Söndagsläsning - "Den glade amatören" - eller - Sammy D's återkomst

Jag mötte honom i Klätterhallen, Norrköping, under ett utav mina slentrianmässiga träningspass. Plasten i form utav klättergrepp kändes ovanligt svettiga i lokalen under den infernaliska sommarvärmen.

Svettig var även den man som oblygt struttade fram till mig och greppade min hand. Han presenterade sig som "en glad amatör" och log snett, till och med en aning promiskuöst.

Träningspasset fortgick som vanligt. Inget pekade på att just denna dag skulle bjuda på något annorlunda. Jag hade fel.

"Den glade amatören" kom åter igen fram till mig och inledde en konversation som till en början tycktes mig vara fullt normal. Jag vet inte hur det skedde men plötsligt fick "den glade amatören" något sjukligt i sin blick varpå han sade:
"Under ett års tid ska jag ta din kropp. Jag ska ta den... Och sedan ska jag sagga ner den... Totalt."

Därefter blev det tyst i hallen. I alla fall ur mitt perspektiv. En massa bilder florerade i mitt medvetande som fortfarande ringar starkt. Bilder på "den glade amatören" i en "The Gimp"-utstyrsel direkt tagen från "Pulp Fiction". Bilder på mig själv förnedrad och utlämnad.

Jag har inte klättrat så mycket sedan den dagen. De kan bero på "den glade amatören" och hans förvridna utspel.

Förmodligen handlar det om att sommaren oftast har annat att erbjuda.

Nedan följer sådant som sommaren bjudit på utöver klättringen... Plus lite klättring.

Inlåst

Jag och min käre vän Jacob Carlsson låste in oss i en studio. Efter tre och ett halvt dygns mörker skapades detta... En progressiv komposition skapad under frustration över vädret som bestämde sig för att skina dagen då vi låste in oss tills dess att vi klev ut igen. Klicka på play och fröjdas eller skärras. 

Samariten Sammy Dahlman - 8A

John Mcclane rycker upp två pistoler fasttejpade på ryggen och skjuter Hans Grüber utför fönstret på någon utav de högsta våningarna på Nakatomi Plaza. Jag är 9 år gammal och vill inte annat än att bli en lika häftig dödsbringare som Bruce Willis överdrivna rollkaraktär.

18 år senare så klättrar jag på stenblock.

Jimmykarlsson nämnde något om en uppenbarelse i boulderväg en bit utanför Värnamo. Jag och min käre kollega, tillika vän, Love bestämde oss för att leta upp denna uppenbarelse under en regnig arbetsdag i Växjö.

Efter två timmars irrande i skogen hittade jag den. Min disträa personlighet tillät mig att glömma vattnet hemma. Vad jag kunde erinra mig så hade jag inte druckit något överhuvudtaget sedan middagstid dagen innan. Det var således med skakiga händer som jag påbörjade arbetet med projektet.

Problemet kan beskrivas som en tvådelad skapelse. Första delen är ett stenhårt axelflytt ut från ett tak från två crimpers in i en gastoncrimp. Därefter följer sex halvhårda, långa flytt på svagt lutande vägg till kanten.

Efter att ha jobbat in allt utom startflyttet så påbörjades kampen. Vartenda muskel skakade till den grad att problemet förmodligen borde döpts till "Michael J. Fox". Efter en timme så fick jag med nöd och näppe första movet gjort. Trodde aldrig att jag skulle få till resten utav problemet. På något sätt gick det och Love påpekade i efterhand att det var den rangligaste bestigningen han sett mig göra. Nåja. Ranglig eller ej. Om någon har vägarna förbi Steningaryd i Småland så rekommenderar jag starkt "Samariten Sammy Dahlman", 8A.

Tack till Jimmykarlsson som hintade om problemet. Tack till Samuel L. Jacksons rollkaraktär Zeus Carver, eller samariten som Simon Grüber kallar honom i Die Hard 3, för inspiration till bouldernamnet.

Peace & Love

Förra året ärades jag en plats som skribent åt Dalademokraten under Peace & Love-veckan. Även detta år fick jag en plats och avnjöt "gratis" festivaldeltagande med några få recensioner som betalning. Denna sommaren höll jag mig på en mer objektiv kant för att undvika överflöd utav kommentarer från besvikna läsare efter att jag skrivit en minst sagt nedvärderande text om katastrof-DJ:n Deadmau5. "Jag hatar dig Sammy", "Du är fan dum i huvudet Sammy" och andra kommentarer skänkte mig stor glädje och mycket nöje men mottogs inte lika bra utav Dalademokraten som tog bort inläggen till min besvikelse. Det enda eko utav de rabalder som uppstod hittade jag här: https://www.flashback.org/t1294954p590

 Och lite bilder tagna utav min bättre hälft Emese Tot, fotograf på festivalen.

Neil Fallon i "Clutch" vräkte på som en fullständigt skogstokig ångvält

En "coked-up" Rihanna snubblade in på scen en timme för sent och mumlade igenom sin värdelösa repertoar

"Clutch" fick bara en timmes speltid på P&L... Idioti

Den oberörde, den glade och den opiumdrogade pundaren

På übermysiga festivalen "Daflo" i dalarna bjöd Le Betré på fet stoner/blues rock

Fotografen på fel sida utav kameran

Kostråd

De flesta klättrare vet hur viktig kosten är för att skicka sina projekt. För att hålla huvudet kallt och musklerna fräscha så ville jag visa vad jag stoppar i mig under en klätterdag.

En stor släde kräver en stor man

I Tynset, Norge, kan man hitta något som byborna påstår sig vara världens största släde. Jag tog tillfället i akt under ett besök och gjorde ett tappert försök att köra släden.

En man, en släde, ett stort äventyr

Nu orkar jag inte skriva mer...

Flykten från barnaskriken

Att arbeta... Taken ska borstas och tornen ska tjäras.

Olle Wehlins ord ekade ovälkommet i mitt huvud: "Det här är det bästa jag vet. Vi ser till att bevara Sveriges kulturella arv. Livet är enkelt" (citat taget från "En månad på Läckö Slott).

Att han upprepade dessa ord om och om igen likt ett mantra in i evigheten gjorde mig enbart skeptisk. Känslan av att hans positiva skaldande enbart uppkom i ett försök att övertyga mannen själv om hans arbetsinsatsers stora betydelse och därmed rättfärdiga hans liv såsom det utvecklat sig. Men vad vet jag, en  utsliten drönare i sina bästa år, om en man i Olle Wehlins kaliber och om hans världsvana filosofiska tankar och värderingar. En man som efter enkom ett glas rött vin ser en större mening med livet än vad Siddhartha Guatama gjorde under hela sin livstid.

Efter en timme på taket

Rosendal: Dag 1

Kosan styrdes mot Åtorp i utkanten av Värmland. Ännu en kyrka/svenskt kulturarv skulle tjäras. Firmabilen med dess släp gick i maklig takt mot sitt mål och gjorde en avstickare i Örebro mot Rosendal.

Maestro ss... Jag och min käre arbetskollega och vän till lika, Love "Lovenator" Edling, häpnades över denna majestätiska linjens uppenbarelse. En linje så vacker att enbart en snabb titt på dess välformade struktur sänder ut nervkittlande spasmer i fingertopparna på vilken bouldrare som helst.

Högtidligt ivriga drog vi på oss skor för att påbörja det obligatoriska betaletandet och fann snabbt en lösning på problemet. När det väl kom till att länka ihop moven så kom dagens nådastöt i form utav en skock högstadiebarn med grillad korv i sina sinnen. Att den enda grillplatsen i skogen ligger lokaliserad tre meter framför Maestro gjorde inte länkandets konst enklare. Med barnaskrik rungande i öronen stod jag ofokuserad med en övertygelse om att Hin Håle planerat in barnens grilldag till just denna dag.

Jag och Lovenator flydde från platsen hals över huvud.

"Ursäkta så mycket om vi störde", hojtade läraren efter oss när han såg våra gestalter försvinna bortåt stigen med benen på ryggen.

"Nejdå! Det är ingen fara!", hojtade jag tillbaka. Att tala sanning i sådana situationer gagnar ingen.

Lovenators minspel tyder på höga halter utav endorfin under stadsvandringar

Rosendal: Dag 2

Tillbaka efter veckans arbetsinsats. Morgonen och förmiddagen hade tillbringats med att handpensla ett 15 meter högt torn, 35 meter över marken. Diverse jumarerande och intensiva penselrörelser hade tärt på armarna.

Fria från barnaskrik (dagens ungdomar måste bära på otaliga mängder ångest - Se förra blogginlägget) så påbörjade jag och Lovenator arbetet med Maestro ss. Smack smack, ut genom taket och in i ståstarten som  består utav en avig dyno. Jag föll oförklarligt på dynon uppemot sex gånger. Det må hända vara första gången jag gläds av att misslyckas. Det innebar endast att jag hade större anledning att få klättra igenom den oerhört eminenta starten igen. Slutligen visade sig nyckeln till framgång ligga i en lite korrigering utav hur jag höll ett utav dynogreppen. Efter korrigeringen så skickade jag problemet på första försöket och kunde stoltsera med att få ha klättrat ett utav Sveriges finaste problem.

Lovenator gjorde problemet i två delar och sitter med största sannolikhet i detta nu och drömmer om nästa besök.

Lovenator bakom kameran lyckades få ett utav Sveriges finaste problem att se ut som skit

Solvik


Åkte ut till ett nyligen öppnat Solvik med David "Pianofingers" Jaksch.



Återigen sammanfattar jag besöket med ett fenomen med ungefär lika högt underhållningsvärde som texter innehållandes sportklättring. Lyssna och njut.

Sammanfattning under regnperiod

Jag har valt att ta bort några inlägg som gjorts under den senaste tiden då jag insåg att dom innehåller alldeles för mycket onödig textbaserad negativism och annat som jag helst inte förknippas med.

För eder som missade de rabalder som förorsakades utav känslor och irritation som tog överhand så följer en film nedan som sammanfattar tidigare inlägg. De flesta tycks glada och nöjda med inställningen om att skapa något gott utav det hela som skett så här i efterhand och jag ber om ursäkt till alla Er som känt Er tvingade att slösa på Er dyrbara tid genom att läsa och kommentera andras käbbel.

En välkommen kyla tycks sprida sig över landet och förhoppningar om långa utomhusdagar bland skog och stenar spolieras utav regnet som kom hand i hand med kylan. Helgen får således tillbringas inomhus bland plast.

Dagens utsvävning

I veckan så hade jag turen att snappa upp ett samtal från radiofavoriten ring P1 där samhällets individer får uttrycka sig fritt angående vilken fråga som helst. En herre ringde in och var bedrövad utav dagens kvinnliga tonåringar som utav oförklarlig anledning skriker och gormar, som om vore de nära döden, när deras favoritartist uppträder på Skansen. Under hans ungdomsår så var det sannerligen ingen som gallskrek under konserter. Då applåderade man i god stil och sparade på stämbanden till akuta tillfällen.

Herrn som ringde hade dock en helt egen teori om varför damerna skriker som de gör. I dagens samhälle så talas det en hel del om dagens ungdomar och deras pressade situationer. Stressen leder till hög ångest bland unga tjejer och det var däri anledningen låg. Tjejerna skriker inte på grund utav artisten. De skriker ut sin ångest... För att få utlopp för allt som känns svårt och jobbigt så tar de sig ut till Skansen och stortjuter.

Jag hade svårt att sluta skratta efter herrns upplägg. Bilden på tjejer i massor som står frånvarande och gallskriker ut sin ångest framför scenen projicerades upp i mitt medvetande... Jag började således applicera denna teori på gormande klättrare som lever djävul efter diverse misslyckanden. Är det möjligen så att de som skriker högst och mest är de som bär på mest ångest?

Antagligen inte... Min applicering på en relativt korkad, men ändock underhållande, teori är lika idiotisk som teorin. Eller?

Sista delen i trilogin "Se&Hör, läran om konfliktskapandets ädla konst"

Mitt sinne infinner sig i välförtjnad lugn och ro i den dalländska metropolen Falun. Efter en lång helg och vecka med till bredden fylld med bataljer blnad block, klippor och kyrktak så avnjuter jag lugna stunder i gassande sol, liggandes i en hammock. Anekdoter om byns förflutna förtäljs utav sedan länge bosatta Falunbor och jag insuper vartenda berättelse med oerhört stort intresse. Historien om fete-Mats som oturligt nog blev begravd i Falugruva under en oväntad kollaps griper mig mest. Mitt minne sviktar en aning när jag nu försöker återskapa händelsen... Fete-Mats var, utav mig outgrundlig anledning, i gruvan en sen kväll och blev där begravd under rasmassorna. Tragedin låg inte enbart i hans död utan även i historien om den kvarlämnade flickvännen som hängivet satt hemma och väntade på sin snart blivande make. De båda skulle gifta sig och damen trodde att fete-Mats fått kalla fötter. Fete-Mats fötter var sannerligen kalla vid det laget men det berodde ju självfallet på att han var död och inget annat. Fete-Mats kropp hittades (jag vet inte hur långt senare) konserverad och finns enligt rykte att beskåda på något museum eller liknande.

Du som vet mer om fete-Mats kan ju fylla i detaljerna i kommentarfältet.

Större förståelse genom ett litet telefonsamtal

Och så till veckans rabalder som förmodligen ebbat ut och redan nu börjat falla i glömska. Jag känner dock en skyldighet att berätta om hur fjäderns förvandling till höna slutligen slutade som välstekt kyckling på någons grillspett trots att de flesta förmodligen inte bryr sig längre.

Jag och Mr. Västervik hade ett förtroligt telefonsamtal mano a mano och disskuterade hela händelseförloppet i god ton nu när känslosvallet lagt sig. Mr. Västervik hade sannerligen en hel drös med sunda kommentarer och idéer, inte bara sådant som berör all uppståndelse utan även om hur utvecklingen utav bouldering bör ske.

Mr. Västervik visade, som alltid, på ett oerhört driv och pratade om stundande Boulderträffar och utvecklingen utav områdena kring våra hemtrakter. Vi pratade om hur diskussioner om områden, problem och grader bör hållas inom den krets utav klättrare som faktiskt gjort problemen i fråga. Det ligger en stor onödighet i att framföra graddisskussioner på nätet då människan i sin natur gärna tycker till om saker och ting som de möjligtvis inte har all kringliggande fakta om.

Eftersom telefonsamtalet uttvecklades till ett väldigt långt sådant så kan jag inte återge dess essens till fullo. Det skulle glädja mig stort att få göra en mer ingående återgivning utav Stefans, enligt mig, inspirerande åsikter. Vem vet. Ännu en intervju (möjligtvis utav det mer allvarligare slaget då jag misstänker att Stefan inte slänger ur sig roande absurditeter som att namnge könslösa pronomen med "bitch-nigguh". Men men... Man vet aldrig) kanske hägrar inom en snar framtid.

Helmer tar sikte

Jag är väl medveten om att det skett tidigare men blir alltid lika förvånad. Hur kom det sig att fjädern blev en aggressiv, muterad höna med förstärkt sinne för blodtörst? En höna som struttade runt och påverkade flertalets sinnen och fick dem att känna ett starkt behov utav att uttrycka sig?

Mina misstankar förstärktes, och nästintill bekräftades, efter telefonsamtalet med Stefan. Det hade förmodligen aldrig blivit en så stor påföljd utav min humorbaserade intervju med Erik om inte... här kommer det... klättersveriges "Se&Hör" hade uppmärksammat några fjuttiga meningar som yttrats utav en gestikulerande Erik och nedtecknats utav en road Sammy Dahlman.

"Se&Hör" tycks drivas utav en obehagligt konfliktsökande herre. Detta har folk och fä varit väl medvetna om sedan "Se&Hörs" start men när man själv hamnar i Helmer Fudds skottlinje gång på gång så får man ett oerhört sug utav att säga ifrån. Jag är väl medveten om att jag flertalet gånger uttrycker mig på ett ironsik, satiriskt och cynsikt sätt. Det ligger dock aldrig i min mening att förnärma någon men Helmer tycks vara en mästare på att vinkla och förvränga andras ord efter eget tycke och finner det säkerligen roande att ha hittat någon att citera för egen vinnings skull. Ironiska uttalanden är trots allt oerhört enkla att förvränga.

Att Helmer Fudd står bakom rodret till, det knappast iögonfallande, skeppet "Se&Hör" och tar sikte på vartenda anstymmelse till isberg inom dess väg är alltifrån nyttigt för ett klättersamhälle i Sverige. Svenska klätterfolket är knappast i behov utav en herre med glatt avtryckarfinger som hoppar in vart han vill och slänger nitroglycerin i små små bränder.

Trots att folk sedan länge vetat om att "Se&Hör" agerar joker och skapar drama titt som tätt genom egna konstruerade sanningar så är den senaste rabaldern och överflödet utav kommentarer ett starkt tecken på att folk snabbt glömmer. Det positiva i det hela är att Ni läsare fått ett gäng roande inlägg att avnjuta. Jag är helt införstådd i detta beteende då min flickvän "tvingat" mig gå igenom en rad säsonger utav "Americas next top model"; ett program genomsyrat av drama bland käbblande damer utsatta för mentala påfrestningar och press. Och visst är det kul att följa folk som bitchslappar varandra till höger och vänster och stortjuter på toaletten när någon får för sig att blondera en brunett. Otrolig fjantighet till trots så är det underhållande vare sig man vill eller inte. Det är detta till trots tråkigt för de utsatta. Jag måste erkänna att jag själv har väldigt svårt att ta åt mig och roas förmodligen precis lika mycket som en utomstående när jag läser negativa förstå-sig-påare yttra sig. Sanningen som sådan är dock att det finns, och kommer att finnas, folk som tar illa vid sig.

Helmer Fudd (den tecknade karaktärens egentliga namn är Elmer Fudd för den som inte förstått det ännu) är förmodligen ute och jagar en ny Snurre Sprätt i skrivandets stund. Det har många gånger skrikits ut om en bojkott utav "Se&Hör". Det är dock inte min sak att säga vad folk ska bojkotta.

Det är alltså upp till var och en om man vill stödja (H)elmers jakt på nya Snurre Sprättar (Snurre Sprätt är för övrigt en sinnesjukt rolig översättning på Bugs Bunny. Dock ej i stil med Batman/Läderlappen. Inget slår fan Batman/Läderlappen. De få gånger som jag vaknar upp skrattandes mitt i natten så måste det ha varit den svenska översättningen av Batman som roat mig i drömmarnas värld... Fast Fladdermusmannen kanske inte riktigt funkar då det både låter otroligt töntigt och passar bättre in som en porrfilmstitel om man tänker i dom banorna.. "Fladdermusmannen" hittar du i porrhörnan mellan de omåttligt populära "Elefantbajs 2000" och "In Diana Jones").





Och med min lilla utsvävning om Fladdermusmannen och en bild som förmodligen försätter Helmer i nästintill ouppnåelig extas så avslutar jag trilogin "Se&Hör, låran om konfliktskapandets ädla konst". Nästa inlägg kommer förhoppningsvis handla om stenkramande.

Tack för visat intresse.

På återseende.

Konsten att skapa en höna utav en fjäder

Trött, sliten och dränerad på energi efter en lång vecka på jobbet i de småländska skogarna är jag äntligen hemkommen. Gamla spåntak ska tjäras i den förbannade hettan för att undvika kollaps. Att ha arabblod i ådrorna påverkar tydligen hudens förmåga att anta en ordentlig brun färg och efter tre dagar i gassande sol så har jag ådragit mig en bonnabränna utav sällan skådat slag. Jag kan nu stoltsera på stan i bar överkropp och få förbipasserande medmänniskor att tro att jag har en vit T-shirt på mig vid första anblick.

Så sätter jag mig i den efterlängtade soffan och börjar slösurfa på internet, ett tidsfördriv som ger mindre kreativt utslag än att stirra på en fullt uppladdad Duracell Kanin. Åh herre jävlar i havet vilken käftsmäll jag åsamkas då jag ser hysterin här på bloggen! Jag kan inte låta bli att försvinna tillbaka i minnet till den där dagen på mellanstadiet då jag får in en fullträff med en perfekt placerad snöboll i bakhuvudet på skolans värsting varpå han trycker upp mig mot väggen i ett klassrum och låter knogmackorna hagla över mitt oskyddade anlete. Vilken kalabalik.

Inte bara här på bloggen har det hänt grejjer. Klättersveriges egna "Se&Hör" (behöver knappast nämnas vid namn) har tydligen inte varit sent ute med att driva och vinkla en för mig fullkomligt absurd historia.

Efter att ha tragglat igenom en mängd kommentarer så blir jag ännu mer förundrad över vilken soppa jag, utav mig hittills okänd anledning, kokat ihop.

Den första tanken som slår mig är självfallet att jag borde be om ursäkt. Vilken sund människa som helst reagerar förmodligen på samma sätt. Efter en längre tankeverksamhet så blir jag dock smått förbryllad. Jag inser att jag inte riktigt förstår vad jag ska be om ursäkt för och detta gör det självfallet svårt att be om just ursäkt.

Jag analyserar mitt tidigare blogginlägg för att hitta något som jag med egna ord skrivit för att uppröra någon. Hmmm... Erik kommer till stan, bla bla bla...

"John Carter" är en ofattbart värdelös film! Kan någon tänkas ha blivit upprörd över detta uttalande? En krigshärjad herre på 1800-talet kommer till mars och upplever äventyr... Det finns säkerligen någon som beundrar filmen och jag ber om ursäkt för mitt uttalande och Din filmsmak är din ensak.

Jag kallar Jimmy för skogshuggare då hans muskulösa kropp antyder på ett sådant yrke... Men det är ju mer utav en komplimang och trots att muskulösa kroppshyddor förmodligen avundas till en gräns av förnärmande utav nutidens taniga popare och indiekids så är det enligt mina ögon inget att be om ursäkt för.

Aha! Erik solar en sporttur. Ytterst oansvarigt och upprörande. Men det är trots allt hans spektakel och inget jag tordes stå ansvarig för.

Problemen på Råsklippan klättras. Jag ger en eloge till FA:isterna för dessa två superba problem. Äras de som äras bör och ingen kan ha tagit skada utav detta utlåtande.

Erik blir full. Ytterst oansvarigt men en man i tjugoårsåldern bör ansvara för sina egna dryckesvanor.

Turen till Solstadström slutar med två timmars letande i skogen. Uppenbarligen mitt och Eriks problem. Vi hittar dit med hjälp utav den tålmodige upptäckaren av blocket som får guida oss genom tre telefonsamtal. Att detta nämns kan uppenbart tolkas som ett stort tack till honom för att han hade tålamodet att guida oss. Inget förnärmande i detta.

Blogginlägget fortsätter i samma anda. Om man läser allt med en utomståendes ögon så antyder man säkerligen att vi hade en trevlig helg (förutom Eriks maniska klappande med händerna som inte bara låter jobbigt, det var jobbigt).

Därefter följer ett inlägg med överskriften "En hyllning till Stefan". Återigen så bör de som hyllas hyllas i all ära. När jag läser mina egna ord så kan jag inte för fem öre förstå vad som skapat en smärre bödel i form utav en drös med personer jag inte ens hört talas om.

Inlägget avslutas med en intervju med Erik. Jag upprepar:
"Jag vill starkt påpeka att detta är hans egna och endast hans åsikter som följer nedan. Jag tar gravt avstånd ifrån hans snärjda och ibland förvirrande tankegångar och om någon har åsikter om hans åsikter så bör dessa riktas direkt mot honom."


Erik vankade av och an i mitt kök samtidigt som han ivrigt svarade på några frågor ställda utav mig. Det är hans ord och tankar, och endast hans, som ges i svaren. Detta till trots så har jag blivit personligt påhoppad utav diverse individer på, låt oss kalla dem, "Se&Hör så jag måste självfallet anta att den kritik som riktas mot mig ligger någonstans innan intervjun. Något annat vore ju absurt. Låt oss säga att en svensk reporter intervjuar Kambodjas egen Pol Pot åt en tidning under 80-talet där Pol berättar om sina avrättningar utav utbildat folk för att de inte passar in i hans vision utav en ren och fin Khmer-stat. Hade inte ni, kära läsare, funnit det underligt om denne reporter kom hem och blev arkebuserad utav ett gäng Chalmers-studenter?


Anledningen till att jag efter en del tvekande la upp Eriks tankar är att jag för det första tycker att man ska få säga vad man vill även fast jag inte håller med denne person i alla åsikter. Att byta ut hen mot "Bitch-nigguh" är enligt mig ingen bra idé, min mat och min lägenhet är det fan inget fel på, the hood-frågan kan jag hålla med om, Sammy Dahlman kan absolut inte jämföras med en gammal man, graden på "Awake the unkind" kan jag inte uttala mig om då jag aldrig fick den gjord, klättringen över helgen var fullkomligt strålande och det är inget fel på rörligheten i mina höfter i jämförelse med Eriks taniga "guns".


Några andra anledningar till att jag la upp intervjun är att jag tyckte den var förbannat rolig i vissa avseenden. En utav frågorna var en fråga om grader som alltid tycks vara extremt, sinnesjukt känslig och jag hoppades på att det inte skulle starta något ramaskri som det, enligt egen erfarenhet, hade gjort om den kom upp på "Se&Hör" istället. Nu kom den ju tydligen upp där ändå...


"Se&Hörs" egna, låt oss kalla honom Helmer Fudd för att undvika personangrepp, visade sig vara snabb på att gotta sig i nya skriverier. En "dramaqueen" utav sällan skådat slag har på något sätt ramlat in på klätterscenen istället för någon konfliktbaserad dokusåpa. I nyheten på "Se&Hör" har man gjort ett utdrag från min blogg, utan att fråga mig, som belyser den enda kritiserande meningen på hela inlägget. Man har av okänd anledning skalat bort allt det positiva som jag hade att säga för att ge plats åt det enda som skulle kunna stöta någon. Därefter har jag beblandats med Eriks åsikter om ett problem som jag inte ens kan uttala mig om.


Folk som läst min blogg tycks, enligt flertalet kommentarer, inte förstå grunden till denna uppståndelse. Helmer Fudd leker mystiker och påstår att ett "spel bakom kulisserna" pågår. Åh vad hade jag inte gett för att få veta vad detta "spel" är! Likt en glad liten upprorsmakare kväser han kommentarer som närmar sig det viktiga i spektaklet. Att jag inte har en aning om vad jag ska be om ursäkt för. Är det för vad någon annan har sagt? Var mina hyllningar och eloger för tama i herrns tycke? Det är som sagt ytterst svårt att be om ursäkt för något som man inte har en aning om...


Å helgad vare pressfriheten! Helmer Fudd tar bort min autoblog från "Se&Hör" som straff och utlyser en regelrätt ursäkt. Helmers nästa karriär som manusförfattare till en dokusåpa kan möjligtvis spolieras då en lysande karriär som internetövervakare i Kina hägrar.


Det tycks mig som att Helmer har ringt folk fram och tillbaka för att leka fredsmäklare åt ett krig han så gärna spädde på. Varför har då ingen ringt mig? Jag har fått ett par trevliga sms över veckan där jag tackats för ett roligt blogginlägg men mer än så har jag inte fått reda på. 


I min slutplädering vill jag uppmana den som stöts utav något jag skrivit (och inte vad Erik sagt för det är han stor nog att stå för själv) att ringa mig och förklara vad jag ska be om ursäkt för. Vad kan JAG ha uttalat mig om för att irritera någon så ofantligt på en fjuttig blogg som vanligtvis läses utav 40 personer om dagen?  Om detta görs och jag finner god grund i dennes anklagelser så ska jag skriva en ursäkt som skulle fått Martin Luther Kings "I have a dream" att framstå som ett tal uppläst på en högstadieavslutning i kyrkan.

Himmelfärd till Västervik - Intervju med en klappande, manisk Erik Grandelius

En skånsktalande herre vid namn Erik Grandelius ringde häromveckan för att anmäla sin ankomst till Norrköping. Det lät grötigt och slaffsigt (som skåningar oftast tycks göra) när han nästintill förvirrat men bestämt la fram sin begäran om att få "göra" Västervik och Norrköping. Ovetande om vad det egentligen betyder att bjuda hem en hätsk "tänkare" till sin bostad så hörsammade jag hans begäran och bjöd in honom till min boning.

Herrn anlände torsdag kväll och planering utav helgen påbörjades samtidigt som vi lät en ofattbart värdelös film vid namn "John Carter" som uppbringade rastlösa indicier i både kropp och själ gå i bakgrunden. Nyturerna i form utav power-boulders på Råsklippan utnämndes som starka kandidater för ett hedersbesök utav oss taggade klättrare inför fredagen.

Fredag


Jag, Jimmy "skogshuggar'n" Karlsson och Erik begav oss mot Råsklippan med högmod i sinnet. "Dead men tell no tale" och  "Perdita Durango" stod på schemat.

Erik värmde upp genom att styla inför ett gäng medelålders repklättrare. Ouppfostrat och respektlöst  solade han en led som dom jobbat på under dagen vilket ledde till stående ovationer och imponerade, hänförda utrop. Själv stod jag och tittade på den ivrige ynglingen och skakade på huvudet.

"Dead men tell no tale" är i praktiken en enmovare från en stor pinch med höger hand och ett skick till en bra list i en spricka med vänster hand. Om jag säger att stora pinchar är något utav en illvillig fiende till mig så skulle jag ljuga röven av mig. Halvt uppvärmd så kände jag på cruxmovet och utan att göra det tänkte jag att det skulle gå om jag bara klämde lite extra. Och visst gjorde det det. Problemet gick ner på första länkförsöket och min dåliga hud från Ågelsjön dagen innan var nöjd. Erik ville inte vara sämre och skickade en kort stund senare.

"Perdita Durango" såg snäppet vassare ut. I mitten utav problemet finns ett hål som man jammar i. För att frambringa lite respekt i Erik så drog jag några enarmare i jammet för att känna efter hur bra det var. Efteråt kände jag mig lika pinsam som Erik borde gjort efter sin solotur.

Moven jobbades in relativt snabbt och jag gjorde en favorit i repris och rev av problemet på första länkförsöket. Erik såg lite nervös ut och föll ett gäng gånger på det långa skicket från jammet. Efter att ha hittat en crimp i mitten utav skicket som gav honom lite mer drag så fick även han problemet gjort.

Båda problemen visade sig bjuda på högkvalitativa moves och rekommenderas starkt. Eloge till FA:isterna.

På kvällen vankas det inflyttningsfest. Mångårig erfarenhet utav alkoholförtäring sa mig att whiskeyn tordes lämnas hemma. Jag lyssnade halvt om halvt på min erfarenhet och tog med mig en nästintill tom flaska och klarade mig därmed någorlunda ifrån baksmälla. Erik, relativt ny inom ämnet, klarade sig förvånansvärt bra och peakade tidigt och lät fyllan plana ut inför hemgång. Så här i efterhand så verkar han inte ha skrämt någon alltför mycket med sitt högljudda artikulerande.

Lördag


Jag och Erik vaknar upp pigga och muntra. Erik börjar maniskt klappa händerna i takt.

Solstadström utnämns som mål och vi beger oss ut i god tid.

Fyra timmar senare hittar vi blocket... Efter en lång bilfärd och en två timmar lång vandring i skogarna kring Solstadström är vi båda slitna. Koordinaterna på 27crags visade sig vara en aning missvisande men tack vare tre telefonsamtal till en tålmodig Stefan Rasmussen så hittar vi blocket.

"Awake the unkind" blur huvudmålet. Bara genom att titta på problemet så insåg vi att dagens mål skulle sitta Erik som handen i handsken till skillnad från gårdagen. Efter ett riktigt bra flash-försök och beta-klurande så blir det hans tur att skicka på första länkförsöket. Själv gjorde jag cruxmoven på andra försöket, letade beta på ett lite enklare move som innefattade kontroll på höfterna och gav till slut upp när jag insåg att min hud inte pallade trycket. Jag nöjde mig med att göra den i två delar och tänkte att jag ville ha en chans på Tunablocket om "Frost" skulle visa sig vara lika fin i verkligheten som på film.

Väl på Tunablocket så hade klockan skenat iväg och våra magar skrek efter mat. "Frost" visade sig vara ett riktigt morfo-problem där både jag och Erik tycktes sakna ungefär fem centimeters reach för att ha en chans denna sena kväll. Vi gjorde något enklare problem i form utav en travers ut till en arete och lite compression bara för att inte känna att bilfärden dit skulle vara i onödan.

På kvällen börjar Erik maniskt klappa händerna i takt.

Söndag


Mina fingertoppar ser ut som gegga. Erik klappar maniskt händerna i takt.

Jag, Jimmy och Erik gör en kortare tur ut till Jimmykarlssons "Rhinostone" och Erik skickar i god stil efter ett tappert flashförsök och en stunds betaletande.

Nästa problem på schemat blir min egen skapelse "Piff, Puff och Lappugglan".

"Det här är ju för fan det hårdaste problemet under helgen", skriker Erik och ger upp då han snabbt inser att hans "guns" kanske måste bättras på.

Nu har han åkt hem och det är obehagligt tyst i lägenheten. Helgen med den desorienterade skåningen känns så här i efterhand obehagligt surrealistisk med dess hätska tempo och de snurriga konversationerna som präglat vår dödtid.

En hyllning till Stefan


Under helgen har det bara besökts nya områden som Stefan Rasmussen hittat. En hyllning till denne envise upptäckare som hittar boulders lika ofta som en cynsik man som jag själv hittar fel på folk tordes vara på sin plats. Den brinnande passion denne man har för boulderingen i Sverige är ofattbar och har skänkt oss flertalet trevliga stunder på hans skapelser. Hatten av för dig Stefan!

Intervju med Erik Grandelius


Jag bestämde mig för att göra en kort intervju med Erik då detta är en man med väldigt många och något annorlunda åsikter. Jag vill starkt påpeka att detta är hans egna och endast hans åsikter som följer nedan. Jag tar gravt avstånd ifrån hans snärjda och ibland förvirrande tankegångar och om någon har åsikter om hans åsikter så bör dessa riktas direkt mot honom.


Låt oss hörsamma dina åsikter om det könsneutrala uttrycket "hen"


Det finns ett behov av att kunna uttrycka ett personligt pronomen könsneutralt... Öh framför allt i text då man inte orkar skriva han/hon. Däremot låter det töntigt när man säger det. Dessutom så kan man i många sammanhang använda den/dens på ett tillfredsställande sätt. Möjligen är "bitch-nigguh" ett bättre alternativ för ett könsneutralt personligt pronomen.

Okej... Eh... Har kost och logi varit herrn tillfreds över helgen?


Den har i stora drag varit tillfredsställande. Man kanske dock bör beakta att två delkomponenter inte bör ha samma utseende eller konsistens. Jag var även missnöjd över snabbkaffet som levererades på fredag morgon men espresson som följde dagarna därpå kompenserade upp det hela. För övrigt var jag nöjd.

Över till lite klättring... Vad betyder "The Hood" för dig?


Det betyder inte ett skit. För mig symboliserar det en grupp bortskämda medelklass amerikanska proffsklättrares naiva försök att skapa sig en gruppidentitet när dom själva totalt saknar personlighet. När jag ser filmer som "Schengen Files" fylls jag av avsmak och får allvarliga funderingar på att slutgiltigt ge upp klättring. Det är ett patetiskt försök att identifiera sig med en gangsterkultur som dom i själva verket inte vet ett piss om. Klättrare som Daniel Woods och Paul Robinson gör mig orolig över vart klätterkulturen är på väg. Det är en enorm skillnad från idag och 80-talsklättrare då de ledande klättrarna hade färgstarka personligheter och åsikter till skillnad från dagens bortskämda, bleka medelklasskids.

Vad identifierar du dig med då?


Kanske vi bara måste inse att vi är komplexa individer som får sitt värde i sina personliga egenheter och inte genom hur man konformistiskt ansluter sig till, av media, konstruerade schablonbilder.

Vad fick du för intryck utav Sammy Dahlman över helgen?


Han är en gammal man i en relativt ung mans kropp. En gammal, bitter och cynisk man. Vanligtvis är det min morfar som droppar kommentarer såsom: "Det går ju inte lyssna på musiken på radio nu för tiden", eller, "Det sköna med att åka bil är att komma fram". Dock är han en generös värd och en öm älskare och sitter inne med en respektingivande samling animeserier.

Tack. Nu till ett lite mer känsligt område... Vilken grad skulle "Awake the unkind" haft om den legat i Kjuge?


Det är svårt att uppskatta eftersom där inte finns några problem med lika bra grepp. Generellt sett så har jag svårt att förstå att en klättrare som Guntram Jörg som har haft möjlighet att klättra på så många olika ställen och således bör ha en bättre uppfattning om grader än någon i Sverige, kan bete sig så oansvarigt när han graderar en nytur i Sverige. Det känns lite som ett hån mot oss lokala klättrare. Rasmussen kan ju ursäktas då han inte reser så mycket. Det är faktiskt irriterande när man sitter i bil i två timmar och gör problemet på andra försöket.

Om man struntar i graderna som tyvärr ofta hamnar i centrum och skapar onödiga debatter som oftast slutar fruktlöst, hur ser du då på klättringen över helgen?


Det har varit en rolig helg med många problem i gott sällskap, för det mesta. Oväntat att det går att klättra så bra i mitten av maj. Framför allt har det varit roligt att klättra problemen kring Norrköping, Rhinostone framför allt. Lappugglan var för jävla hård. Dessutom har vi ju hunnit med mycket bra anime och blivit fulla på fest. Jag känner att jag har fått ett djupare perspektiv på livet.

Vad tycker du om att jag tycker att du borde träna upp dina "guns" lite mer.


Det är inget mot vad du borde göra med rörligheten i dina höfter.

Swizz Les Miserables - The birth of Danny Wall

Hittade en mängd småklipp på min mobiltelefon från Schweiz/Frankrike-resan från februari. En resa som började fantastiskt men slutade med snö, kyla och födelsen utav ett monster. Ursäkta kvaliteten och den oerhört oförståeliga "humorn".