Berättelser från Albarracin - Del 2

Kring ett bord vid nyårsafton

David stirrade ihärdigt på den vita gelémassan som låg på tallriken. Svett forcerade sig ut genom hans porer i pannan. Fyrtio euro... Fyrtio euro för play-doh med vitlökssmak.

"Hur fan löser jag det här?".

Vinglas efter vinglas tömdes och Davids "stare down" med maträtten började gå mot sitt slut.

"Jag kan inte förlora mot en jävla bläckfisk".

Blicken började flacka. Alkoholen gjorde sitt jobb. Med kniv och gaffel påbörjade David massakern utav bläckfiskens kropp. Med skakande hand förde David in en bit bläckfisk i munnen. Han knep ihop ögonen så hårt han kunde, tuggade frenetisk och svalde...

Pupillerna minskade i storlek och munnen snörptes åt tills den fick formen utav ett rövhål. Ansträngningen av att hålla tillbaka bläckfisken från att göra en flygfärd ut över matbordet åtföljd utav magsyra fick hela Davids ansikte att vibrera oroväckande.

"Jag... Jag kan inte..."

Det är något obehagligt tragiskt över ynkligheten hos en vuxen man som gnyr likt en liten pojke vars smaklökar tuktas med något som inte är spagetti med köttfärssås. Hade jag varit kvinna på dejt med David så hade jag, just vid det tillfället, rest mig upp och gått därifrån utan att se mig om.

Mer vin gick åt. Öl likaså. Fler försök gjordes men David fick inte i sig mer utav sin mat. Det enda han åstadkom under vår trevliga middag på en restaurang i Albarracin var att bli fullare än alla andra.

På torget vid tolvslaget

"Pantalones". Byxor på spanska. Det enda spanska ord som etsat sig fast i mitt minne tillräckligt mycket för att jag skulle skrika det om och om igen likt en vettvilling på tolvslaget på ett torg i Albaraccin.

Knullar'n

Kvällarna i Spanien tillbringades oftast vid antingen spisen eller väntandes på mat kring matbordet. Genom sann demokratisk anda delade vi upp kvällarna på så vis att varje person visste när det var dennes tur att laga mat. Så hade min tur kommit att förbereda föda åt mina kamrater. På med plattan, hacka grönsaker, koka pastan och...

Plötsligt stöd jag intryckt i ett hörn skrikandes i ren och skär ångestladdad panik med Knullar'n juckandes aggressivt mot min kropp utan någon som helst chans att komma undan. Övergreppet skedde påklätt men var trots det en aning förnedrande. Jag kom inte undan förrän juckandet upphörde och Knullar'n gick därifrån som om inget hade hänt... Men jag visste... Människor minns...

...steka på fisken. Det var alltid lika trevligt att se alla de förväntansfulla ansiktsuttrycken vid matbordet när man klev in ut ifrån köket med dagens tillagade rätt. Jimmykarlsson hade nära till dregel vartenda gång.

                                                                                                                                                                   

Vilodagar. Varför inte insupa lite lokal kultur? Alltid lika trevligt när man besöker städer som dateras långt bakåt i tiden. Särskilt då de är så pass välbehållna som Albarracin. Denna lilla spanska by ett par mil nordväst från Valéncia bjuder på gamla sandfärgade hus längs med en bergssluttning. En utav de dagar då vi inte klättrade så spatserade jag runt bland de trånga gatorna i lugnan ro med händerna knäppta bakom ryggen och kände mig som en gammal farbror. Ett café såg väldigt inbjudande ut så jag...

Knullar'n överraskade mig. Personen ifråga hade en tendens att förvandlas från sitt vanliga, lugna jag till denna monstruositet när man minst anade det. En samtida dr. Jekyll and Mr. Hyde. Jag hade som vanligt ingen chans att komma undan när personlighetsförändringen skedde. Det hade man aldrig. Återigen stod jag skrikandes i ett hörn med Knullar'ns aggressiva stötande med sin kropp mot min kropp. Stötarna var så pass intensiva att Knullar'ns fötter till och från lämnade marken. Det tog slut lika plötsligt som det hade börjat. Ännu en gång betedde sig personen som inte längre var Knullar'n som om inget hade hänt. Hade det hänt?

...gick in och satte mig, beställde en "coffee" och fick en espresso. Som vanligt i de flesta europeiska städer som inte är en stad i Norden så får man inte glömma att beställa en "americano" om rätt ska bli rätt.

                                                                                                                                                                   

Det bästa med att hyra ett finare boende på en klätterresa är att inte enbart klättringen hamnar i fokus. Man kan längta efter att få sitta i sitt vardagsrum och avnjuta sin öl i lugn och ro. När man bor i tält eller i bilen så är det lite svårt att längta efter stunden i just tältet eller bilen.

Just den här kvällen satt jag i vårt eminenta vardagsrum och knäckte en bä...

Nej nej nej nej. Knullar'n kom injuckandes (ja du läste rätt. Knullar'n stötte sina höfter så pass hårt att han tog sig framåt) klädd i ett svart underställ och juckade mig av från stolen. Stolen slog i golvet och plötsligt befann jag mig i ett hörn utan någon chans att fly. Jag skrek högt samtidigt som jag försökte låta bli att spilla ut någon öl från bärsen jag precis knäckt. Stötarna fortsatte och fortsatte och fortsatte tills de plötsligt stannade upp. Knullar'n som inte längre var Knullar'n lämnade mig förvirrad i hörnet.

...rs dagen i ära. Det hade varit en bra klätterdag väl värd att firas i sitt egna vardagsrum.

                                                                                                                                                                   

En dag förde David ett jävla liv från sitt rum. Jag gick förbi för att se vad som påstod.

Han finns på riktigt!

Anledningen till Davids plötsliga avgrundsvrål stod att skåda i ett hörn bredvid hans säng. Där stod Knullar'n i sitt svarta underställ och juckade mot David som inte hade någonstans att ta vägen tills Knullar'n bestämde att han fick gå. Davids flickaktiga fingrar spretade krampaktigt åt alla håll och han försökte skydda sig själv genom att kura ihop sig till en boll. Det var hemskt att se en vuxen man bete sig som han gjorde just då. Hade jag varit en kvinna på dejt med David vid just det tillfället så hade jag gått därifrån utan att se mig om.

Knullar'n hade hittat en ny "stöttesten" och jag hade en fortsatt trevligt semester.

(Vem Knullar'n egentligen är håller jag hemligt. Personen ifråga söker jobb för tillfället och vill inte ha någon negativ publicitet om sig själv på internet... Vilket jag förstår och respekterar)

Ett bildspel

Hade jag sett mig och Klas på flygplatsen ur någon annans ögon så hade jag skrattat. Skrattat högt fast tyst inombords

När mat inmundigas så nullifieras petitesser såsom kärlek.

Utanför vårt crib gäller det att behålla någon slags auktoritär hållning för att skrämma bort potentiella inbrottstjuvar.

Anna på "La Lagrima".

Emese i någon slags smygarpose. Även hon på "La Lagrima".

Klas ger allt för kameran, Anna undrar vad Klas gör. Att läsa andra människors ansiktsuttryck kan vara svårt i vissa sociala sammanhang.

Det är vid tillfällen som denna som min plånbok gör bilder till något utöver det vanliga. Om du minns historien om Jean-Pierre från förra inlägget så hängde han i en liknande pose fast med både händerna sträckta upp i vädret.

En tvättäkta norrlänning.

Förlåt Anna men jag kunde inte låta bli att ta kort. Du stod där och såg ut som en klättrare utklädd till knegare. Eller tvärtom... Jag vet inte. Det är något med ciggen som gör det.

David. Han hade aldrig fått upp foten. Det finns ingen stelare än David. Jag inför sista movet på "Zarzaparilla".

En utav hundratals okopplade hundar som stal ens mat när man såg bort för en sekund.

Han kommer från Skåne.

"Emese! Emese! Ta ett kort på mig när jag sätter mig på bänken där borta och ser svår ut."

Delad klätterglädje är dubbel klätterglädje. 

Jimmy på "El oregas de la something something..."

Alabama-Klas?

"Pantalones! Pantalones!" osv osv

Jag tycks passa på att smyg-mysa med Jimmy när han antagligen inte vill. "Mys med mig som mest när jag vill ha det som minst för då förtjänar jag det bäst". Eller har jag missuppfattat något?

Ett krassligt försök till "photobombing" från min sida.

En arabisk Lev Tolstoy i en spansk skog. Att det kom påtryckningar från min flickväns sida om att jag skulle raka mig efter hemkomsten är oförståeligt.

"Pantalones! Pantalones!"

Och Emese stod bakom kameran.

Berättelser från Albarracin - del 1

Ett möjligt missförstånd

Det låg en atmosfärisk, obeskrivlig känsla över lägenheten. Jag kände det i samma stund som jag vaknade den där morgonen en dag runt nyår. Intet ljud hördes från mina medresenärer och jag antog att jag var först upp ur sängen. Något kändes annorlunda... Eller nej... Något kändes fel.

Med stapplande steg gled jag förbi sovrum, badrum och kök. Det som tycktes fela stod ej att finna. Mina knotiga fötter förde mig till vardagsrummet.

Han satt i soffan hukad över sina knän.
"Stretchar han?", var min första tanke. En rättfärdigad tanke. Om det ändå hade varit så väl.

Klas satt och målade sina tånaglar. Han tycktes känna min närvaro och vinklade huvudet mot mig tills  vi fick ögonkontakt. Intet ord yttrades, intet ljud ljöd. Vi såg på varandra en stund... en evighet.

Vissa saker kommer man aldrig att förstå. En människa kan sätta sig in i ändlösa diskussioner och samtal utan att ens snudda vid sin motparts sinne. Jag lämnade således Klas i vardagsrummet.

Klas målade färdigt sina naglar.

När tid och rum ej längre anammas

Cannabismissbruk påverkar den psykospatiala förmågan (förmågan att orientera sig i tid och rum)*. Detta i kombination med försämrat korttidsminne* som erhålls utav cannabisrökning så får jag helt plötsligt en förklaring till en ständigt återkommande fråga som ställdes i Albarracins skogar...

"Varför ligger det mängder med mänsklig avföring och använt toalettpapper bara någon enstaka meter längs med de större gångstigarna?".

Idogt detektivarbete föranledde min häpnadsväckande teori...

Bland rött skinande sandstensblock och mäktiga tallar stod de. Spanjorerna med sina märkliga frisyrer. Oftast i cirklar, högljudda, klädda i sina färgglada dunjackor. Runtomkring deras ben sprang okopplade, gläffsande hundar. Hundar vars toviga pälsar påminde om sina hussars hårfrisyrer. Komiskt men irrelevant.

Spanjorerna i sina socialt slutna ringar skickade ofta en glödande cigarett till varandra. De andades in röken från cigaretten och deras ögon antog ett mer och mer vilset uttryck. De flesta av dem log. Leenden som fick dem att anta infantila utseenden.

Cannabisdoften låg tät i luften. Några utav spanjorerna bröt till och från den slutna cirkeln för att interagera med sin omgivning. Många gånger kom nerrökta spanjorer fram och smutsade ner våra crash-pads med sina skitiga skor och kladdade ner grepp med flottiga fingrar för att sekunden senare försvinna. Oftast sa de inte ett ord. Inte ens ett "óla". Dom fick oss att betvivla vår egen existens.

Spanjorernas underliga beteende fick mig att koppla ihop ett och annat.

Så hur kommer det sig då att någon kan sätta sig bara någon meter från en hårt trafikerad stig för att där skita i lugn och ro?

Under påverkan av cannabis så förvrängs som sagt förmågan att orientera sig i tid och rum. Då de flesta spanjorer som vi hade äran att stöta på tycktes vara under påverkan utav just cannabis så insåg jag snart kopplingen. Det är inte det att spanjorska klättrare är inkapabla till världsomfattad hyffs och fason. När nöden trycker på och dom beger sig ut i skogen, grovt påverkade utav cannabis, så tror de helt enkelt att de gått i flera minuter och avverkat kilometer. De kan inte förstå att de enbart gått i någon sekund och avverkat någon meter. De skiter jämte stigen i tron om att de skiter långt ut i skogen. Dom är bra men trasiga killar.

När den psykospatiala förmågan sätts ur spel så får vi ständigt titta ner för att inte trampa i mänsklig avföring i Albarracins skogar.

*http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2013/2013-04.pdf

Jean-Pierre

Han som senare skulle komma att introducera sig som Jean-Pierre kämpade med en utav Albarracins alla krävande mantlingar. En längre stund hade han ryckt med armar, sparkat med ben och släpat magen mot den minst sagt branta kanten på blocket utan att komma varken upp eller ner. Till slut var hans jeans det enda som hindrade honom från att falla ner.

Det är inte ofta man ser någon hänga mot en sten med hjälp utav enbart friktionen från sina byxor.

Jean-Pierres jeans åkte längre och längre upp i rövskåran. Han utsattes för en wedgie utan dess like. Det var uppenbart att han började få panik. Vi var många som såg på spektaklet från håll men det komiska i situationen hindrade oss från att agera. Till slut gav Jean-Pierre upp och började gallskrika:

"Can someone please spot me?! PLEASE! SPOT ME!".

Jimmykarlsson tog ett par ordentliga kliv samtidigt som han nervöst skrek: "I'm coming! I'm coming". I sista stund så stod Jimmy under den gigantiska mannen som utmattad föll ner i Jimmys trygga famn.

Hela hans uppenbarelse skrek egenhet. Karlen bar upp ett par ljusare jeans. Ett vitt linne klädde hans överkropp och under hans tajt åtsittande bandana så smet en en lång hästsvans ut. Han presenterade sig som Jean-Pierre. I pur glädje över att få socialisera med andra klättrare så berättade han sin historia. Vi lyssnade med uppriktigt intresse och förvånade oss över Jean-Pierres karaktär.

Hans far var från Syrien men själv så var han stationerad i Tyskland. Jean-Pierre hade bilat ner till Albarracin med sin tyske mor och deras hund.

"That over there is my mother...".

Jean-Pierres mor vinkade glatt och svettpärlor trängde igenom hennes panna på grund utav ansträngningen från vinkandet. Jean-Pierres mors kroppshydda var enorm. Riktigt enorm.

"And that is our dog".

Hunden som sakta lunkade runt bland blocken dreglade som en dåre. I storlek så liknade hunden modern.

"So Jean-Pierre. Where do you guys live?".

"We stay in our car".

Jean-Pierre var ute på en tiodagars klättersemester och bodde i bilen med sin mor som knappt orkade ta sig från parkeringen till klätterområdena.

För att aktivera sin mor så försökte Jean-Pierre få henne att fotografera honom när han klev upp på lite enklare problem. Min tyska är lite krasslig men jag tror att hon svor över hela situationen till och från.

Vi träffade Jean-Pierre ett antal gånger när vi var ute och klättrade. Han var alltid lika glad över livet och njöt utav sin belägenhet. Inget tycktes bekomma honom och sina trötta följeslagare till trots så tycktes han njuta rejält utav sin klätterresa.

Jean-Pierre lärde oss alla ett och annat om livet. Bland annat att man inte ska ge sig på hårda urtoppningar i stela jeans och att vi i jämförelse med Jean-Pierre lägger ner alltför lite tid åt våra mödrar.

Mannen som tog semester

Framme i de spanska skogarna. Glad i hågen över kommande äventyr.

Bouldering är inte så graciöst och "häftigt" som många fotografer försöker få det att framstå som. David på "La Lagrima" eller något sådant.

"Lukta först och smaka sen". Davids mor uppfostrade honom väl. En proletär från Norrköping har många fiender...

... men desto fler älskare.

Bland Albarracins många kullar spelade han svår...

... ack så svår.

Aldrig förr hade de spanska pensionärerna hört en man bräka som ett får.

Ett lönlöst försök att lägga fotografens fokus på något annat om än bara för en liten stund.

Att bestämt och aggressivt sätta dit foten där den ska vara.

Ibland när han fokuserar hårt så hör han röster och berättar för oss andra hur vi borde leva våra liv.

Mobilmiddag

Vissa dagar så glömmer han bort att det är hans egna fingrar som sitter på hans egna händer. De dagarna är bra dagar. 

Att trampa i all mänsklig avföring som klär stigarna.

Det här är David när någon annan klättrar.

Jag och Jimmy klättrade "El Varano". David tänkte på sin kvinna hemma i Sverige.

Den första världsmästaren - eller - Elmer Fudd gör det igen

Aldrig trodde jag att den dag skulle komma då en världsmästartitel lades över mina stolta axlar. Det kom så plötsligt och oväntat men ändock så välförtjänt. Strävar vi inte alla efter ett högre ändamål för att få någon slags erkännande och mening över vår annars så obetydliga existens? Min egna strävan nådde sitt mål en helt vanlig lördag.

Lördagen då en världsmästartitel lades till mitt namn

I Sverige har vi en, och endast en, nyhetssida för klättring. En sida som bedrivs utav en ovanligt hängiven och drivande man. En man som kämpar hårt för att driva vår ädla sport framåt och som i sin strävan efter vår idrotts erkännande gör allt för att framhäva diverse prestationer inom klättring. Dag ut och dag in söker han bedrifter som begåtts utav svenskar både in- och utrikes för att därefter rapportera om det på sin fantastiska nyhetssajt. En sann jägare, allas vår Elmer Fudd.

I vårt land där de största nyhetsförmedlarna generellt är pengakåta skojare med vinklade historier som passar deras egna ändamål så är "www.8a.nu" en skön bris i den lögnaktigt stekande kvällstidningsdjungeln. Att Elmer Fudd inte använder sin journalistiska anda och begåvning till något annat än klättring ska vi vara tacksamma för. Att all hans energi läggs ner på att föra Sveriges klättring framåt är en gudagåva som vi alla borde glädjas över.

Det var Elmer Fudd själv som titulerade mig världsmästare. Följande rad är kopierad från 8a.nu:

"Du är sannolikt den mest notoriska nedgraderaren i världen och jag undrar förståss varför?"

Elmer undrar varför... Varför ägnar folk hela sin uppväxt åt att träna inför ett OS? Vi måste på något sätt berättiga vår existens, gärna genom ära och berömmelse.

Enligt Elmer så har jag skoningslöst graderat ner 74% av mina bestigningar. Vart siffrorna kommer ifrån och hur han har koll på precis allt jag klättrar är för mig en gåta. Man måste dock lita på Elmer Fudd då hans högt värderade moraliska journalistiska etik påbjuder honom att hålla sig ifrån lögner och enbart rapportera sanningen i dess allra ädlaste, renaste form. Därför måste jag tro på Elmer när han säger att jag är världsbäst. Till och med bättre än självaste Adam Ondra enligt Elmer Fudd.

Min talang tycks vara nedgraderingar utav klätterproblem. Kanske inte den mest världsomspännande talangen men ändock något som man kan vara bäst på och i viss mån stolt över. Att ha fått min talang bekräftad utav självaste Elmer Fudd skänker mig enorm ro i kropp och själ. En världsmästare glömmer man inte i första taget och efterkommande generationer kommer förhoppningsvis att prata om "han som kom först". Den förste att bära manteln. Den första världsmästaren.*

*Jag måste här notera att världsmästartiteln snabbt gick över till Jimmy Karlsson från Kånna, Ljungby, som tydligen graderat ner 91% av sina problem. Han har därmed, liksom jag, vunnit över både Adam Ondra och Daniel Woods i klätterrelaterade resultatlistor (Daniel Woods såg sig besegrad utav oss båda i en dynotävling. Han är 1,68 m lång. Jag och Jimmy är 1,78 m långa)

Jimmykarlsson gjorde den här i min ära sekunden innan han själv tog över världsmästartiteln.

Att förstå ironi

Om du som läst ovanstående inlägg är antingen...

a) ett litet barn
b) har aspbergers
c) är autistisk
d) lägger upp bilder på dig själv på sociala nätverk där du på allvar poserar med din nyligen införskaffade Chiuaua
e) bedriver Sveriges största skämt (8a.nu)

... så har du med största sannolikhet väldigt svårt att förstå ironin och sarkasmen i blogginlägget ovanför. Du som föddes mellan tidigt 60-tal och tidigt 80-tal och därmed tillhör den så kallade "Generation X" tordes med lätthet förstå all den sarkasm och ironi som präglar meningarna ovan. Alla individer är dock sina egna och det krävs förmodligen mycken forskning för att få fram en förklaring till varför vissa människor inte kan förstå varken sarkasm eller ironi.

Det är på fullast allvar då jag räds Elmer Fudds oförmåga att förstå ironi och hans avsaknad utav självdistans. Med fullaste allvar slänger han ur sig befängda idéer och nyhetsrapporteringar utan värde. Med en journalistisk anda i likhet med en femårings rapporter från förskolans sandlåda så spyr han ur sig sina barnsliga anklagelser och befängda påståenden i hopp om att öka sin hemsidas popularitet. När han skriver det han skriver och omöjligt kan förstå andra människors kommentarer på hans idioti så blir jag en smula mörkrädd. Att folk klagade i åratal på Elmers inkompetens utan att han under en enda liten sekund verkade förstå en gnutta utav kritiken är både imponerande och skrämmande. Nu så vill ingen  jobba med klätterförbundet längre, klätterbloggar lägger ner till höger och vänster och många utav de hårdast presterande klättrarna föredrar att vara anonyma.

Varför Elmer Fudd? Varför går du ut med att sprida osämja bland folk? För inte så längesedan så skrev Elmer Fudd, 8a.nu, om problemet att svenska klättrare talar illa om varandra. Att Elmer skrev om detta är fanimej höjden av ironi och hans allvarliga ton i sitt inlägg fick mig att skratta högt i flera dagar.

I slutändan så orkar inte folk med att bli påhoppade utav Sveriges mest populära klättersida (Det tog tre dagar efter att jag gjort mitt scorecard på 27crags.com tillgängligt för allmänheten innan jag blev påhoppad)

Och populär är den.

För det är den enda sidan som rapporterar nyheter i Sverige... Och folk tycks gilla att läsa om Elmers galenskap. Det gör jag med. Det är roligt att skratta åt andras overkliga och smått förbryllande vanvett. Vad ska Elmer skriva härnäst? Spännande...

Men det börjar bli patetiskt. Patetiskt och pinsamt. Tröttsamt framför allt. Det är som att i flera år sitta och läsa Aftonbladet i tron om att det är den enda tidningen som rapporterar nyheter. Eller att lyssna på timtal utav kallprat på p3. Man blir oerhört trött och vill läsa/lyssna på något som känns mer... På riktigt.

Jag är i fullaste tron om att Elmer Fudd tillhör kategorierna a(mentalt),b,c och självklart e i mitt utlägg ovan.

Det tråkiga är att det aldrig skulle gå att förklara för Elmer Fudd hur han skulle kunna sköta sin hemsida bättre. Han skulle aldrig förstå vad en annan människa sa till honom. I slutändan faller han alltid tillbaka till sin gradhetsande galenskap och det är det enda som betyder något i klättring. När Elmer Fudd ska "dra i tuppen" så kollar han i matteböcker från gymnasietiden och går igång som fan på siffran 8 och 9. Dom två siffrorna sparar han att titta på tills precis innan det att tuppen galer. Elmer älskar siffror.

Om du läser det här Elmer så... Skitsamma. I ärlighetens namn så tror jag inte du förstår ett enda ord utav ovanstående text. Förutom 8:an och 9:an i slutet. Är dom inte fina?

Den sämsta skökan

Svordomarna kulminerar när man är som allra mest uppspelt. Vi klättrare lägger ner så mycket utav oss själva i klättringen och offrar mycket för att uppnå känslomässiga rus. Rus som vi sedan när oss på i kortare perioder tills vi plötsligt kräver mer. Det läggs ner tid, pengar och kroppsligt fördärv i jakten på ett mentalt högre stadium än det som vardagen annars bjuder på.

När saker och ting inte går som man mentalt förberett sig på så måste all den upplagrade energin i kroppen ta vägen någonstans. Vid oväntat misslyckande på grund utav slarv eller "otur" så reagerar varje individ utefter sin egen personlighet.

Vissa står och stirrar med tomma blickar ut i evigheten, andra skrattar lättsamt och viftar bort besvikelsen såsom vore det ingenting.

Många utav oss förbereder sig mentalt genom att ladda upp energi i oerhörda mängder. Vi visualiserar oss själva på toppen inför varje seriöst press. När det inte går såsom hjärnan och hjärtat enträget planerat så måste besvikelsen och den oerhörda mängden lagrad energi få utlopp på något annat sätt. Det är då många utav oss släpper ut fruktansvärda avgrundsvrål, oftast i form utav slentrianmässiga, men även oplanerade och impulsiva, svordomar.

Både de manliga och kvinnliga könsorganen utropas. Vissa åkallar satan och andra hojtar efter prostituerade. Djävulens avföring (med "finare" ord) är också populär.

Alla de svordomar som folk häver ur sig kan även komma i par. Beroende på hur mycket lagrad energi som måste ut så kombineras de mest fantasifulla orden.

Med en positiv inställning så kommer man långt. Klättring är trots allt mer mentalt än vad man någonsin kunde drömma om när man skulle ta sig uppför en vägg för allra första gången. Vissa har en tendens att klanka ner på sin egen person vid misslyckanden. Vare sig det utropas av personen mot sig själv ("Jag är så jävla dålig/dum i huvet") eller utav personen fast i tredje person ("Du är så jävla sämst"), så är detta något utav det värsta man kan göra inom den mentala aspekten. Negativa ord och tankar skall undvikas så gott det går.

Och med detta sagt så vill jag dra en anekdot från en klättertävling i Stockholm. En nätt, söt och yngre dam i klätterlokalen inledde en konversation med två herrar i min umgängeskrets. Damen visade då inte på något som helst avvikande beteende. Tills hon började klättra.

Det var inte klättrandet i sig som är det förvånansvärda i berättelsen. Plötsligt och oväntat föll den lilla damen och väl på marken så avlägsnade hon sig en aldrig förr hörd kombination utav det som jag skrev om tidigare.

"Jag är den sämsta horan!".

Hur man blir den sämsta horan vet jag inte. Jag vet inte innebörden utav det överhuvudtaget. Att den söta, nätta, unga damen skrek sådant om sig själv är tråkigt.

Så var inte för hårda mot er själva. Vi gör alla så gott vi kan. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Det är trots allt tjusningen med det vi håller på med. Konstant framgång är inte givande i slutändan.

Ingen ska behöva känna att han/hon är "Den sämsta horan".

Knutstorp en söndag

Helgen innan söndagen bjöd inte på mycket sömn. En weekend i Stockholm med balett, stadsvandring, museum-besök och La Sportiva Legends Only bäddade för en slö och lättsam dag i Knutby på söndagen.

Denna söndag bjöd dock på något utav årets bästa klätterväder. Sticket var fantastiskt och utnyttjades till fullo utav vårt lilla muntra gäng. Istället för slöklättring så skickade vi en drös med personliga höstprojekt.

"Bury me standing", Inglorious basterds", "Bring your warthumb", Danny Wall är här" och "Perk sa kärr ss", är några utav problemen som hamnade i vårt gängs samlade lilla "ascent-bag".

"Bring your Warthumb"

"Perk sa kärr ss"

Jimmy är en sådan där herre som blir mysigt exalterad när han ger beta på ett problem.

Anna mantlar sig envist vidare.

"Bury me standing"

David Jaksch var med också. Han stod bakom kameran. Det är alltid bra att nämna sådan detaljer som först kan tyckas triviala men som senare visar sig vara viktiga för personen som föll bort. Man vill ju inte bli kallad för "Den sämsta horan" i vredesmod utav en kär vän. Tänk då att bli kallad något sådant utav sig själv. Om någon vet vem tjejen från anekdoten är och känner den stackars damen i Stockholm så prata gärna med henne. Hon behöver kanske inte höra att hon är bäst på det. Överdriven positivism kan lätt övergå till negativism. Säg till henne att hon är bra åtminstone.

Ofrivilliga landstrykare - "Kanin-Britt", en lektion i det omöjliga

Förstulna blickar med avsmak glittrande i iris. Ett hårt dömande kroppsspråk och avståndstagande i sinnet får gemene man att glida förbi i vida ringar. De trånga passager som bildar labyrinter och gränder gör det ibland omöjligt för dem att undvika oss. Tätt tryckta mot hyllorna passerar dom med nervöst flackande blickar och deras beteende påminner om en kvällsvandrande, ängslig individ som ofrivilligt och oväntat hamnat i en trång mörk gränd; en gränd med högljudda landstrykare vars ohyfsade manér ger även den mest fantasilösa fantasier om stundande handgemäng.

Trötta och slitna. Tungt hängande armar och krökta ryggar påminner om 1800-talets äldre bönder med ett helt liv på åkern bakom sig. De svarta påsarna runtikring ögonen skvallrar om vitamin- och vätskebrist. Byxor vars hål hoplappats med tejp, nedlusade med all skogens smuts och Gud vet vad klär våra ben. I grupp står vi med matchande jackor som om vore vi ett smaklöst dansband nischade på svenska småhålor; jackor draperade med kaffefläckar och dun springandes från otätade hål. För utomstående verkar vi inte ha riktig koll på vart vi befinner oss eller vart vi är på väg, det råder en slags osäkerhet och förvirring över oss. För vi är så trötta.

Tröttheten hindrar oss dock ej från ett skränigt framförande. Ohyfsade med en ohämmad tölps grova tungomål spatserar vi runt som om omvärlden för oss ej existerar. Det råder en sådan oerhörd nonchalans i vårt lilla skådespel, en högmodig nonchalans vars existens berättigas utav oss själva enbart av den anledningen att vi tror oss veta något som ingen annan i vår närhet vet. Är det så att vi tror oss bättre än alla andra i just detta ögonblick? Kanske.

För vi har varit ute och klättrat. Klättrat på stenblock. Tagit oss upp för linjer som ingen annan i den här av Gud övergivna mataffären någonsin kunnat drömma om. Borstat bort mossa från klippblock. Lagt ner dyrbar tid, energi, blod, svett och tårar på att transportera vår kropp till toppen utav blocket på svårast möjliga sätt. Delat glädje och framgång i form utav gratulerande gester såsom "high five" eller "fistbumps"; fallit till marken om och om igen på samma rörelse och frustrerat skrikit könsord för full hals. Gnällt över diverse påhittade faktorer som hindrat vår framgång.

Folk och fä i vår grupp kanske har lyckats med dagens mål. Någon kanske till och med fått döpa ett aldrig förr klättrat problem till något riktigt pinsamt pretentiöst såsom seden bjuder.  "De andra" i mataffären kanske undviker oss men på något sätt så ska de tamejfan få veta hur kungliga vi är.

Och så beter vi oss så som vi gör när vi ser ut som vi gör.

I vår glädjeyra och högfärdighet så tar vi oss för hjältar och kungar.

I deras ögon är vi dom som undvikas bör, de landstrykande högljudda lodisarna.

I mataffären.

Fredag - Kanin-Britt

Hos Kanin-Britt i Ringarum så kan man införskaffa sig både levande såväl som döda kaniner. Hit kommer förskolor i hopp om att barnen ska få sig en trevlig stund bland dessa långörade och lurviga små varelser. Att barnen sedan lämnar stället med en helt ny syn på livet och döden är bara en bonus.

Det tycktes för både mig och Jimmykarlsson som att projektnamnet för hans nyfunna lilla tak utan tvekan måste bliva "Kanin-Britt". Denna affär där man kan införskaffa sig både en vän eller samme vän fast i ätbar form (eller förberedd inför förtäring om du nu så vill) öppnade upp våra ögon inför dess likhet med boulderprojektet.

När vi påbörjade arbetet med linjen som går genom hela taket så var våra förhoppningar om linjens möjlighet obefintliga. Redan vid första anblick så tycktes slutet på taket vara alldeles för greppfattigt. Då inget annat i det nyfunna området var torrt eller uppborstat så påbörjade vi klättringen med ringa hopp om framgång.

Sekvenser prövades och modstulna blev vi. Det tycktes oss omöjligt.

Så plötsligt hände det. I kombination med tidigare prövade sekvenser och ihärdigt tåkrokande så gjordes alla rörelserna. Det som förr tycktes oss vara omöjligt blev således påtagligt möjligt. Vi "High fivade" och "fistbumpade" varandra otaliga gånger som sig bör och glädjen var stor.

Hos Kanin-Britt förstår man möjligheten i det omöjliga. Att äta upp en vän är möjligare än vad man tror. Boulderproblemet "Kaning-Britt" gick även den från en självklar omöjlighet till en självklarhet.

Häftigast i klassen. En gång herren på täppan, nu kringdrivande lodare i klätterformat dock lika älskvärd nu som förr.

Söndag - Kanin-Britt, ett återbesök

Jimmy "Hök-ögat" Karlsson spanar intensivt in bland tall och gran och upptäcker ting i det fördolda. En gudabenådad gåva, en gåva som blir till allas vår glädje. Ett nytt område blir vinterns räddning. Låt borstarna gå.

Ibland kan man skönja Davids sinnesstämning i backspegeln.

Med ett väder som inte skådats sedan mannaminne så får borstarna dock ligga kvar i bilen. "Kanin-Britt" skrattar sitt obesegrade asgarv djupt i våra sinnen och vi kan inte göra annat än ett återbesök. Med oss har vi "Turk-Davve", mannen med fingrar som skärrar de oskärrbara och som får de magstarka att hulka sig. Ska hans längd besegra "Kanin-Britt", ett problem där både jag och Jimmy känner oss obehagligt utsträckta.

Med rätt vinkel så kan man få ett tak att se vertikalt ut.

Svaret blev nej. Ingen kom upp och projektet kvarstår till vårt förtret men även vår glädje. Att ha ett projekt att träna inför är lycka utan gränser.

"Varför?", frågar han sig och stirrar stint på sina fingrar.

Att flyga som en svan

VM i träskfotboll, epilog

Likt en graciös svan svävade jag genom granarnas täta barrverk. Vinden fick mitt annars så fasta skägg att fladdra okontrollerat åt alla möjliga håll. "Det löser sig", tänkte jag i ett barnsligt glädjerus och hoppades att åskådarna var lika imponerade av min pulka-färd nedför den branta, gräsbeklädda backen som jag själv var. Luftfärden orsakades av pulkans plötsliga stopp och min kropps fart framåt.

"Har någon kollat vad som finns bakom träden?"

Ett dike har jag fått höra i efterhand.

Vårt universums fysiska lagar är inget man undkommer hur mycket man än önskar sig det så här i efterhand. Allt som färdas uppåt kommer tillbaka ner igen. Även jag.

Landningen minns jag inget av. Hjärnan hjälper gladeligen till att radera händelser i något slags omedvetet självförsvar gentemot obehagligheter. Mina minnen återupptas i ambulansen. Finska ambulansarbetare pumpar mig full med morfin och ställer frågor på fördomsinfriande, finsk-engelsk dialekt. Allt är oerhört roligt.

Morfinet avtar och de döende tanterna på sjukhuset skrämmande nära ryska gränsen håller mig vaken nästintill hela natten med ångestladdat, smärtfullt jämmer. Sjuksköterskornas utlovade smärtstillande medicinering uteblir och jag är inlåst utan räddning från smärtan. Ingenting är roligt längre.

"You suffer from a very rare condition. Your collarbone is dislocated from your chest", säger läkaren med indisk brytning oct frågar hur det gått till. Jag har  egentligen ingen lust att svara på frågan och mumlar sammanbitet "pulkaåkning" med tydlig indignation över min egen dumhet i rösten.

"But there is no snow outside."
"No shit."

En mustaschbeprydd manlig sjuksköterska som tagen ur en porrfilm från 70-talet pratar lite svenska och trycker aggressivt på platsen där mitt nyckelben borde sitta. Han verkar tro att våld utifrån kan få mitt lösa nyckelben att hoppa tillrätta. Eller så var han bara ren ondska personifierad och ville åsamka mig smärta. Det senare är troligast i detta fall. Mustaschbeprydda sjuksköterskor hemsöker mig fortfarande i mina drömmar.

När det börjar talas om operation så ber jag snällt om att få åka hem och genomföra operationen i Sverige istället. Den indisk/finske läkaren prackar på mig ett gäng tunga droger i pillerform och önskar mig lycka till med hemfärden. Ett par varningens ord om ond bråd död genom andnöd och annat smått och gott och jag är på väg hem i baksätet på en Volvo.

"Det här har jag aldrig sett tidigare. Hur fan lyckades du med det här?!".
"Pulka.".
"Är det snö redan i Finland?".
"Nej.".

"Jag har sett det här innan. I Irak. Då tog vi patienterna i båda armarna, satte ena foten mot bröstet, drog hårt och hoppades på det bästa".

Läkarna hemma i Sverige verkar tycka att ett nyckelben slaget ur led i bröstfästet är både fascinerande och roligt. Det skrattades gott åt mina krämpor både från doktorer och sjuksköterskor. Det är skönt att bringa fram skratt ibland.

"Du får komma in om några dagar för operation".
"Får jag inga smärtstillande med mig hem? Och förresten, läkaren i Finland sa att det var ganska bråttom att få ordning på spektaklet.".
"Mä. Du klarar dig nog. Du vet, de flesta är på semester så vi har inte tid att bry oss om någon".

Tacka gudarna för finska läkare och deras frikostighet. Jag hade några morfintabletter kvar från Finland och lyckades med nöd och näppe hålla mig någorlunda utslagen tills jag två dagar senare fick komma in för operation.

Första operationen misslyckas. Nyckelbenet ligger inte rätt. Jag får två alternativ:
"Antingen så skär vi upp dig ordentligt och lägger det till rätta, eller så åker du hem och hoppas på en någorlunda funktionell arm".
"Ha ha ha.".
"Vad skrattar du åt?.
"Va? Jaha. Jag… Jag trodde du drev gäck med mig. Andra alternativet låter som ett alternativ som en veterinär skulle ge en redan döende aborre. Oförstående och meningslöst. Ett alternativ fritt från empati. En psykopats förslag.".
"Mä. Jag är kirurg på Linköpings sjukhus. Jag skojar inte. Och bryr mig inte. Slutade upp med det så fort jag fick min första lön. Om du tycker att jag är empatilös så vänta bara tills du vaknar upp hos ortopeden här i Linköping.".
"Åh herrejävlar.".

Och så blev jag nersövd och uppsprättad.

Minna minnen från svensk sjukvård gör mig fortfarande oerhört bitter. Bäst att sluta berättelsen här innan jag kommer in på dagarna i sjuksäng på ortopediska kliniken. Skadeglada sjuksköterskor, katetrar och stressade läkare vill ingen läsa om.

VM i träskfotboll slutade alltså inte alls som planerat. Vi placerade oss oväntat högt upp på resultatlistan och jag är glad att pulkafärden ägde rum sista kvällen när matcherna var färdigspelade.

Om du någon gång ska åka pulka i en snöfri backe liknande en vett-ramp så sitt ner.

Månader som gick

Det finns de som sitter snällt och väntar ut sina skador. Folk som ger sin kropp den tid som krävs för att läkningsprocessen ska ha sin gång. Jag skulle inte kategorisera mig själv inom den gruppen. En skada går oftast att ta sig igenom med lite försiktig klättring, om än smärtsamt. Den här gången blev det inte så enkelt. Alldeles för mycket saker hade lossnat och gått sönder för att jag med viljestyrka (idioti) kunde ignorera den funktionellt odugliga högerarmen.

Efter några veckor då jag äntligen kunde röra mig överhuvudtaget utan att halvt om halvt duka under utav smärtorna som morfin-kuren knappt kunde hålla i schack så förvandlades jag. Den sängliggande herren med olidlig rastlöshet inom sig försvann och den pigga pensionären gjorde graciös entré. Vandringsturerna i och omkring stan blev längre och längre. Mina löparskor kom till användning och pensionären blev så pass hurtig att en ny förvandling stod på glänt.

Med ett par svarta tights, gulrandiga löparskor, långa hetsiga kliv och en riktigt jävla sur min så var ännu en förvandling komplett. Jag hade förvandlats till en hurtig "front cover of a magazine look alike"  blondin. Den rosa sportjackan och en svajande hästsvans saknades dessvärre. Det kändes dock som att dom var där. Det är känslan som räknas.

Vi var mitt uppe i högsommarvärmen och jag var den ende som inte fick dricka öl. Morfin-kuren avslutades därför utan nedtrappning när öl-suget blev för stort. Abstinensen kom lika snabbt som den försvann. Skillnaden på morfin och alkohol då det kommer till smärtlindring är en intressant sak. Morfin får smärtan att försvinna medan alkohol gör så att man skiter i smärtan.

Tiden gick och snart kunde jag börja lyfta saker igen. Tillbaka till arbetslivet.

Att få klättra

Det är en konstig sak. Att bli fråntagen något som utgör ens vardag. När såväl vardagen blir återställd infinner sig en obeskrivlig glädje. Må det vara att klättringen inte är som den var och att vissa rörelser måste undvikas. Det är fortfarande en fantastisk känsla att få röra sig på och med en sten.

Klätterklyschans outgrundlig träsk. Vi mår alla bättre om jag undviker detta förbannade ställe och lämnar saker och ting osagt. Kom att tänka på den gamla hasch-doftande klätter-rullen "Pilgrimage" och kände kväljningarna stegra.

Klättringen den senaste tiden har varit trevlig. Det tycks ha uppstått någon slags längtan efter nytt här i Norrköping. Block har hittats och nyturer avverkats. Många fynd sitts fortfarande på utav sina upptäckare och har man tur så blir man visad något fynd. Häromdagen fick jag äran att följa med klättergurun Olle Wehlin till en nytur som han gjort inne i Norrköping. Problemet går på fantastisk granit och bjöd på delikata rörelser. Finaste problemet jag gjort på länge vars lokalisering mitt i Norrköping får en att undra över vilka andra block som finns oupptäckta här i trakterna. Mitt tillskott till "klippan" blev ett problem som även den håller riktigt hög standard vars sittstart kommer att bli prima.

Skrivkramp drabbade mig plötsligt och resten utav inlägget åtföljs utav bilder.

"Dalle and the Pacific Rim Job" i Kramnäs. Sattes upp den varmast Oktober-dagen i mannaminne.

Emese sliter sig blodig på "Prince" i Kramnäs.

Innan jag satte upp "(Dalle et) Rerucham" ute i Jakobslund så var det höften som hindrade mig från sänd. Plågsam stretching gjorde susen.

En Weekend i Kjuge resulterade i ett gäng ascents. Jimmy på urtoppningen till "Lithium direct".

Aldrig har jag varit med om en lika lång och fager höstperiod som den i år.

Att bli äldre har sina fördelar. Strukturerade fikastunder kommer med tiden.

Hampus Räfs nya stil. Slabbklättring utan händer är så roligt att han måste skratta.

I ICA-påsen finns det krita. Finns det sponsorer som vill sponsra med en riktig kritpåse som jag kan slarva bort igen? "Formel 2" gjorde riktigt ont i nyckelbenet. Men det var det värt.

En påbörjad "gubb-hörna" hemma i lägenheten. Idén uppstod under rastlöshetens dryga dagar.

Nya linjer. Det ska bara byggas landning och borstas ordentligt.