid befinner sig på slutet. Man hinner alltså slita sig halvt fördärvad genom att klättra igenom en relativt hård början för att sedan falla på slutet om man har otur. Början på "Diesel" klättrades uppåt en åtta gånger innan jag fick ihop det.
Firade skicket med att göra dess granne "Unleaded", 7C. Halvvägs genom problemet försökte jag mig på en hälkrok som resulterade i att jag tappade ena skon. Toppade ut barfota.
Andra problem som rekommenderas starkt för den som någon gång har vägarna förbi är "Catharsis", 7C, "The Official", 7A+, "The Ice Cube Dyno", 7A och "Mercury", 7B+.
Nu får det vara slut för den här gången. Tvätten tvättar inte sig själv, maten handlar inte sig själv och gourmeträtten lagar inte sig själv.
This's Merica
"FUCK YEAH! OH YEEAAAH!!! AWESOME! BEAUTIFUL!!! CHOKE ON THAT MOTHERFUCKER oooooohhhhh YEEEEEEHAAAAA!!!".
Det började i mindre skala. Jag trodde att herrn bakom oss led utav någon lätt form utav muntlig tics; att han stötte ut skratt och obsceniteter mot sin egen vilja. Ju längre tiden fortskred desto mer eskalerade det hela...
"FUCK YEAH! OH YEEAAAH!!! AWESOME! BEAUTIFUL!!! CHOKE ON THAT MOTHERFUCKER oooooohhhhh YEEEEEEHAAAAA!!!".
Det visade sig att herrn inte alls led utav några tics. En psykolog hade utan tvekan dömt ut mannen som fullskalig sociopat, helt oförmögen att kunna känna empati för sina medmänniskor.
Hans beteende spred sig som en löpeld. Varje amerikansk man i salongen med en IQ under 20 (svår mental retardation) började antingen skrika som en vettvilling eller applådera maniskt vartenda gång en pistol avlossades på den vita duken.
Hur många amerikanare med en IQ under 20 går på bio? För många.
Undvik biosalonger med inriktning på mainstream-filmer i Amerika.
Teknologin har ännu ej nått tillräckligt hög nivå för att man inte ska känna sig vindögd på 3D bio.
The Gunks
Ännu en gång så log mannen i mustasch när han tog mina surt förvärvade pengar. Jag var nonchalant när jag i all min villrådighet odlade en egen mustig, mexikansk mustasch i tron om att pengar och makt automatiskt skulle falla i mitt knä. Det är mig nu uppenbart att mannen i mustasch inte har makten att ta mina pengar på grund utav hans ansiktsbehåring. Mina dollar ligger nu i hans ficka för att han äger vartenda stenblock och träd i klätterområdet vid namn "The Gunks".
Anledningen till att områdena här i Nordamerika inte är överdrivet många tycks vara avsaknaden utav allemansrätten. Markägare ser helt enkelt ingen anledning till att släppa in löst drivande folk på sina markägor samtidigt som de har rätten på sin sida att avhysa vartenda stenkåt klätterlodis som hajkar runt suktandes efter stenblock.
Jag borde alltså inte klaga. Här där skogen inte är till för alla så ska man vara glad om skogen får beträdas även om det kostar pengar.
Förra gången vi smekte granit i The Gunks så provade jag ett högkvalitativt problem vid namn "Venus in Scorpio", 8A. Ett problem som ligger långt bort från parkeringen vilket innebar att den provades sent på dagen då fingrarna saknade hud, musklerna saknade kraft och magen saknade föda. Detta resulterade uppenbarligen inte i något send trots att linjen uppbådade oerhörd exaltering.
 |
| Garrett laddar upp inför sista movet på Venus in Scorpio, en enkel men nervpirrande dyno |
Uppvärmningen skedde på en Gunks-klassiker vid namn Boxcar Arete, 7B+. Smack, smack. Varm.
Jeremy behövde värma upp mer och Duracell-kaninen inom mig höll på att stressa sönder mitt hjärta. Att vara taggad är en positiv sak så länge det inte når en alldeles för hög nivå. En nivå där hjärtslagen hörs inom en fem meters radie, fingrarna dryper av svett och kroppen skakar likt en heroinist på avvänjning är inget att eftersträva.
Alla var varma och glada och jag skyndade gänget upp till "Venus in Scorpio". Testade rörelserna och allt kändes så mycket enklare än förra gången förutom näst sista movet/redpoint-cruxet. Anledningen var solen som låg på aretkanten och dess värdelösa sloper. Väntan på förbipasserande moln var olidlig.
Jag var hyperaktiv.
Molnen kom inom bara några minuter. YIHA! Jag gick på press, nervös som faen. Jag visste att mina fingertoppar inte skulle klara många press. Det var alldeles för fuktigt ute.
Smack smack upp til redpointcruxet vilket involverar både kroppsspänning, precision, teknik och styrka. Mycket att tänka på helt enkelt. Jag skickade efter näst sista greppet, fångade det, gled av med foten och hamnade på marken.
Att vara så nära på första länkförsöket gör nästa försök så mycket svårare. Man äntrar nervositetens land, ett land där misstag och spyor regerar.
Jag överkom dock min nervositet och skickade problemet på andra länkförsöket. Tursamt för mig då detta var det sista jag skulle komma att klättra denna dag på grund utav hudbrist på fingertopparna.
 |
| Venus in Scorpio kan stoltsera med en utav världens trevligaste slut-juggar |
The Ice Pond
Under lördagen fick jag äran att besöka ett område som många förmodligen inte hört talas om. Anledningen till detta tordes vara avsaknaden utav hårdare problem. Vill man åka ut till ett område med halvhårda boulders som klättras på halvhöga block med eminent stenkvalitet så är The Ice Pond väl värt ett besök.
Denna lördag var första dagen sen jag kom hit då väderförhållandena gynnade klättrare. Jag hade redan i förväg fått de problem som jag borde göra upprabblade för mig utav Garrett som sken med sin frånvaro. Jeremy firade sin födelsedag i skogen genom att guida runt oss smått slitna själar. Det verkade som att alla i gänget sovit en smula för lite eller inte alls.
 |
| Dan Spellman, två timmars sömn. Innehavare utav två biljetter till Comic Con på söndagen. Överlycklig. |
Nåväl. Jag verkade vara den med mest energi och började avverka problem efter problem. Flashade eller var nära på att flasha det mesta. Det tog dock stopp vid "Diesel", 8A (7C+ enligt Garrett men det vetefan...). Av någon anledning så blir jag introducerad till hårdare problem där cruxet alltid befinner sig på slutet. Man hinner alltså slita sig halvt fördärvad genom att klättra igenom en relativt hård början för att sedan falla på slutet om man har otur. Början på "Diesel" klättrades uppåt en åtta gånger innan jag fick ihop det.
 |
| Jeremy kladdar ner greppen till Diesel, 8A. Denne tweak-mästare såg stark ut på problemet och skickar med största sannolikhet nästa gång. |
 |
| Unleaded, 7C. Granne till Diesel, 8A, som skickats några minuter tidigare. |
Nu får det vara slut för den här gången. Tvätten tvättar inte sig själv, maten handlar inte sig själv och gourmeträtten lagar inte sig själv.
This's Merica
"FUCK YEAH! OH YEEAAAH!!! AWESOME! BEAUTIFUL!!! CHOKE ON THAT MOTHERFUCKER oooooohhhhh YEEEEEEHAAAAA!!!".
2012-10-09
The two hour man
Luftfuktigheten har förmodligen aldrig nått lägre nivåer än 70% sen jag kom till Amerika. Varje gång man lämnar lägenhetskomplexet så förvånas man av den stora tugga vatten man kan ta utav den drypande luften utomhus. Den evinnerligt fastklibbade t-shirten mot ryggen...
"Allt kommer förändras när kylan anländer"... En tanke som visade sig vara felaktig. När nu det kalla vädret äntligen anlänt så har jag smärtsamt insett att luftfuktigheten är här för att stanna. Det visar sig att nordöstra hörnet utav det smått förunderliga land jag nu befinner mig i inte ser torr luft ofta.
Jag har aldrig varit känd för att ha någon vidare bra hud anpassad för klättring.
Jag är van vid torra förhållanden.
Jag är extremt ovan vid att klättra två move för att därefter inse att kritan på fingrarna är som bortblåst tack vare extrema svettningar och väta.
Efter två timmars klättring oberoende utav grepp och friktion så ser mina fingertoppar ut som dom oftast gör efter två heldagars klättring i det mest hudkrävande helvetet på jorden, Kjugekull.
Great Barrington
Flykten från storstaden kändes rättfärdigad. Garrett, Charlotte och jag spenderade helgen i Albany hos Garretts far. Denne skojfriska herre bor en aning utanför New York States oväntade huvudstad och jag välkomnade gladeligen lugnet och "tystnaden" som regerade på "landet". Första kvällen inmundigades mat, whisky och öl. Sömnen kom sent. Det fuktigaste rummet jag någonsin äntrat tilldelades mig som sovrum och jag höll på att drunkna i sömnen.
Helt fördärvade och trötta åkte vi till Great Barrington dagen därpå för att ägna oss åt klättring. Vädermannen sa att det skulle regna. Jag sa att det skulle vara torrt. Det var torrt... Men fuktigt i luften. Så klart.
 |
| Sista droppen |
S: "Have you ever heard about Milly Vanilli?"
G: "Yeah..."
S: "They killed themselves when people found out that they where lip syncing"
G: "Well, that's pretty much what they had to do though"
Precis som Milly Vanilli insåg vad som måste göras så har jag börjat komma till insikt över hur klättringen utomhus måste fördelas för att undvika köttiga fingertoppar. Minimal uppvärmning, konstant kritande utav händer även under vila, uppbådande utav extrem självsäkerhet så att problemen som projekteras går ner fort, inte mer än två problem per utomhussession och aldrig mer än två timmars klättring. Bryts någon utav dessa regler så flödar blodet och svordomarnas tid ställer sig i farstun.
Problemet som skulle projekteras under lördagen går under namnet "Something from nothing", 8A.
 |
| Something from nothing, 8A |
Mantlingen är enkel men lite sketchig och kan uppfattas som obehaglig. Jag kommer inte ens ihåg mantlingen. Jag var för upptagen med att svära och leva djävul tyst för mig själv. Trots att dabben inte gjorde någon skillnad överhuvudtaget så visste jag att jag inte kunde låta det vara.
Så påbörjades den två timmar långa kampen att göra om problemet. Jag var fruktansvärt otaggad och klättrade genom cruxet flera gånger för att därefter falla på den enklare delen som kräver engagemang. Whiskyhjärnan och bristen på sömn spelade roll, mina muskler började skaka och jag blev bittrare och bittrare. Allt för världens fjuttigaste dab.
När jag trodde att kroppen inte kunde röra sig mer så repeterade Garrett problemet. "Men vafan", tänkte jag och skickade "Something from nothing" försöket efter honom. Inget mer kom att klättras och vi åkte tillbaka till Garretts far som nästan tog kål på mig med för mycket god mat.
 |
| För mycket mat efter en klätterdag, döden på en tallrik |
 |
| Garrett på bal |
Jeremy tog några bilder från gårdagens äventyr i The Gunks. Jag skriver om det när jag fått bilderna.
2012-09-29
America
Något tycktes mig fel. Fruktansvärt fel. Min handled värkte å det grövsta under minsta lilla påfrestning. Överansträngning månne?
Bilnyckeln kunde knappt vridas om och vartenda penseldrag på jobbet smärtade som satan. Jag fick lära mig att rengöra mynningen där "nummer två" tilltar sin dagliga flykt med vänster hand och blev smått Alvedon-beroende.
Som klätterjunkie rämnar ens världsbild varje gång en vital kroppsdel sätts ur funktion. Man börjar fundera på back-up planer som kan ersätta ens numero uno favoritsysselsättning. Jag hade redan en planerad flyktplan i bagaget och bestämde mig för att fly landet tidigare än planerat för att återförenas med min käre dam. Just denne dam vistas i New York där hon studerar modefotografi.
Jag kan nu stoltsera som hemmaman i USA och planerar min vardag efter eget bevåg och egna intressen.
Mången man avundas sin näste. Särskilt om denne näste uppnår ett stadium där han lyckas undgå att arbeta under en längre tid. Nöjd över min livssituation så anlände jag till New York och blev obehagligt rastlös några dagar senare. Att arbeta må ta livslusten ur en efter ett tag men avsaknaden utav "påtvingade" dagliga bestyr gör en tokig. Om jag inte minns fel så går Voltaires "Candide" ut på att huvudkaraktärens slutgiltiga lösning på lycka är att arbeta. Jag minns att jag skrattade gått år detta påstående när jag hade läst boken. Så här i efterhand så inser jag dock att just detta påstående förmodligen innehåller en gnutta sanning.
Min rastlöshet botades med arbete. Som de flesta förmodligen vet så kickas man automatiskt ut ur detta Gudsförgätna land så fort man sätter sin fot på arbetsmarknaden utan arbetsvisum. Detta löstes dock genom att jag nu utför så kallat volontärarbete. Detta sker på New Yorks enda ordentliga bouldergym, "Brooklyn Boulders", där min käre vän Garrett Koeppicus arbetar som "route setter". Med ett crew på ungefärliga fyra pers så skruvar de ner och upp problem och leder 9 till 5 varje dag och jag hoppar in de dagar jag känner för det.
Utomhusklättringen tycks få vänta. Hösten är på intåg här på andra sidan Atlanten och luftfuktigheten ligger på hundra procent vecka ut och vecka in. Min krackelerade handled till trots så har jag klättrat en del.
Fick en liten guidad tur i Central Park/Rat Rock. Sammanfattning: Väldigt litet område. Mestadels lowballs. Bjuder på en del trevliga rörelser. Se upp för glasskärvor, kondomer och använda sprutor i landningen.
Garrett visade mig dock ett projekt som ingen gått ännu i Rat Rock. Fyra moves. Compression från helvetet. Ser fram emot att jobba på den när jag inte har något bättre för mig.
Central Park har faktiskt ett problem som ser gudomligt ut (om man bortser från avföringen som ligger i landningen). "Jojo Gemini" (helt felstavat förmodligen) V11.
Var även i The Gunks häromdagen. Blev bestört över att inträdesbiljett erfordrades för orimlig summa. Måste vänja mig vid att det här är USA. Här kostar det pengar även om man bara vill gå en runda i skogen.
Extremt fuktigt väder, trasig handled och obefintlig hud hindrade mig från att skicka något nämnvärt. Gjorde moven på en hel del fina grejjer som jag förhoppningsvis kan återvända till när vädret tillåter. Tror att det filmades en del när vi var där.
Nu måste jag göra något annat.
BILDER KOMMER
Bilnyckeln kunde knappt vridas om och vartenda penseldrag på jobbet smärtade som satan. Jag fick lära mig att rengöra mynningen där "nummer två" tilltar sin dagliga flykt med vänster hand och blev smått Alvedon-beroende.
Som klätterjunkie rämnar ens världsbild varje gång en vital kroppsdel sätts ur funktion. Man börjar fundera på back-up planer som kan ersätta ens numero uno favoritsysselsättning. Jag hade redan en planerad flyktplan i bagaget och bestämde mig för att fly landet tidigare än planerat för att återförenas med min käre dam. Just denne dam vistas i New York där hon studerar modefotografi.
Jag kan nu stoltsera som hemmaman i USA och planerar min vardag efter eget bevåg och egna intressen.
Mången man avundas sin näste. Särskilt om denne näste uppnår ett stadium där han lyckas undgå att arbeta under en längre tid. Nöjd över min livssituation så anlände jag till New York och blev obehagligt rastlös några dagar senare. Att arbeta må ta livslusten ur en efter ett tag men avsaknaden utav "påtvingade" dagliga bestyr gör en tokig. Om jag inte minns fel så går Voltaires "Candide" ut på att huvudkaraktärens slutgiltiga lösning på lycka är att arbeta. Jag minns att jag skrattade gått år detta påstående när jag hade läst boken. Så här i efterhand så inser jag dock att just detta påstående förmodligen innehåller en gnutta sanning.
Min rastlöshet botades med arbete. Som de flesta förmodligen vet så kickas man automatiskt ut ur detta Gudsförgätna land så fort man sätter sin fot på arbetsmarknaden utan arbetsvisum. Detta löstes dock genom att jag nu utför så kallat volontärarbete. Detta sker på New Yorks enda ordentliga bouldergym, "Brooklyn Boulders", där min käre vän Garrett Koeppicus arbetar som "route setter". Med ett crew på ungefärliga fyra pers så skruvar de ner och upp problem och leder 9 till 5 varje dag och jag hoppar in de dagar jag känner för det.
 |
| Jeremy... Chefen |
Fick en liten guidad tur i Central Park/Rat Rock. Sammanfattning: Väldigt litet område. Mestadels lowballs. Bjuder på en del trevliga rörelser. Se upp för glasskärvor, kondomer och använda sprutor i landningen.
Garrett visade mig dock ett projekt som ingen gått ännu i Rat Rock. Fyra moves. Compression från helvetet. Ser fram emot att jobba på den när jag inte har något bättre för mig.
Central Park har faktiskt ett problem som ser gudomligt ut (om man bortser från avföringen som ligger i landningen). "Jojo Gemini" (helt felstavat förmodligen) V11.
Var även i The Gunks häromdagen. Blev bestört över att inträdesbiljett erfordrades för orimlig summa. Måste vänja mig vid att det här är USA. Här kostar det pengar även om man bara vill gå en runda i skogen.
Extremt fuktigt väder, trasig handled och obefintlig hud hindrade mig från att skicka något nämnvärt. Gjorde moven på en hel del fina grejjer som jag förhoppningsvis kan återvända till när vädret tillåter. Tror att det filmades en del när vi var där.
Nu måste jag göra något annat.
BILDER KOMMER
2012-09-08
Klas Leifland - eller - "Klas Leifland"
Varför började han klättra? - David Jaksch
David "Finskapinnarfingrar" Jaksch hade inget hår. Det går rykten om att han bar keps. Det är dock bara rykten spridda utav mig själv så det är inget jag kan styrka.
David körde Volvo. Det är en sak som är säker. I och med att David var i undre tjugoårsåldern så kan man förmoda att det var en Volvo 240, möjligtvis en 740.
David snusade. Mycket.
Man skulle kunna tro att David var en så kallad Volvo-raggare.
Det var han med största sannolikhet också.
Något hände på vägen. David tröttnade på sitt smått dekadenta leverne. Håret började växa ut (kepsen kastades i soptunnan), Volvon skrotades och snuset svaldes.
För helt plötsligt var han en man med en dröm.
Efter att ha sett en affisch på någon klättrande individ bestigandes en tusen meter hög vägg (minns inte vilken) så började en tanke gro i Davis huvud.
"Kan han så kan jag"
David började således med den smått töntiga "extremsporten" klättring. Inte för att vinna prestige i ögonen på andra samhällets individer. Inte för att han en gång i tiden hamnade snett och utgjorde en liten del utav det avvikande beteendet kallat "Volvoraggare" för att därefter försöka återvända till en norm. Inte för att han motsatte sig det smått pinsamma beteendet som styrketränande tokdårar uppvisar dagligen framför det lokala gymets spegel för att därmed försöka hitta en träningsform som uteslöt just sådant beteende. Inte för att han ville visa upp sitt nya snusfria, hårprydda, Volvo-lösa jag för fnittrande kvinnoansamlingar.
Nej.
För "Kan han så kan jag".
Moonwall
David har inte klättrat någon Big-Wall ännu. Drömmen har fört honom så pass långt som till bouldering, och på senare tid viss repklättring, modell kortare turer. Innan höstens start så fick han för sig att bygga en Moonwall vilket ledde till att mina fingrar slets ner så pass mycket att jag inte kunnat klättra ordentligt på några veckor (plus att min visum-ansökan till Förenta Staterna höll på att gå i stöpet när ambassadfolket bryskt bad om fingeravtryck, fingeravtryck som inte existerade).
Klas Leifland
Jag är tillbaka i de småländska skogarna. Mina fingrar har återfått någon slags mänsklig form. Idag fick jag sällskap utav Per Martinsson, en man tärd utav det fördärv som kommer med sommaren. Målet var ett projekt som jag jobbat på några tillfällen över sommaren men som jag inte riktigt fått ihop.
Idag gick det dock relativt smidigt. Per, utbildad sjukgymnast, tejpade ihop min förstörda handled och hejade upp mig för någon utav de finaste problemen jag haft äran att få klättra detta år.
Graden kan diskuteras. Att ha jobbat på ett problem under halvtaskiga förhållanden för att därefter återvända under bättre förhållanden och skicka åbäket på bara några få försök gör en minst sagt förvirrad. Det kändes hårt när jag jobbade moven idag, enkelt när den skickades, och hårt igen när det skulle fotas. Nåväl. 8A eller 7C+... Ett jefligt trevligt problem döpt efter en jefligt trevlig kille (som inte har en aning om vart gränsen går).
David "Finskapinnarfingrar" Jaksch hade inget hår. Det går rykten om att han bar keps. Det är dock bara rykten spridda utav mig själv så det är inget jag kan styrka.
David körde Volvo. Det är en sak som är säker. I och med att David var i undre tjugoårsåldern så kan man förmoda att det var en Volvo 240, möjligtvis en 740.
David snusade. Mycket.
Man skulle kunna tro att David var en så kallad Volvo-raggare.
Det var han med största sannolikhet också.
Något hände på vägen. David tröttnade på sitt smått dekadenta leverne. Håret började växa ut (kepsen kastades i soptunnan), Volvon skrotades och snuset svaldes.
För helt plötsligt var han en man med en dröm.
Efter att ha sett en affisch på någon klättrande individ bestigandes en tusen meter hög vägg (minns inte vilken) så började en tanke gro i Davis huvud.
"Kan han så kan jag"
David började således med den smått töntiga "extremsporten" klättring. Inte för att vinna prestige i ögonen på andra samhällets individer. Inte för att han en gång i tiden hamnade snett och utgjorde en liten del utav det avvikande beteendet kallat "Volvoraggare" för att därefter försöka återvända till en norm. Inte för att han motsatte sig det smått pinsamma beteendet som styrketränande tokdårar uppvisar dagligen framför det lokala gymets spegel för att därmed försöka hitta en träningsform som uteslöt just sådant beteende. Inte för att han ville visa upp sitt nya snusfria, hårprydda, Volvo-lösa jag för fnittrande kvinnoansamlingar.
Nej.
För "Kan han så kan jag".
Moonwall
David har inte klättrat någon Big-Wall ännu. Drömmen har fört honom så pass långt som till bouldering, och på senare tid viss repklättring, modell kortare turer. Innan höstens start så fick han för sig att bygga en Moonwall vilket ledde till att mina fingrar slets ner så pass mycket att jag inte kunnat klättra ordentligt på några veckor (plus att min visum-ansökan till Förenta Staterna höll på att gå i stöpet när ambassadfolket bryskt bad om fingeravtryck, fingeravtryck som inte existerade).
Klas Leifland
Jag är tillbaka i de småländska skogarna. Mina fingrar har återfått någon slags mänsklig form. Idag fick jag sällskap utav Per Martinsson, en man tärd utav det fördärv som kommer med sommaren. Målet var ett projekt som jag jobbat på några tillfällen över sommaren men som jag inte riktigt fått ihop.
Idag gick det dock relativt smidigt. Per, utbildad sjukgymnast, tejpade ihop min förstörda handled och hejade upp mig för någon utav de finaste problemen jag haft äran att få klättra detta år.
 |
| "Klas Leifland" |
Graden kan diskuteras. Att ha jobbat på ett problem under halvtaskiga förhållanden för att därefter återvända under bättre förhållanden och skicka åbäket på bara några få försök gör en minst sagt förvirrad. Det kändes hårt när jag jobbade moven idag, enkelt när den skickades, och hårt igen när det skulle fotas. Nåväl. 8A eller 7C+... Ett jefligt trevligt problem döpt efter en jefligt trevlig kille (som inte har en aning om vart gränsen går).
 |
| "Klas Leifland" |
2012-08-10
Jimmykarlssons nya blick - Gypsy Heart
Något i hans blick skvallrade om att mannen ifråga genomgått någon slags upplysning. Jimmykarlsson, nyligen hemkommen från Sydafrika, flinade som om han visste något som inte jag visste. Hans fruktansvärt svullna underarmar skrämde mig. De abnorma köttstyckena till armar och den nyvunna blicken till trots så var det överväldigande gemytligt att få klättra med min käre vän. Det var trots allt tre månader sen sist.
Vi hade scoutat ut klippan för längesedan och dömt ut den som grepplös, värdelös. Konstigt nog så fick vi aldrig för oss att undersöka baksidan utav stenansamlingen. Idag så gjorde vi det efter ett tips från dagispappan Flashman. Och vad uppenbarade sig där om inte "Gypsy Heart"?
Övertaggade och exalterade över att återigen få klura beta tillsammans så skred vi till verket. Efter att ha sett en beta-film på problemet så insåg vi att en egen beta erfordrades på de flesta flytten.
Det var olidligt varmt som sig bör i augusti och urtoppningen bet ifrån. Det halkades runt på snorvarma slopers. Både jag och Jimmy kände oss en smula nervösa innan vi kom på den, så här i efterhand, simpla betan. Ibland snöar man in sig på riktigt ogenomtänkta lösningar men då gäller det bara att släppa taget och börja om från början.
Problemet kan delas upp i två delar. Vi började med urtoppningen och gick därefter på sittstarten upp till kanten. En hälkrok, ett knälås och en tåkrok hittades relativt fort. Värmen blev värre och jag bad gudarna om ett snabbt skick. Mina böner tycktes hörsammas och jag skickade problemet på första länkförsöket.
Jag började förstå vad Jimmykarlssons nya blick antydde. För första gången under vår långa vänskap så satte han sig ner och vilade ordentligt mellan pressen. Sista flyttet till kanten gäckade men det tycktes inte bekomma honom det minsta. Jag kände något som kan liknas vid stolthet och glädje.
"Men för fan Jimmykarlsson. Skit i om greppen känns hala innan du drar till kanten. Bara gör det".
"Ja. Det ska jag nog göra...".
Och så gjorde han det. Det blev ett välkommet team-ascent och dagen var gjord.
"Gypsy Heart", stabil 7C (8A+), är ett riktigt höjdarproblem men borde göras under kalla förhållanden. Att fippla runt som en desperat, infantilt spastisk dåre på granitslopers är inte så njutbart som man kan tro.
Jag och Billybobkarlsson satte även upp en möjlig nytur på den långa väggen. Jimmykarlsson slog möjligtvis tidsmässigt rekord i mantling då han låg med magen över kanten i ungefärliga fem minuter innan han kom upp.
"JAG KOMMER VARKEN UPP ELLER NER!".
Jag skrattade lite för mig själv, slutade spotta, drog fram kameran och började fotografera hans desperata sälande. Han kom upp till slut och visade glatt upp sina leriga armar. Det hade inte gjorts så noggrann rensning på toppen.
Vi hade scoutat ut klippan för längesedan och dömt ut den som grepplös, värdelös. Konstigt nog så fick vi aldrig för oss att undersöka baksidan utav stenansamlingen. Idag så gjorde vi det efter ett tips från dagispappan Flashman. Och vad uppenbarade sig där om inte "Gypsy Heart"?
Övertaggade och exalterade över att återigen få klura beta tillsammans så skred vi till verket. Efter att ha sett en beta-film på problemet så insåg vi att en egen beta erfordrades på de flesta flytten.
Det var olidligt varmt som sig bör i augusti och urtoppningen bet ifrån. Det halkades runt på snorvarma slopers. Både jag och Jimmy kände oss en smula nervösa innan vi kom på den, så här i efterhand, simpla betan. Ibland snöar man in sig på riktigt ogenomtänkta lösningar men då gäller det bara att släppa taget och börja om från början.
Problemet kan delas upp i två delar. Vi började med urtoppningen och gick därefter på sittstarten upp till kanten. En hälkrok, ett knälås och en tåkrok hittades relativt fort. Värmen blev värre och jag bad gudarna om ett snabbt skick. Mina böner tycktes hörsammas och jag skickade problemet på första länkförsöket.
Jag började förstå vad Jimmykarlssons nya blick antydde. För första gången under vår långa vänskap så satte han sig ner och vilade ordentligt mellan pressen. Sista flyttet till kanten gäckade men det tycktes inte bekomma honom det minsta. Jag kände något som kan liknas vid stolthet och glädje.
"Men för fan Jimmykarlsson. Skit i om greppen känns hala innan du drar till kanten. Bara gör det".
"Ja. Det ska jag nog göra...".
Och så gjorde han det. Det blev ett välkommet team-ascent och dagen var gjord.
"Gypsy Heart", stabil 7C (8A+), är ett riktigt höjdarproblem men borde göras under kalla förhållanden. Att fippla runt som en desperat, infantilt spastisk dåre på granitslopers är inte så njutbart som man kan tro.
 |
| Den rättfärdigade, relevanta och uppenbara sittstarten. |
 |
| Att leta beta. Knälåset gav utdelning. |
 |
| Movet innan urtoppningen, en 7A mantling som hör hemma i fontan... |
Jag och Billybobkarlsson satte även upp en möjlig nytur på den långa väggen. Jimmykarlsson slog möjligtvis tidsmässigt rekord i mantling då han låg med magen över kanten i ungefärliga fem minuter innan han kom upp.
"JAG KOMMER VARKEN UPP ELLER NER!".
Jag skrattade lite för mig själv, slutade spotta, drog fram kameran och började fotografera hans desperata sälande. Han kom upp till slut och visade glatt upp sina leriga armar. Det hade inte gjorts så noggrann rensning på toppen.
 |
| FA månne? Urtoppningen var orensad. |
 |
| Om någon vill ha bilden på en sälande Jimmykarlsson i större format för att hänga på väggen så maila mig. Om du har tur så kan jag fixa en signerad bild. |
2012-08-06
Äventyr i sommarvärmen - eller - The shining
Myggorna svärmade kring huvudet, envisa som satan. Ett bett på näsan förvandlade mig till ringaren i Notre Dame... Eller Paolo Roberto.
David Jaksch ådrog sig några nya smeknamn. Svetten i hans anlete gav uttrycket David "The Shining" Jaksch en rungande mening medan myggbeten/svulsterna på hans rygg slutade med David "Cancersvulsten" Jaksch. Vart "Assman" kommer ifrån vet jag inte men det har förmodligen med analsex att göra. David "The receiver" Jaksch...
Emese klättrade ännu en 6B och log i flera dagar.
"Den glada amatören" fick tag på GPS-koordinationerna som pekade ut vart vi befann oss. Jag såg honom närma sig över en kulle och satte hjärtat i halsgropen.
Allt hände i Västervik en överjävligt varm söndag.
Nedan följer en film på några problem (Sign of the crooked cross, Fysiologi, Dead men tell no tale) kring Västerviktrakten.
Jag gick även "Ancestors tale". Problem med väldigt få moves välkomnades i värmen då svettporerna i händerna gick på konstant högvarv efter någon sekund på väggen.
Foto och Film: Emese Tot
David Jaksch ådrog sig några nya smeknamn. Svetten i hans anlete gav uttrycket David "The Shining" Jaksch en rungande mening medan myggbeten/svulsterna på hans rygg slutade med David "Cancersvulsten" Jaksch. Vart "Assman" kommer ifrån vet jag inte men det har förmodligen med analsex att göra. David "The receiver" Jaksch...
Emese klättrade ännu en 6B och log i flera dagar.
"Den glada amatören" fick tag på GPS-koordinationerna som pekade ut vart vi befann oss. Jag såg honom närma sig över en kulle och satte hjärtat i halsgropen.
Allt hände i Västervik en överjävligt varm söndag.
Nedan följer en film på några problem (Sign of the crooked cross, Fysiologi, Dead men tell no tale) kring Västerviktrakten.
Jag gick även "Ancestors tale". Problem med väldigt få moves välkomnades i värmen då svettporerna i händerna gick på konstant högvarv efter någon sekund på väggen.
 |
| Ancestors Tale |
 |
| Totis gör sin 6B på tredje sessionen. Envis alabama. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)