Ett djupt, skrämmande skratt väckte mig. Ett skratt som hämtat från botten utav en sinnessjuk bas-tuba. När jag öppnade ögonen så fick silhuetten framför mig att ifrågasätta mitt annars så friska psyke. En herre utan hår och med ett anlete beklätt med ett helskägg pekade förnöjt och skrattade åt min arma person.
Jag trodde att det var jag. Jag som stod där och skrattade åt mig själv. En ynklig varelse på en strandremsa på Öland. En utomkroppslig upplevelse utan motstycke. Ett "Welcome to the Twilight Zone"-ögonblick.
Hade jag drabbats utav en släng delirium tremens? Den där sista ölen som man oftast borde låta bli hade kanske tippat min mentala hälsa åt ett ohälsosamt håll. Bas-stämman rosslade på likt en gammal Ford KA utan avgassystem. Skrattet ekade obönhörligt fram och tillbaka i min blytunga hjärna och minspelet i mitt vettskrämda anlete fick skrattet att eskalera.
Jag verkade tycka att jag var oerhört rolig där jag låg och vältrade mig i mitt eget fördärv.
Allt löste sig till det bättre. Herrn som utav outgrundlig anledning stod och garvade åt mig var inte en självprojektion frammanad av överdriven alkoholkonsumtion. När mina ögon slutat skela så förstod jag att det var General Knas.
Vad fan han stod och garvade åt har jag ingen aning om.
Att klättra på sommaren
Sommaren. Folkölens, bonnabrännans och dåsig-och-jävlig-i-en-solstols årstid. Att ta upp kampen med diverse olidliga insekter och svettkörtlar blir knappast enklare med åren. Ju mer tiden går desto lättare har man för att duka undan inför bekvämligheter... Och att klättra på sommaren är långt ifrån bekvämt i jämförelse med andra aktiviteter som sommaren kommer med.
Mången klättrare är som bekant obehagligt fanatiska. Detta resulterar ofta i att diverse klätterställen land och rike runt ser trafik de dåliga sommarförhållandena till trots. Det är inte utan oförklarlig skam i kroppen som jag erkänner att jag fortfarande är en utav de envisa klättrarna som har svårt att ge upp. Trots att klätterdagens utgång kan förutspås redan på morgonkvisten då värmen och fukten ligger tät i luften så vägrar jag, till och från, att inse faktum och beger mig således ut bland block, skog och fästingar.
Ibland så lyckas man prestera trots de dåliga oddsen. Det kanske inte blir det gradmässigt hårdare linjerna som går ned. En vinst för mig en varm sommardag är dock ej avklarade linjer utan snarare en fråga om glädje. Om jag återvänder hemåt efter en dag i skogen med ett leende på läpparna utan att en enda gång fallit offer för frustration eller irritation så är det en bra dag oavsett om något klättrats eller inte. Att detta in händer så ofta är ju synd och skam men mödan värd då de dagar då man faktiskt lyckas är obehagligt trevliga.
Nog med personliga, irrelevanta och för många ointressanta bevakningar.
Eller förresten...
Det har, som du som läsare antagligen förstått, klättrats en del över sommaren också. I våras började jag falla offer för nytänkande. Mina grundvalar började rämna en efter en och till slut stod jag lämnad med en oerhörd avsmak i munnen inför repeterande utav andras linjer. Hårdare linjer generellt. Att lägga ner tid och energi på att klättra problem som redan bevisats görbara har givit mig mindre och mindre tillfredsställelse på senare tid. De flesta redan klättrade problem i detta avlånga land går att repetera så länge man är villig att lägga ner den tid som behövs för att slutligen göra problemet. När man väl har klättrat sitt mål så står man där som en i mängden bland alla repeterare. Om man vill så kan man klappa sig själv lite på axeln och kanske till och med köpa några öl för att fira på kvällen.
Missförstå mig rätt. Att klättra redan etablerade problem är ett eminent och essentiellt sätt att utvecklas på. Utan järnhjältar som lägger ner timmar, dagar, veckor på att utforska våra skogar, borsta och klättra så skulle nivån på svårighet bland världens klättring självfallet vara oerhört mindre.
Det jag vill säga är väl att jag hellre etablerar nytt än klättrar gammalt nu för tiden. För att använda små ord så vill jag också bli en järnhjälte. Eller i alla fall en tennhjälte.
Mannen som kunde lukta sig till sten
När man då på ålderns höst, eller sommar, blir nyturskåt som en brunstig fjolårskalv så är det tur att man har en fanatisk blockletare som Jimmykarlsson till vän. Han är ungefär lika bra på att hitta nytt som han är pinsamt dålig på ordvitsar (snäppet bättre än David "För-smala-fingrar-för-att-hålla-i-pengar" Jaksch).
Tillsammans med Jimmykarlsson i spetsen och ett smärre gäng Norrköpingsfolk så har alltså stora delen utav sommaren gått åt till att orientera sig i skogar och borsta mossa. Mer om det någon annan gång.
Delar utav sommaren i ord och bild
 |
| Gangsters i Arboga. När Arboga tornspira var färdigmålad och den obligatoriska folkölen för firande öppnats så kom Arboga konstapel och hällde ut den. "Arboga stad. Tacksamhet är ingen nödvändighet" - Arboga stads nya välkomstskyltar |
 |
| Nytur i Knutby. Ibland är även de uppenbara linjerna svåra att urskönja. "Marty Mads and the funky Sammy Dahlman" rekommenderas starkt och ligger bland mina topp 5 favoritproblem i området. http://27crags.com/crags/knutby/routes/marty-mads-the-funky-sammy-dahlman |
 |
| "Jag ska bli Dressmann-modell!", hojtade Jonathan Linné Ryn och gick ut i vattnet för att öva. |
 |
| Efter avklarat arbete i krokarna drog jag och Klas iväg och klättrade på västkusten. Satte upp en sittstart till denna trevliga "en-movaren". http://27crags.com/crags/skafto/routes/klabbarparn-south-beach-hoger-ss |
 |
| Ett utav sommarens stora äventyr har varit att följa Alabama-Klas som personlig fotograf. Hans jakt efter judeguldet har lett till många ovanliga händelser över de senaste månaderna. Följ Alabama-Klas på antingen http://alabama-klas.tumblr.com/ eller http://instagram.com/sammydahlman |
Nästa inlägg kommer att behandla ämnet Träskfotboll i Finland, pulkaåkning, sjukhusvistelser och lite klättring.
Väl mött
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar