Ofrivilliga landstrykare - "Kanin-Britt", en lektion i det omöjliga

Förstulna blickar med avsmak glittrande i iris. Ett hårt dömande kroppsspråk och avståndstagande i sinnet får gemene man att glida förbi i vida ringar. De trånga passager som bildar labyrinter och gränder gör det ibland omöjligt för dem att undvika oss. Tätt tryckta mot hyllorna passerar dom med nervöst flackande blickar och deras beteende påminner om en kvällsvandrande, ängslig individ som ofrivilligt och oväntat hamnat i en trång mörk gränd; en gränd med högljudda landstrykare vars ohyfsade manér ger även den mest fantasilösa fantasier om stundande handgemäng.

Trötta och slitna. Tungt hängande armar och krökta ryggar påminner om 1800-talets äldre bönder med ett helt liv på åkern bakom sig. De svarta påsarna runtikring ögonen skvallrar om vitamin- och vätskebrist. Byxor vars hål hoplappats med tejp, nedlusade med all skogens smuts och Gud vet vad klär våra ben. I grupp står vi med matchande jackor som om vore vi ett smaklöst dansband nischade på svenska småhålor; jackor draperade med kaffefläckar och dun springandes från otätade hål. För utomstående verkar vi inte ha riktig koll på vart vi befinner oss eller vart vi är på väg, det råder en slags osäkerhet och förvirring över oss. För vi är så trötta.

Tröttheten hindrar oss dock ej från ett skränigt framförande. Ohyfsade med en ohämmad tölps grova tungomål spatserar vi runt som om omvärlden för oss ej existerar. Det råder en sådan oerhörd nonchalans i vårt lilla skådespel, en högmodig nonchalans vars existens berättigas utav oss själva enbart av den anledningen att vi tror oss veta något som ingen annan i vår närhet vet. Är det så att vi tror oss bättre än alla andra i just detta ögonblick? Kanske.

För vi har varit ute och klättrat. Klättrat på stenblock. Tagit oss upp för linjer som ingen annan i den här av Gud övergivna mataffären någonsin kunnat drömma om. Borstat bort mossa från klippblock. Lagt ner dyrbar tid, energi, blod, svett och tårar på att transportera vår kropp till toppen utav blocket på svårast möjliga sätt. Delat glädje och framgång i form utav gratulerande gester såsom "high five" eller "fistbumps"; fallit till marken om och om igen på samma rörelse och frustrerat skrikit könsord för full hals. Gnällt över diverse påhittade faktorer som hindrat vår framgång.

Folk och fä i vår grupp kanske har lyckats med dagens mål. Någon kanske till och med fått döpa ett aldrig förr klättrat problem till något riktigt pinsamt pretentiöst såsom seden bjuder.  "De andra" i mataffären kanske undviker oss men på något sätt så ska de tamejfan få veta hur kungliga vi är.

Och så beter vi oss så som vi gör när vi ser ut som vi gör.

I vår glädjeyra och högfärdighet så tar vi oss för hjältar och kungar.

I deras ögon är vi dom som undvikas bör, de landstrykande högljudda lodisarna.

I mataffären.

Fredag - Kanin-Britt

Hos Kanin-Britt i Ringarum så kan man införskaffa sig både levande såväl som döda kaniner. Hit kommer förskolor i hopp om att barnen ska få sig en trevlig stund bland dessa långörade och lurviga små varelser. Att barnen sedan lämnar stället med en helt ny syn på livet och döden är bara en bonus.

Det tycktes för både mig och Jimmykarlsson som att projektnamnet för hans nyfunna lilla tak utan tvekan måste bliva "Kanin-Britt". Denna affär där man kan införskaffa sig både en vän eller samme vän fast i ätbar form (eller förberedd inför förtäring om du nu så vill) öppnade upp våra ögon inför dess likhet med boulderprojektet.

När vi påbörjade arbetet med linjen som går genom hela taket så var våra förhoppningar om linjens möjlighet obefintliga. Redan vid första anblick så tycktes slutet på taket vara alldeles för greppfattigt. Då inget annat i det nyfunna området var torrt eller uppborstat så påbörjade vi klättringen med ringa hopp om framgång.

Sekvenser prövades och modstulna blev vi. Det tycktes oss omöjligt.

Så plötsligt hände det. I kombination med tidigare prövade sekvenser och ihärdigt tåkrokande så gjordes alla rörelserna. Det som förr tycktes oss vara omöjligt blev således påtagligt möjligt. Vi "High fivade" och "fistbumpade" varandra otaliga gånger som sig bör och glädjen var stor.

Hos Kanin-Britt förstår man möjligheten i det omöjliga. Att äta upp en vän är möjligare än vad man tror. Boulderproblemet "Kaning-Britt" gick även den från en självklar omöjlighet till en självklarhet.

Häftigast i klassen. En gång herren på täppan, nu kringdrivande lodare i klätterformat dock lika älskvärd nu som förr.

Söndag - Kanin-Britt, ett återbesök

Jimmy "Hök-ögat" Karlsson spanar intensivt in bland tall och gran och upptäcker ting i det fördolda. En gudabenådad gåva, en gåva som blir till allas vår glädje. Ett nytt område blir vinterns räddning. Låt borstarna gå.

Ibland kan man skönja Davids sinnesstämning i backspegeln.

Med ett väder som inte skådats sedan mannaminne så får borstarna dock ligga kvar i bilen. "Kanin-Britt" skrattar sitt obesegrade asgarv djupt i våra sinnen och vi kan inte göra annat än ett återbesök. Med oss har vi "Turk-Davve", mannen med fingrar som skärrar de oskärrbara och som får de magstarka att hulka sig. Ska hans längd besegra "Kanin-Britt", ett problem där både jag och Jimmy känner oss obehagligt utsträckta.

Med rätt vinkel så kan man få ett tak att se vertikalt ut.

Svaret blev nej. Ingen kom upp och projektet kvarstår till vårt förtret men även vår glädje. Att ha ett projekt att träna inför är lycka utan gränser.

"Varför?", frågar han sig och stirrar stint på sina fingrar.