Att flyga som en svan

VM i träskfotboll, epilog

Likt en graciös svan svävade jag genom granarnas täta barrverk. Vinden fick mitt annars så fasta skägg att fladdra okontrollerat åt alla möjliga håll. "Det löser sig", tänkte jag i ett barnsligt glädjerus och hoppades att åskådarna var lika imponerade av min pulka-färd nedför den branta, gräsbeklädda backen som jag själv var. Luftfärden orsakades av pulkans plötsliga stopp och min kropps fart framåt.

"Har någon kollat vad som finns bakom träden?"

Ett dike har jag fått höra i efterhand.

Vårt universums fysiska lagar är inget man undkommer hur mycket man än önskar sig det så här i efterhand. Allt som färdas uppåt kommer tillbaka ner igen. Även jag.

Landningen minns jag inget av. Hjärnan hjälper gladeligen till att radera händelser i något slags omedvetet självförsvar gentemot obehagligheter. Mina minnen återupptas i ambulansen. Finska ambulansarbetare pumpar mig full med morfin och ställer frågor på fördomsinfriande, finsk-engelsk dialekt. Allt är oerhört roligt.

Morfinet avtar och de döende tanterna på sjukhuset skrämmande nära ryska gränsen håller mig vaken nästintill hela natten med ångestladdat, smärtfullt jämmer. Sjuksköterskornas utlovade smärtstillande medicinering uteblir och jag är inlåst utan räddning från smärtan. Ingenting är roligt längre.

"You suffer from a very rare condition. Your collarbone is dislocated from your chest", säger läkaren med indisk brytning oct frågar hur det gått till. Jag har  egentligen ingen lust att svara på frågan och mumlar sammanbitet "pulkaåkning" med tydlig indignation över min egen dumhet i rösten.

"But there is no snow outside."
"No shit."

En mustaschbeprydd manlig sjuksköterska som tagen ur en porrfilm från 70-talet pratar lite svenska och trycker aggressivt på platsen där mitt nyckelben borde sitta. Han verkar tro att våld utifrån kan få mitt lösa nyckelben att hoppa tillrätta. Eller så var han bara ren ondska personifierad och ville åsamka mig smärta. Det senare är troligast i detta fall. Mustaschbeprydda sjuksköterskor hemsöker mig fortfarande i mina drömmar.

När det börjar talas om operation så ber jag snällt om att få åka hem och genomföra operationen i Sverige istället. Den indisk/finske läkaren prackar på mig ett gäng tunga droger i pillerform och önskar mig lycka till med hemfärden. Ett par varningens ord om ond bråd död genom andnöd och annat smått och gott och jag är på väg hem i baksätet på en Volvo.

"Det här har jag aldrig sett tidigare. Hur fan lyckades du med det här?!".
"Pulka.".
"Är det snö redan i Finland?".
"Nej.".

"Jag har sett det här innan. I Irak. Då tog vi patienterna i båda armarna, satte ena foten mot bröstet, drog hårt och hoppades på det bästa".

Läkarna hemma i Sverige verkar tycka att ett nyckelben slaget ur led i bröstfästet är både fascinerande och roligt. Det skrattades gott åt mina krämpor både från doktorer och sjuksköterskor. Det är skönt att bringa fram skratt ibland.

"Du får komma in om några dagar för operation".
"Får jag inga smärtstillande med mig hem? Och förresten, läkaren i Finland sa att det var ganska bråttom att få ordning på spektaklet.".
"Mä. Du klarar dig nog. Du vet, de flesta är på semester så vi har inte tid att bry oss om någon".

Tacka gudarna för finska läkare och deras frikostighet. Jag hade några morfintabletter kvar från Finland och lyckades med nöd och näppe hålla mig någorlunda utslagen tills jag två dagar senare fick komma in för operation.

Första operationen misslyckas. Nyckelbenet ligger inte rätt. Jag får två alternativ:
"Antingen så skär vi upp dig ordentligt och lägger det till rätta, eller så åker du hem och hoppas på en någorlunda funktionell arm".
"Ha ha ha.".
"Vad skrattar du åt?.
"Va? Jaha. Jag… Jag trodde du drev gäck med mig. Andra alternativet låter som ett alternativ som en veterinär skulle ge en redan döende aborre. Oförstående och meningslöst. Ett alternativ fritt från empati. En psykopats förslag.".
"Mä. Jag är kirurg på Linköpings sjukhus. Jag skojar inte. Och bryr mig inte. Slutade upp med det så fort jag fick min första lön. Om du tycker att jag är empatilös så vänta bara tills du vaknar upp hos ortopeden här i Linköping.".
"Åh herrejävlar.".

Och så blev jag nersövd och uppsprättad.

Minna minnen från svensk sjukvård gör mig fortfarande oerhört bitter. Bäst att sluta berättelsen här innan jag kommer in på dagarna i sjuksäng på ortopediska kliniken. Skadeglada sjuksköterskor, katetrar och stressade läkare vill ingen läsa om.

VM i träskfotboll slutade alltså inte alls som planerat. Vi placerade oss oväntat högt upp på resultatlistan och jag är glad att pulkafärden ägde rum sista kvällen när matcherna var färdigspelade.

Om du någon gång ska åka pulka i en snöfri backe liknande en vett-ramp så sitt ner.

Månader som gick

Det finns de som sitter snällt och väntar ut sina skador. Folk som ger sin kropp den tid som krävs för att läkningsprocessen ska ha sin gång. Jag skulle inte kategorisera mig själv inom den gruppen. En skada går oftast att ta sig igenom med lite försiktig klättring, om än smärtsamt. Den här gången blev det inte så enkelt. Alldeles för mycket saker hade lossnat och gått sönder för att jag med viljestyrka (idioti) kunde ignorera den funktionellt odugliga högerarmen.

Efter några veckor då jag äntligen kunde röra mig överhuvudtaget utan att halvt om halvt duka under utav smärtorna som morfin-kuren knappt kunde hålla i schack så förvandlades jag. Den sängliggande herren med olidlig rastlöshet inom sig försvann och den pigga pensionären gjorde graciös entré. Vandringsturerna i och omkring stan blev längre och längre. Mina löparskor kom till användning och pensionären blev så pass hurtig att en ny förvandling stod på glänt.

Med ett par svarta tights, gulrandiga löparskor, långa hetsiga kliv och en riktigt jävla sur min så var ännu en förvandling komplett. Jag hade förvandlats till en hurtig "front cover of a magazine look alike"  blondin. Den rosa sportjackan och en svajande hästsvans saknades dessvärre. Det kändes dock som att dom var där. Det är känslan som räknas.

Vi var mitt uppe i högsommarvärmen och jag var den ende som inte fick dricka öl. Morfin-kuren avslutades därför utan nedtrappning när öl-suget blev för stort. Abstinensen kom lika snabbt som den försvann. Skillnaden på morfin och alkohol då det kommer till smärtlindring är en intressant sak. Morfin får smärtan att försvinna medan alkohol gör så att man skiter i smärtan.

Tiden gick och snart kunde jag börja lyfta saker igen. Tillbaka till arbetslivet.

Att få klättra

Det är en konstig sak. Att bli fråntagen något som utgör ens vardag. När såväl vardagen blir återställd infinner sig en obeskrivlig glädje. Må det vara att klättringen inte är som den var och att vissa rörelser måste undvikas. Det är fortfarande en fantastisk känsla att få röra sig på och med en sten.

Klätterklyschans outgrundlig träsk. Vi mår alla bättre om jag undviker detta förbannade ställe och lämnar saker och ting osagt. Kom att tänka på den gamla hasch-doftande klätter-rullen "Pilgrimage" och kände kväljningarna stegra.

Klättringen den senaste tiden har varit trevlig. Det tycks ha uppstått någon slags längtan efter nytt här i Norrköping. Block har hittats och nyturer avverkats. Många fynd sitts fortfarande på utav sina upptäckare och har man tur så blir man visad något fynd. Häromdagen fick jag äran att följa med klättergurun Olle Wehlin till en nytur som han gjort inne i Norrköping. Problemet går på fantastisk granit och bjöd på delikata rörelser. Finaste problemet jag gjort på länge vars lokalisering mitt i Norrköping får en att undra över vilka andra block som finns oupptäckta här i trakterna. Mitt tillskott till "klippan" blev ett problem som även den håller riktigt hög standard vars sittstart kommer att bli prima.

Skrivkramp drabbade mig plötsligt och resten utav inlägget åtföljs utav bilder.

"Dalle and the Pacific Rim Job" i Kramnäs. Sattes upp den varmast Oktober-dagen i mannaminne.

Emese sliter sig blodig på "Prince" i Kramnäs.

Innan jag satte upp "(Dalle et) Rerucham" ute i Jakobslund så var det höften som hindrade mig från sänd. Plågsam stretching gjorde susen.

En Weekend i Kjuge resulterade i ett gäng ascents. Jimmy på urtoppningen till "Lithium direct".

Aldrig har jag varit med om en lika lång och fager höstperiod som den i år.

Att bli äldre har sina fördelar. Strukturerade fikastunder kommer med tiden.

Hampus Räfs nya stil. Slabbklättring utan händer är så roligt att han måste skratta.

I ICA-påsen finns det krita. Finns det sponsorer som vill sponsra med en riktig kritpåse som jag kan slarva bort igen? "Formel 2" gjorde riktigt ont i nyckelbenet. Men det var det värt.

En påbörjad "gubb-hörna" hemma i lägenheten. Idén uppstod under rastlöshetens dryga dagar.

Nya linjer. Det ska bara byggas landning och borstas ordentligt.