Berättelser från Albarracin - del 1

Ett möjligt missförstånd

Det låg en atmosfärisk, obeskrivlig känsla över lägenheten. Jag kände det i samma stund som jag vaknade den där morgonen en dag runt nyår. Intet ljud hördes från mina medresenärer och jag antog att jag var först upp ur sängen. Något kändes annorlunda... Eller nej... Något kändes fel.

Med stapplande steg gled jag förbi sovrum, badrum och kök. Det som tycktes fela stod ej att finna. Mina knotiga fötter förde mig till vardagsrummet.

Han satt i soffan hukad över sina knän.
"Stretchar han?", var min första tanke. En rättfärdigad tanke. Om det ändå hade varit så väl.

Klas satt och målade sina tånaglar. Han tycktes känna min närvaro och vinklade huvudet mot mig tills  vi fick ögonkontakt. Intet ord yttrades, intet ljud ljöd. Vi såg på varandra en stund... en evighet.

Vissa saker kommer man aldrig att förstå. En människa kan sätta sig in i ändlösa diskussioner och samtal utan att ens snudda vid sin motparts sinne. Jag lämnade således Klas i vardagsrummet.

Klas målade färdigt sina naglar.

När tid och rum ej längre anammas

Cannabismissbruk påverkar den psykospatiala förmågan (förmågan att orientera sig i tid och rum)*. Detta i kombination med försämrat korttidsminne* som erhålls utav cannabisrökning så får jag helt plötsligt en förklaring till en ständigt återkommande fråga som ställdes i Albarracins skogar...

"Varför ligger det mängder med mänsklig avföring och använt toalettpapper bara någon enstaka meter längs med de större gångstigarna?".

Idogt detektivarbete föranledde min häpnadsväckande teori...

Bland rött skinande sandstensblock och mäktiga tallar stod de. Spanjorerna med sina märkliga frisyrer. Oftast i cirklar, högljudda, klädda i sina färgglada dunjackor. Runtomkring deras ben sprang okopplade, gläffsande hundar. Hundar vars toviga pälsar påminde om sina hussars hårfrisyrer. Komiskt men irrelevant.

Spanjorerna i sina socialt slutna ringar skickade ofta en glödande cigarett till varandra. De andades in röken från cigaretten och deras ögon antog ett mer och mer vilset uttryck. De flesta av dem log. Leenden som fick dem att anta infantila utseenden.

Cannabisdoften låg tät i luften. Några utav spanjorerna bröt till och från den slutna cirkeln för att interagera med sin omgivning. Många gånger kom nerrökta spanjorer fram och smutsade ner våra crash-pads med sina skitiga skor och kladdade ner grepp med flottiga fingrar för att sekunden senare försvinna. Oftast sa de inte ett ord. Inte ens ett "óla". Dom fick oss att betvivla vår egen existens.

Spanjorernas underliga beteende fick mig att koppla ihop ett och annat.

Så hur kommer det sig då att någon kan sätta sig bara någon meter från en hårt trafikerad stig för att där skita i lugn och ro?

Under påverkan av cannabis så förvrängs som sagt förmågan att orientera sig i tid och rum. Då de flesta spanjorer som vi hade äran att stöta på tycktes vara under påverkan utav just cannabis så insåg jag snart kopplingen. Det är inte det att spanjorska klättrare är inkapabla till världsomfattad hyffs och fason. När nöden trycker på och dom beger sig ut i skogen, grovt påverkade utav cannabis, så tror de helt enkelt att de gått i flera minuter och avverkat kilometer. De kan inte förstå att de enbart gått i någon sekund och avverkat någon meter. De skiter jämte stigen i tron om att de skiter långt ut i skogen. Dom är bra men trasiga killar.

När den psykospatiala förmågan sätts ur spel så får vi ständigt titta ner för att inte trampa i mänsklig avföring i Albarracins skogar.

*http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2013/2013-04.pdf

Jean-Pierre

Han som senare skulle komma att introducera sig som Jean-Pierre kämpade med en utav Albarracins alla krävande mantlingar. En längre stund hade han ryckt med armar, sparkat med ben och släpat magen mot den minst sagt branta kanten på blocket utan att komma varken upp eller ner. Till slut var hans jeans det enda som hindrade honom från att falla ner.

Det är inte ofta man ser någon hänga mot en sten med hjälp utav enbart friktionen från sina byxor.

Jean-Pierres jeans åkte längre och längre upp i rövskåran. Han utsattes för en wedgie utan dess like. Det var uppenbart att han började få panik. Vi var många som såg på spektaklet från håll men det komiska i situationen hindrade oss från att agera. Till slut gav Jean-Pierre upp och började gallskrika:

"Can someone please spot me?! PLEASE! SPOT ME!".

Jimmykarlsson tog ett par ordentliga kliv samtidigt som han nervöst skrek: "I'm coming! I'm coming". I sista stund så stod Jimmy under den gigantiska mannen som utmattad föll ner i Jimmys trygga famn.

Hela hans uppenbarelse skrek egenhet. Karlen bar upp ett par ljusare jeans. Ett vitt linne klädde hans överkropp och under hans tajt åtsittande bandana så smet en en lång hästsvans ut. Han presenterade sig som Jean-Pierre. I pur glädje över att få socialisera med andra klättrare så berättade han sin historia. Vi lyssnade med uppriktigt intresse och förvånade oss över Jean-Pierres karaktär.

Hans far var från Syrien men själv så var han stationerad i Tyskland. Jean-Pierre hade bilat ner till Albarracin med sin tyske mor och deras hund.

"That over there is my mother...".

Jean-Pierres mor vinkade glatt och svettpärlor trängde igenom hennes panna på grund utav ansträngningen från vinkandet. Jean-Pierres mors kroppshydda var enorm. Riktigt enorm.

"And that is our dog".

Hunden som sakta lunkade runt bland blocken dreglade som en dåre. I storlek så liknade hunden modern.

"So Jean-Pierre. Where do you guys live?".

"We stay in our car".

Jean-Pierre var ute på en tiodagars klättersemester och bodde i bilen med sin mor som knappt orkade ta sig från parkeringen till klätterområdena.

För att aktivera sin mor så försökte Jean-Pierre få henne att fotografera honom när han klev upp på lite enklare problem. Min tyska är lite krasslig men jag tror att hon svor över hela situationen till och från.

Vi träffade Jean-Pierre ett antal gånger när vi var ute och klättrade. Han var alltid lika glad över livet och njöt utav sin belägenhet. Inget tycktes bekomma honom och sina trötta följeslagare till trots så tycktes han njuta rejält utav sin klätterresa.

Jean-Pierre lärde oss alla ett och annat om livet. Bland annat att man inte ska ge sig på hårda urtoppningar i stela jeans och att vi i jämförelse med Jean-Pierre lägger ner alltför lite tid åt våra mödrar.

Mannen som tog semester

Framme i de spanska skogarna. Glad i hågen över kommande äventyr.

Bouldering är inte så graciöst och "häftigt" som många fotografer försöker få det att framstå som. David på "La Lagrima" eller något sådant.

"Lukta först och smaka sen". Davids mor uppfostrade honom väl. En proletär från Norrköping har många fiender...

... men desto fler älskare.

Bland Albarracins många kullar spelade han svår...

... ack så svår.

Aldrig förr hade de spanska pensionärerna hört en man bräka som ett får.

Ett lönlöst försök att lägga fotografens fokus på något annat om än bara för en liten stund.

Att bestämt och aggressivt sätta dit foten där den ska vara.

Ibland när han fokuserar hårt så hör han röster och berättar för oss andra hur vi borde leva våra liv.

Mobilmiddag

Vissa dagar så glömmer han bort att det är hans egna fingrar som sitter på hans egna händer. De dagarna är bra dagar. 

Att trampa i all mänsklig avföring som klär stigarna.

Det här är David när någon annan klättrar.

Jag och Jimmy klättrade "El Varano". David tänkte på sin kvinna hemma i Sverige.