Vintertider, del 1

Så kom då den årliga vintern även till New York. Kyla och snö skrämde bort de räddhågsna och bekväma klättrarna och förpassade dem till flera månaders fångenskap i diverse lokala inomhusgym. Det inskränkta livet som storstadsråtta gjorde mig förslappad. Vanligtvis så tillbringas så många utav vinterns dagar som möjligt åt att borsta snö och skicka projekt. Den gångna vintern blev ett utav få undantag.

Brooklyn Boulders drabbades utav någon slags förkylningsendemi vilken jag föll offer för. Första månaden utav det nya året spenderades i fosterställning med luftvägar dränkta i snor. Jag kan ge mig fan på att det är amerikanarnas och deras evinnerliga "fistbumpande" som sprider sjukdomar lika kvickt/ofta som Hampus Räf byter ut sin snus.

Efter sjukdomsperioden kom skadeperioden. Med knaggliga leder efter förkylningen hoppade jag dumdristigt på krimpiga, branta projekt som hade vanskapt fingrarna på mången man och kvinna. "Pulleys" tog stryk och skadorna var ett faktum. Brooklyn Boulders drabbades utav något som liknade en skadeendemi. "Pulleys" poppade till höger och vänster på folk och fä och jag slapp såväl stå ensam med mina krämpor.

Rehabiliteringsklättring. Ett ord som smakar illa i mun. Prova att smaka på det. R.E.H.A.B.I.L.I.T.E.R.I.N.G.S.K.L.Ä.T.T.R.I.N.G. Hur illa det än ligger i mun så funkar det fruktansvärt bra och drar ner skadeperioden rejält... Om man kan hålla sig från att börja klättra hårt för tidigt.

Bishop

Bilderna nedanför är medvetet stulna från  emsesetot.blogspot.com

Springbreak började närma sig med stora kliv till Emeses stora förtjusning. Det började löst pratas om en resa till Florida. Med vilseledande färdigheter och en charm som förtrollar få så lyckades jag mirakulöst övertala henne att en resa ut i Kaliforniens öken vore det bästa för oss. Ska sanningen fram så var det väl mest hon som pushade på idén...

Så tog vi då det fem timmar långa flyget över Amerikatt. Jag smågrät som vanligt genom hela resan då dödsångesten över att befinna mig i en metallåda 10.000 meter över marken red mig likt en fängelsekund med svank-tatueringen "Insert here" och en pil ner mot anus blir riden dagligen i vilket amerikanskt fängelse som helst.

Bil införskaffades, bilköer genom L.A genomleds, buritos inmundigades och flertalet mil avverkades.

De första dagarna var jag sjuk och skadad. Ett återkommande tema hittills anno 2013.

Förkyld och jävlig försökte jag ändå. "The buttermilker".

Emese irrade runt likt en desillusionerad mentalpatient och kunde knappt tro sina ögon. Stenar stora som lägenhetskomplex tornade upp lite här och var. Glädjen över att få klättra utomhus efter flera månader i ett sunkigt gym grep tag om henne och gjorde henne ostoppbar. Då vi hade enbart en padda med oss och med tanke på Emeses sviktande höjdrädsla så genomgick vi intensivt sökande i The Happies och The Buttermilks efter problem som ansågs vara "lowballs" i området.

Med en padda till (eller 10) så kanske... "Evilution" såg fantastisk ut

Trots min overkligt intensiva halssveda så gjorde jag en hel drös klassiska "moderates". Som de flesta förmodligen vet så är de flesta blocken i Bishop relativt gigantiska. Om man vill öka sin flash-förmåga så har jag ett oumbärligt tips. Åk till Bishop med enbart en padda (eller ingen alls kanske) och ta med en liten, liten, liten människa (Emese) som spottare (eller ingen alls) och gå på höga problem som du allra helst (eller absolut) inte vill falla från. Välj grader som du känner dig relativt stabil på men som du ändå känner tvekan inför att flasha. Det gör underverk för psyket.

Gå absolut inte på highball-slabbar utan spottare eller padda som du inte vet graden på. Cruxet kan komma på slutet även fast det ser enkelt ut från marken. Jag gjorde detta misstag när jag struttade iväg ensam en stund. Turligt nog flög jag inte av. Hade jag gjort det så hade det nog inte blivit någon klättring på ett tag.

När sjukdomen lagt sig så fick vi storm i området. Jag försökte klättra ändå. Paddan flög all världens väg och jag fick krypa på toppen utav första problemet för att inte blåsa ner. Vi gav upp och kollade på TV istället.

Sista dagen. Jag gjorde jag "Kill on sight" på några få försök i ren glädjeyra över att inte vara sjuk längre. Emese skickade ett problem vid namn "Pirate Booty" som hon projekterade hårt några dagar tidigare.

Emese på "Pirate Booty"

"Kill on sight"

Klättermässigt så skulle jag inte rekommendera någon att resa till Bishop. Självklart så finns det klassiker som ser superba ut. Det finns det dessvärre i vilket större område som helst i världen. Det som avskräckte mig från en tripp tillbaka är stenkvaliteten. Bishop är överfyllt med vassa grepp. Även de lättare problemen kan skära upp ens fingertoppar till oigenkännlighet med en gnutta otur. Om man inte flashar ett problem så vill man oftast inte prova det igen då man har vetskapen om den smärta som problemet inbjuder till. Många problem är trevligare att titta på än att klättra.

Det som gör en resa till Bishop värt besväret är scenariot runtomkring. Blocken är som sagt sinnessjukt imponerande. Vädret är nästintill perfekt en större del utav vinterhalvåret. De majestätiska snötäckta bergen som väller upp runtomkring i horisonten är visuellt överväldigande och ger en surrealistisk känsla där man står i ökenlandskapet och filosoferar kring om man är vaken eller drömmer.

Yoyo Jiminy - Automatik

Och jag som trodde att dagen skulle bjuda på ett stillsamt pass på Brooklyn Boulders. Gymmet där det till och från händer att en elva-årig tjej klättrar hårdare än vad jag gör.

Precis innan jag klev utanför dörren så berättade Emese att hon fått ett sms från Garrett en timme tidigare. Dom skulle tydligen ut till Central Park för att prova "Yoyo Jiminy", V11. Mina gym-planer slopades illa kvickt och jag styrde kosan mot Manhattan.

Som vanligt så stirrade folk på crash-paden som beklädde min rygg. Vissa såg oberörda ut, vissa såg smått fascinerade ut, vissa såg förundrade ut och andra såg jävligt förbannade ut. Inte fasen skulle väl jag gå runt och ta upp extra mycket plats på tuben. Man gör så mycket som möjligt för att inte sticka ut. En crash-pad gör inte saken enklare. Med folk som går runt och aggressivt hotar andra med en så kallad "cap in your ass" så försöker man göra sig så osynlig som möjligt. Jag vill inte ha något "in my ass" överhuvudtaget.

Ursäkta utsvävningen. De flesta skogstokiga mega-psykopaterna beträder inte tuben förrän nattetid.

Väl i Central Park så mötte jag upp med Garrett, Jeremy och någon Alex. Uppvärmningen skedde vid Rat Rock och jag njöt utav dagens strålande friktion.

Vidare mot skit-bukten där "Yoyo Jiminy" befinner sig. Varannan förvånad familjefar gjorde halt och frågade högljutt vad vi skulle ha madrasserna till medan resten utav familjen stod och skämdes.
"Vi är kringresande massörer och detta är våra massage-mattor. 20 dollar och våra flinka fingrar fixar värkande muskler". Att ha ett kort och koncist svar som inte resulterar i ett vidareutvecklat samtal på denna ständigt återkommande fråga är ett måste när man vandrar i Central Park med en crash-pad på ryggen.

Väl framme vid bouldern. Jag häpnades återigen över hur obehagligt det kändes att befinna sig i den lilla inklämda bukten där problemet befinner sig. Det finns en anledning till att stenen kallas "Hepatit-stenen". Mången uteliggare har utfört både det ena och det andra behovet under problemet som vi skulle klättra på. Bara minnet utav stället gör att jag känner mig smutsig... Och då är jag inte den som är den.

Denna veckas svackande dygnsrytm hade tagit hårt på min mentala hälsa. Jag stod framför ett problem som jag haft lust att prova ända sedan jag först såg den. När det då äntligen var dags så kände jag mig bara trött och otaggad. Det första cruxet visade sig involvera en klurig hälkrok och jag kände hur modet sjönk ner i pest-vattnet bakom oss.

Garrett kom närmre och närmre ett skick. Jag försökte uppbåda i alla fall någon slags vilja och lyckades i viss mån. När jag såväl förstod hälkroks-cruxet så fick jag tillbaka lite mod. Det var ju trots allt lika bra att passa på när man var där.

Sista cruxet är en lång sträckning/dyno till kanten. Två gånger fann jag mig i position för hoppet och två gånger släppte jag för att jag kände mig alldeles för trött och pumpad.

Jag insåg snabbt att jag skulle behöva klättra början fort som faen för att ha nog med energi för skicket. Sagt och gjort. Smackeli-smack och jag var där och redo för att dyna alabama.

Redan innan jag började dra så förberedde jag mig inför landningen. Detta resulterade i extrem förvåning när jag fann mig själv hängandes på kanten.
"Oh Shit!". Mitt förvånade utrop misstolkades utav mina spottare och dom trodde nervöst att jag höll på att falla från toppen.

Så här hade det sett ut om Olle Wehlin hade varit med och dynat

När jag stack upp huvudet över kanten för att mantla så stod två tjejer och stirrade på mig. För dem var jag bara ännu en galning i parken som på något sätt kom uppklättrandes från ravinen. Jag hade plötsligt blivit en utav dem som jag själv räds under nattetid på tuben. En galning.

Vem vet. De flesta galningar är kanske precis som klättrare. Oförstådda... Eller inte.

Att få klättra "Yoyo Jiminy" en dag då kroppen kändes tung var trevligt. Även fast huvudet inte är riktigt med så kan man göra hårda saker relativt fort. Det handlar väl helt enkelt om att ställa in kroppen på automat och låta den sköta jobbet själv.

På återseende.

Hueco Tanks - Klättrarnas ordenssällskap

Förvånat stirrade jag på handbagaget. Mina egenskaper som lastare på diverse transportföretag och lager tycktes ha etsat sig fast djupt ner i generna. Arbeten som krävde noggrann packning så att så mycket som möjligt skulle få plats i det utrymme som erhölls.

I de 35 litrarna som min väska består utav fick jag på något sätt plats med tält, sovsäck, flertalet klätterskor och krita, kläder för väder, handduk, diverse toalettartiklar och böcker.

Det var dags att åka till Hueco Tanks. Ett utav de där områdena som man som inbiten bouldrare måste besöka någon gång under sin livstid. Ett magiskt ställe fyllt med slumrande äventyr som ligger och väntar på de klättrare som besöker parken.

Alla vet ju dock att varje äventyr har sina mörka sidor.

Johan spelar öken-pingis som han gör när han spelar fick-pingis. Ensam

Ordenssällskapet

Hueco Tanks är för den ovetande en nationalpark i Amerikas mest skjutglada stat Texas, en stat där man utan frågor gladeligen får skarpavrätta oönskat hembesök. Är du trött på svärmor? Bjud hem henne på fika, ladda hagelbössan och fyll farstun med hennes inälvor. Svärmor har ju alltid haft en tjyvs vulgära utseende och med lite tur i rätten så är du fri på nolltid.

Parken ligger precis utanför El Paso. De flesta utav invånarna har mexikansk påbrå då staden ligger någon timme eller så från gränsen till Mexiko. I mindre affärer så är det inte säkert att folk förstår din svengelska. Det är dock inget att misströsta eller skämmas över då dom inte förstår amerikanska överhuvudtaget.

Hueco Tanks är alltså en nationalpark. Att klättring får förekomma där tycks anses vara en allmän välsignelse bland locals. På vissa stenblock kan man se pinsamt fula streckgubbar nedkladdade utav någon stenåldersmänniska för en herrans massa år sedan. Detta är självklart något som man måste bevara till varje pris. Jag antar att det är samma känsla som man får när en treåriga släkting lämnar över en oerhört ful teckning som man inte kan urskilja någonting utav. När man sedan försöker kasta den i pappersinsamlingen så får man en klump i magen och behåller den till sitt eget förtret. Dessa målningar som på något sätt ska föreställa hästar och dylikt gör att vissa stenar ej får beträdas.

Parken har även geologiska törbo-egenskaper som förklaras på en introduktionsfilm som varje besökare måste genomlida. Dessa egenskaper gör att parkens stenar, växter och grus måste bevaras så gott det går. Tack vare detta så släpps enbart ett antal klättrare in i parken varje dag.

Området är uppdelat i ungefärliga fyra delar. North-, West-, East Mountain och East Spur. På North Mountain släpps det in 60 pers med reservation max om dagen som får lalla runt bäst de vill. Då folk ringer långt i förväg och bokar upp alla reservationer över vintern för säkerhets skull om de skulle få för sig att åka dit så måste man se till att vara ute tidigt. 10 pers utan reservationer släpps in om dagen. Först i kö på morgonen gäller. De tre andra områdena behöver man guider för att komma in på... Och det är här klättrarnas ordenssällskap kommer in i bilden.

North Mountain

Varje år utbildas det ett begränsat antal guider. Många utav de utbildade guiderna har för vana att enbart ta med vänner på sina guidade turer. Det blir lite som en sluten krets där de som inte känner någon som är guide får hålla sig till de få oskygga guiderna som generöst nog tar ut folk (mot en summa utav 20 dollar per person). Självklart så kan flertalet klättrare som klättrar inom olika gradspann hoppa på turen och sannolikheten att du får gå till just dina projekt och stanna där tills du är färdig är väldigt liten.

Man kan även hoppa på de billigare turerna som anordnas utav parken. Frivilliga guider tar hand om grupper uppemot tio pers. Då guiderna är frivilliga så kan de när som helst avboka turen och de klättersugna stackarna som bokat upp sig för en trevlig dag får ta vilodag om de inte har reservationer för North Mountain. Även på dessa turer är sannolikheten liten att man får klättra där man vill.

Så är det värt att åka till Hueco Tanks om man inte på något sätt kan slinka in i det mest fascistiska klättercommunityt i världen? Ett community där de med rätt kontakter eller de med tillräckligt med pengar att undanvara vinner?

Gör som jag. Åk dit och döm själva.

Ankomst

Mitt plan var försenat och vid bytet i Atlanta så hade jag c:a 15 minuter på mig att ta mig av planet, jogga genom flygplatsen, åka transfer-tåg, jogga lite till och hoppa på nästa flyg. Mirakulöst nog hann jag och var den siste att boarda El Paso-flyget precis innan det tog av.

Johan Lundborg, limerick-fanatiker och familjefar, satt på just detta plan och stirrade lika irriterat på denne eftersläntrare som alla andra resenärer tills han insåg att just denne flåsande eftersläntrare var hans reskamrat.

Hyrbil införskaffades och motelrum fixades. Den mexikanska receptionisten stirrade på oss som om vi vore ett hårdkokt par "but buddies". Förmodligen inget ovanligt på ett motel i cowboy-staten... "Brokeback Mountain"-staten.

Brokeback Motel

"But buddies" eller inte, på morgonen så köpte vi föda och begav oss mot Hueco Tanks a.k.a Lekparken i hopp om att komma in på North Mountain utan reservationer. Antalet klättrare i området visade sig vara minimalt och vi kom in.

Introduktionsfilmen som måste ses innan man får beträda berget var intressant. Väldigt intressant.

Till slut släpptes vi ut i det fria och sprang illa kvickt upp mot berget och alla dess block.

Mål med det hela

Inför de flesta klätterresorna så sätter man vanligtvis orimliga mål efter de inbilska tankarna man har om sin kroppsliga och mentala form. Denna gång valde jag att undvika denna vanliga företeelse och satte ett mer rimligt mål.

På senaste tiden så har jag återigen börjat inse att lättare problem (lättare problem är självfallet relativt och beror på hur hårt man vanligtvis klättrar) oftast bjuder på trevligast klättring. Under extrem ansträngning så kan det vara svårt att njuta ordentligt utav de rörelser man gör medan lättare rörelser skänker mer påtaglig njutning.

I och med denna nygamla uppenbarelsen så bestämde jag mig för att försöka klättra så många klassiker i så rimliga gradspann som möjligt. Även vore det V0:or så skulle det klättras om det enligt föraren visade sig vara något utav en klassiker. Alltför hårda problem skulle undvikas i så stor mån som möjligt.

Denna plan gjorde att jag klättrat mer problem än någonsin på en klätterresa och jag är nu i efterhand helt och hållet för jävla fördärvad. Fördärvad men otroligt nöjd.

Det jag minns av Dag 1 och 2

Solen stod helt oskyddad på himlavalvet likt ett glödgat rövhål och välsignade oss med D-vitaminer i överskott. Det varma vädret oroade oss knappt då luften i öknen håller sig snustorr och tillåter inte fingertopparna att svettas en sekund. Hueco Tanks enorma block låg utspridda framför oss på North Mountain och jag sprang runt och tjöt indragna flickebarns-skrik med klappande händer och kunde knappt bärga mig.

Uppvärmningen kändes tung efter att ha suttit på flyg hela föregående dagen. Jag och Johan klättrade några fina V1:or och kände oss feta. Feta men lyckliga.

Kroppen kom igång och jag fortsatte uppvärmningen med en smått trevlig 7B och 7B+. Det var därpå dags att beskåda en klassiker.

"Diaphanous sea", 8A/+ skulle kollas upp. Brant problem på incut crimpers med ett litet skutt på mitten.  Jag hade som sagt lovat mig själv att hålla mig borta från alltför hårda problem men "Diaphanous Sea" såg ut att kunna avverkas snabbt. Efter att ha klurat lite beta så gick den ner på fyra press. De tre första försöken klättrades ovanligt ofokuserat och jag missade oförstående problemets enda jug de tre pressen.

Diaphanous Sea och en nöjd egyptier

Jag firade det snabba skicket med att hoppa ner på stenen bredvid för att därmed pajja vänster häl. Haltade någon dagar och har fortfarande ont.

Resten av dagen kommer jag inte ihåg. Det var så mycket som klättrades.

Dagen därpå fortsatte vi att bränna av ett stort gäng klassiker, allt mellan 4A till 7C. Mest minnesvärt var Johans skick utav "Daily Dick Dose" 7B.

Vi mötte för första gången andra klättrare vid detta problem. Två stycken skakiga amerikanare hade precis börjat jobba på problemet. Tydligen hade en utav dem varit där någon dag tidigare och försökt. Jag frågade efter beta och flashade problemet i god stil.

Amerikanarna frågade vart vi kom ifrån. "Sweden"...
"Sweden? Do you know Walker?"

Det var nu Johans tur att börja jobba på problemet. Det såg skakigt ut men Johan vägrade att ge upp. Amerikanarna gav dock upp och nya amerikanare i form utav tre damer och en snubba ersatte de två förra. De nya amerikanarna frågade oss vart vi kom ifrån. "Sweden"...

"Sweden? Do you know Walker?"

Vi upplevde samma konversation minst fyra gånger under resans gång.

Det var oerhört rörande att se Johan klura beta med de tre damerna. En tystlåten svensk möter tre övertaggade amerikanska damer som skriker orgasmiskt så fort någon är nära på ett move. En kulturkrock utan dess like.

"OH SHIT! THAT WAS REALLY CLOSE! GOOD JOB!"
Johans blick tilll svar var sannerligen oslagbar. En genomborrande blick som jag själv fick flertalet gånger under veckan tillsammans med honom. En  stadig blick som beslutsamt frågar: "Är du dum i huvudet?".

Till slut skickade Johan problemet. Damerna skrek och ylade som vildhundar, snubben som var med dem likaså.

Jag gav Johan tummen upp.

Bilfest

Vi hade bokat plats på parkens egna camping. Fördelen med detta är att man kan ställa sig i kö utanför kontoret och hoppas på reservationer till North Mountain tidigare än alla andra som bor utanför parken. Nackdelen är att parken låser bommarna klockan sex på kvällen och öppnar klockan åtta på morgonen. Inom denna tiden så måste man sitta och häcka på campingområdet.

Inlåsta likt grisar till slakten så satt vi i bilen och drack öl mellan klockan sex och klockan läggdags. Efter någon dag så köpte vi en lampa så att vi kunde sitta vid bordet utanför vårt tält och dricka vår öl där istället. Det var lyx. Kallt men lyxigt.

Runtomkring var det dödsmörkt och kallt. Det kändes som att vi flög runt i rymden med vårt campingbord

En liten notis: Alkohol är förbjudet på campingen. Enligt rykten så bötas man om camping-väktaren råkar titta förbi. Man får enligt sägen dricka alkohol i tältet eller i plastmuggar. Vi drack öppet och friskt varje kväll och ingen sa något.

Tältet jag lånat utav Garrett visade sig vara lagom för två pers. Alldeles för lagom i min smak. Jag sov i bilen hela veckan istället.

Mat

Vi hade inget kök att laga mat i så det blev hemlagade tonfiskmackor med majonnäs till frukost och lunch hela veckan. När nöden krävde variation så drog vi på ett lager jordnötssmör.

Till middag så blev det burritos för hela slanten. Det närmsta haket vi kunde hitta går under namnet "El Pasito" och levererar feta burritos för 20 kronor. Vilken malmö-bo som helst skulle bli överlycklig utav nostalgi och börja prata om en svunnen tid då falafeln på stan gick för 20 spänn. Johan drog en "Steak Burrito" varje dag medan jag själv avnjöt "Veggie Burritos" med extra allt.

En icke ovanlig syn på resan. Johan har fastnat i rymd-telefon-träsket

Några dagar in på äventyret så kunde vi inte vistas bland folk längre. Extremt oroliga magar gjorde oss till eremiter. Att släppa väder är självfallet fullt naturligt och inget att skämmas över. Men när det känns som att det går att ta en tugga utav "det släppta vädret" på grund utav dess plötsliga fasta konsistens så är det inte roligt längre.

Det jag minns av Dag 3 och 4

Som vanligt så avnjöts en mängd finare problem till höger och vänster på North Mountain. Mitt minne utav dem är numer ett minne blott men jag är säker på att jag hade trevligt under tiden då de klättrades. Att klättra fina lätta problem måste vara höjdpunkten av att leva i nuet.

Jag tyckte det var dags att prova något lite hårdare innan lunch. "El techo de los tres B", 8A, skickades kvickt efter eminent betaklurande utav mig själv. Hälkrokar och tåkrokar tycks inte vara något problem längre.

Slutet på El Techos de los tres B kan beskådas i bakgrunden

Efter det så gjorde jag "dynon" "Wonder hole" 7C+. Ett långt drag mellan två juggar till en jugg från ett fotsteg som kan liknas vid en hylla. Låter enkelt men visade sig vara klurigt.

Johan började jobba på ännu en 7B vid namn "No Wonder". Ett riktigt sunkigt problem.

Ett problem att skämmas över

Efter en stund så skickade han problemet varpå han ställde sig bredvid stenen och utbrast: "Fy fan vilken jävla skit. Jag skäms att jag har gjort det här problemet". Jag var beredd att hålla med honom om att han borde skämmas.

På fjärde dagen hittade vi en guide vid "Hueco Rock Ranch" som var villig att ta oss med på en liten tur till East Mountain och East Spur. Vi var helt fördärvade och klättrade knappt någonting. Gick mest runt och tittade på områdena som såg mycket trevligare ut än North Mountain. Några klassiker skickades men inget som jag kommer ihåg på rak arm. Testade "Power of Landjager" men hittade ingen fungerande beta på cruxmovet.

Dag 5

Välförtjänt vilodag. Johan som inte haft en lugn stund på flera år klarade inte av att sitta still. Jag fick ont i magen utav hans nervositet.

Det enda som kan stilla Johans rastlöshet

Det jag minns av De resterande dagarna

Under sjätte dagen var det dags för mig att klättra ett problem som jag fick skämmas över. Efter att ha gått runt hela dagen och skickat klassiker och halvklassiker som jag inte längre minns ordentligt mellan 4A och 7C+ så hoppade jag på "Anal intruder #10", 8A. Definitivt ingen klassiker. Problemet såg ut som skit. Jag skickade den relativt fort som tur väl var men tittade på den i efterhand och kände skammen skalla mig i skrevet. Det gjorde ont.

Anal Intruder #10. Skitproblemet #1

När man är på en kort veckotrip till ett ställe som Hueco Tanks så får man fanimej låta bli att klättra skit när det finns drömlinjer lite varstans. Nåväl. Man är ju bara människa.

Johan gjorde ännu en 7B som jag inte kommer ihåg vad den heter. Ett problem som bjöd på knälås och dylikt. Inget att skämmas över i alla fall.

Någon 7B

Sjunde dagen. Vi hade skrivit upp oss på en guidad tur arrangerad utav parken. Det visade sig vara allas vår Phillip som höll i turen. Phillip är en trevlig snubbe som jobbar på "Hueco Rock Ranch" som vi någon natt tidigare bott på i behov utav flykt från tält och bil.

Phillip gjorde sin första prov-guidning då han bestämt sig för att bli guide. Denna prov-guidning höll enbart på två timmar. Tur för mig som knappt ville klättra. Kände mig för sliten.

Vi gick till East Mountain med ett gäng amerikanare som såg bakfulla ut. Alla utom en. Denne icke-bakfulle herre vid namn Tanner hade jobbat på "Power of Landjager" i några dagar och ville tillbaka dit. Jag blev smått taggad och hoppades på att få gratis beta.

Denna gången gjorde jag cruxmovet på första försöket efter att ha fått finbeta som involverade en häl. Det är alltid trevligt att klättra med andra. Man behöver inte lägga ner lika mycket energi på att komma på beta som när man klättrar ensam. Med cruxmovet gjort så började jag göra länkförsök.

Eftersom de bakfulla amerikanarna på turen hade lagt ner en och en halv timme på att värma upp så hade jag och Tanner inte så mycket tid på oss. Tanner rev av problemet efter ungefär fyra försök. "Vi måste gå om tio minuter", sa Phillip till mig.

"Jävla guidade skit-turer", tänkte jag nervöst och skickade "Power of Landjager", 8A, försöket därpå. Ett utav de estetiskt finaste problemen jag gjort.

Power of Landjager, brantare än vad det ser ut att vara på film

Resten av dagen kommer jag inte ihåg. Jag var glad.

Jo just fan. Jag kände mig trött och febrig, förmodligen på grund av utmattning. Vi gick åter till North Mountain och jag rev av "Free Willy", 7C+/8A på första länkförsöket efter en stunds febrigt betaletande. Ett "inomhusproblem" i stil med "Diaphanous Sea".

Free Willy

Johan gjorde "världens svåraste" V2:a som förmodligen blivit av med grepp.

Världens svårast V2:a?

Sista dagen gjorde jag flytten på "Barefoot on sacred ground", 8A+ ganska snabbt. Hoppades på ett snabbt skick men insåg att mina muskler inte klarade av att göra mer än fem move innan dom självdog. Helt totalt fördärvad la jag ner mitt klättrande och tittade på när Johan försökte fylla upp kvoten för hur mycket han betalat för varje problem han gjorde.

Johans kvot

Johan betalade ungefär 11000 kronor för veckotrippen till Hueco. Under denna vecka klättrade han 52 problem om jag inte minns fel. Detta resulterade i att han betalade c:a 211 kronor per problem.

Sista dagen så sänkte han priset per problem genom att maniskt klättra över 20 boulders. Det var hemskt att se en vuxen människa bete sig på det viset.

Mr 211 spänn per problem

 Någon slags slutkläm

Att åka till Hueco Tanks enbart en vecka är inte att rekommendera. Problemens branta karaktärer och djävulusiskt vassa grepp kräver vilodagar. Under en veckas vistelse tillåter man sig inte att ta utkräva den vila som kroppen sannerligen behöver.

Alla de restriktioner som finns i området gör det enligt mig ganska ovärt att återvända till stället. Det var kul att se ett utav världens mest kända områden men det ska till mycket att någon ska få dit mig igen. Det finns så många andra ställen i världen att slösa pengar på som bjuder på fantastisk klättring utan andra klättrares och parkägares fascist-fasoner.

Resan bjöd på mycket upp och nergångar. Ena stunden var man överlycklig för att få klättra problem som "Hershey's Symphony", V1, för att därefter rasa över alla regler då man satt och frös röven av sig tidigt på morgonen utanför park-kontoret för att ens få klättra. Ena stunden satt man och insöp amerikansk finkultur på Hooters för att därefter förbanna skitarna med guidutbildning som glatt struttade över till de finare klätterområdena med sina polare i släptåg. Ena stunden satt man och njöt under solen i vetskapen om att Sverige är totalt insnöat och andra stunden satt man likt en nervös femtonåring och oroade sig för att park-vakten skulle upptäcka ens alkoholförtäring.

Jag och Johan avslutade resan utanför El Pasos flygplats. Solen värmde på som vanligt medan vi satt och svettades. Högtalarna som installerats utanför flygplatsen spelade enträget julmusik och det kändes som att vi befann oss i en absurd film. Jul och öken går inte riktigt ihop. Ungefär som klättring och ordenssällskap.

Thanksgiving

Den här gången var jag väl förberedd inför den stundande bussresan. Öronproppar i fall att någon plötsligt började agera högljudd och papper att stoppa i näsan om någon sket ner sig igen.

Att åka buss kan vara ett rent helvete om man kommer oförberedd

Bussresan till Albany där Thanksgiving skulle firas gick så smärtfritt att jag började nojja inför en stundande katastrof som aldrig kom.

Garretts far hade bjudit in mig och Emese för att få uppleva denna glupska högtid. En högtid som tillägnas alla indianer som mördades av européer i sitt eget land och som firas genom att man äter en enorm mängd mat med kalkon som huvudrätt. Denna förklaring må vara en aning förenklad men sammanfattar denna obegripliga högtid i det stora hela.

Richard Koeppicus, husvärd och erfaren Thanksgiving-firare

Hur firar då en helylle-amerikan Thanksgiving? Det hela går till precis som svensk julafton förutom att man exkluderar precis allt förutom maten. En svullandets afton (eller rättare sagt långhelg) som lämnar en ångestladdad, kaloribombad och gråtandes i fosterställning p.g.a en kraftigt uttänjd mage i flera dagar efteråt. Förtäringen sker under okontrollerade förhållanden där alkoholen som flödar fritt släpper på folks tungor och får dem att vräka ur sig sådant som de trott låg gömt och inlåst djupt i deras medvetande. Sanningar och känslor som ingen egentligen vill veta av. Som tur var slapp vi några fadäser under just vårt firande men det känns dock därmed som att vi missat en viktig del utav högtiden.

En bild som ensam sammanfattar thanksgiving

Dagen efter thanksgiving så stod jag för den sedvanliga "skita-stopp-i-toalleten"-thanksgiving-skiten. Pappa Koeppicus hade redan förberett sugproppen någon dag tidigare och problemet löstes smärtfritt.

Fatwa sds - Åter till Great Barrington

På fredag arla morgon begav sig jag, Emese, Garrett och Charlotte till Great Barrington för att avnjuta en vacker dag i skogen. För ovanlighetens skull var väderförhållandena helt acceptabla om inte strålande.

Fin, torr höstdag = glada klättrare

Det fina vädret till trots så klättrades det inte överdrivet mycket från min sida. Jag satte ett görbart mål för dagen ("Fatwa sds", 8A) och njöt till en början mest utav andra klättrares synliga glädje inför varandras sällskap och bravader.

Emese som halvt om halvt varit inspärrad i den stora staden några månader i streck agerade frisläppt fängelsekund och struttade omkring bland träd och block med ögon tindrande likt högenergilampor. Till hennes förtjusning så hade hon ett smärre gäng män som gladeligen spottade henne på alla de problem hon begav sig på under dagen.

Fri från fängelse

En glad, uppassad dam

Själv gick jag alltså runt de två första timmarna och njöt utav vädret och sällskapet. När tillfälle gavs gled jag upp för något lättare problem. Alla entusiastiska klättrare som kämpade på, för mig, enklare problem påminde mig om en tid då jag själv glades åt att prova allt som kom i min väg. Upptäckaren i en ville göra problem efter problem, enkelt eller svårt kvittade. Den tiden tycks mig dessvärre vara förbi. Jag har gått och blivit en kräsen djävel som bara försöker sig på svårare problem där både estetik och klätterrörelser måste locka. När jag upptäckte hur kul alla andra hade på sina problem så kunde jag inte låta bli att försöka återuppleva gamla goda tider. Först var jag dock tvungen att jogga iväg och skicka målet för dagen så att jag kunde slappna av...

Utan armar och ben på "Fatwa sds"

"Fatwa sds" (eller Fotowa sds som jänkarna felaktigt stavar det till och från) klättras upp för ett lätt lutande face på små crimpers och sprickformationer. Cruxet är ett litet skutt från en riktigt liten crimp för vänsterhanden in i en svårprickad tvärspricka med högerhanden. Därefter följer ett halvhårt avslut som man förmodligen faller från om man inte håller sig fokuserad.

Skick mot den onda crimpen

Problemet passade mig gott. Små incut-crimpers har alltid varit min svaga sida förutom de två senaste åren då mycket tid har spenderats på små grepp. Jag skickade ståstarten på några uppvärmningsförsök och gick sitten på ungefär fyra press. Det snabba skicket till trots så måste jag nog säga att problemet är ganska hårt. Om man inte har turen att skicka "Fatwa sds" relativt snabbt så skulle det kunna bli ett mardrömsproblem då greppen på problemet smärtar och lågprocent-movet in i sprickan kan bli aningen frustrerande.

Garrett tar en sista titt på "Fatwa" och bestämmer sig för att strunta i den och göra "Snoozebutton" till vänster igen istället

Efter "Fatwa" blev jag visad en rad högkvalitativa problem utav Garrett. En utav de finaste problemen i Nordöstra Amerikatt vid namn "Snooze Button", 6C+, flashades. Ett problem med perfekt rörelsemönster, perfekta grepp och lagom höjd. Därefter flashades "The Bump", 7B+. Även det ett riktigt trevligt problem.

Finaste problemet på länge skickas för andra gången denna dag. Garrett på "Snoozebutton"

"The Bump"

Solen började gå ner och spred ett rött, lugnande ljus över dalen. Inte en sekund för sent då jag började bli trött mina ringa skick till trots.

I bilen på väg tillbaka till pappa Koeppicus pratades det om den gångna dagens perfektion. Flertalet pajer och tonvis med mat hägrade de kommande två dagarna.

Thanksgiving - part 2

Frosseriet fortsatte över lördagen och söndagen. Diverse olika pajer sköljdes ned med glass och whisky. Mätta och fulla firade vi Garretts mor som fyllde år. För att ge mig och Emese en ännu starkare förståelse för Amerikatt och dess historia så bjöds vi på storfilmen "Lincoln" som visades på lokala mini-biografen. Medelåldern bland besökarna på biografen låg runt 70 och alla tycktes rörda till tårar över filmen. Det var fint att se.

"För han har tagit studenten"

Från denna veranda har mången rådjur avrättats

Ett av många rådjur som vågat sig alldeles för nära casa de Koeppicus

Att läsa bok i lugnan ro utanför New York city's påträngande högljuddhet är fantastiskt

"Sammy Dahlman's Bulge" - Konsten att lämna sitt märke

"Tänk vilken go ko. En riktig jefla festprisse (https://fbcdn-sphotos-d-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn1/23890_446074335451263_1975937510_n.jpg). Undrar om snubben som luktar dött lik och extrema mängder avföring kommer att åka i samma vagn som mig idag igen".

Ibland när jag projekterar något så brukar jag upptäcka, halvvägs in i problemet, att jag börjar tänka på allt mellan himmel och jord som inte har med det jag borde tänka på att göra. Precis detta hände mig idag.

Detta var tredje dagen i rad som jag och Garrett åkte till sunkhålet Rat Rock, Central Park, för att prova på ett ogjort problem. Det tycks mig underligt att ingen klättrat problemet innan. Okej, det visade sig vara förvånansvärt mycket svårare än vad första anblicken skvallrade om. Ändock så är det ett område som lockar klättrare varje dag. Anledningen till det oklättrade problemets existens tordes vara hela scenariot kring problemet och även dess egna utseende. Diverse löst drivande folk på nätterna lämnar obehagliga saker på marken och så fort mörkret börjar närma sig kan man höra flertalet råttor springa runt bland stenarna. Man känner sig helt enkelt ovanligt smutsig efter ett besök i Central Parks mest kända klätterområde. Detta har förmodligen hindrat starka klättrare från ett besök tidigare plus att Rat Rock nästan enbart bjuder på problem i lägre graderna (och höjderna).

Sammy Dahlman's Bulge - 8A+

Faktumet att ett besök i Rat Rock lämnar en lika smutsig som ett katolskt gossebarn efter personlig, själslig guidning utav prästen hindrade som sagt inte mig och Garrett från att projektera. Problemet består utav i princip fyra moves varav tre utav dem hamnar kring 7B. Det som egentligen utgör hela problemet är första movet inklusive en sving med fötterna ut till en hälkrok.

Det tog mig sammanlagt tre sessions att göra första flyttet. Detta är en ovanlig företeelse för mig nu för tiden. Om det är ett move som jag inte kan göra under någon timme så struntar jag oftast i problemet. Garretts sinnessjuka vilja och driv fick mig dock att återvända och försöka igen.

Cruxmovet innefattar ett riktigt brett compression-flytt. Compression brukar vara något utav både min och Garretts specialitet och faktumet att det tog oss så lång tid att göra detta intrikata compression-flytt innebar att problemet i sig skulle bli hårt. Jag hade även bara lyckats göra svingen med fötterna en enda gång under två sessions.

Idag var väderförhållandena bra. Problemet här är nästan alltid fukten i luften men idag hade vi tur och stenen kändes inte blöt. Efter ett första försök så trodde jag dock inte riktigt att vi skulle göra problemet idag heller.

KABLAM! Första movet satt för första gången. Jag förstod inte så mycket. Jag stängde höger hand i den mest stängda cimp-positionen jag kunde uppbåda och svingade över fötterna till en häl. Det var ungefär här jag började tänka på andra saker. Nu i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg att jag klättrat problemet. Jag var någon annanstans i huvudet vilket kan ha varit en bra sak. Det tar trots allt bort nervositeten.

Problemet ligger till vänster om "Komas Roof" och klättrar uppför areten från sittande position. Eftersom namnen i Central Park oftast innefattar en beskrivning utav vad det är för problem (Komas roof, the polish traverse etc) så valde jag att döpa problemet till "Sammy Dahlman's Bulge" då man klättrar över just en "bulge". Förslagsgrad 8A+.

Garrett var inte sen att hoppa på sändtåget. Mörkret började lägga sig, råttorna började föra oväsen, marijuanadoften drog in från folket några meter bort och Garrett blev skrämmande taggad. Han drog på sig huvudlampan och började klättra problemet i sann Garrett-anda (vilket innebär fotsläpp på vartenda move på grepp som jag knappt kan hänga i). Fruktansvärt imponerande att se. Imponerande och skrämmande. Ungefär lika imponerade som när han gjorde "The Messiah sitdownstart" (The gunks, 2 ascent), 8A+/B extremt bakfull nu i veckan.

Sändtåget avslutades på lokal där amerikanare satt och skrek över amerikansk fotboll som om vore de psykotiska. Även det imponerande och skrämmande.

Jeremy filmade problemet så det kan möjligtvis komma upp en film inom en snar framtid.

Filmtajm!

När jag anlände till gymmet igår så struttade Mr. Bini fram till mig med ett leende på läpparna. "Kom med här. Du måste se min film".



Problem i filmen:
Venus in Scorpio, V11
Catharsis, V9
The Ice Cube Dyno, V7
The Official, V7
Diesel, V10 (eller V11 enligt mig)

Stormen Sandy - eller - Rapporteringar från ett fönster

Stormen kommer

Vartenda löpsedel gav förbipasserande en ofrånkomlig lavett.

"Barrikera edra dörrar och be en bön till valfri gud ty überstormen Sandy står i farstun! Dess storlek och intensitet riskerar att krocka med diverse andra ovälkomna väderförändringar i närheten. Om detta sker, ja då dör vi allihop i en helvetiskt naturkatastrof utav aldrig förr skådat slag."

För ungefär sju år sedan satt jag instängd i ett litet hus i Småland. Från mitt (mina föräldrars) fönster blev jag vittne till Gudruns otyg då "hon" levde djävul i södra Sverige. Takplåtar lossnade och fladdrade omkring på gatan utanför och hotade att kapa huvudet utav dumdristiga dårar som trotsade vädergudarna genom att lämna hemmets "lugna" vrå. Vartenda träd i sikte gick stelt ner i brygga. Dagen efter Gudruns framfart tog jag en promenad i staden som jag spenderat största delen utav min uppväxt i. Det är förunderligt hur ostadigt ett träd egentligen är. Många utav de små skogar som jag som barn hade äventyrat i fanns inte längre. I deras ställe låg mattor utav träd. Det såg ut som att någon hade gått loss med en gigantisk lie.

Med Gudrun i åtanke och domedagsliknande klagosånger från media så stod jag i valet och kvalet. Skulle jag trotsa alla varningar och fortsätta vardagen som vanligt? Media har trots allt någon slags tourettes, en sjuklig besatthet utav att vråla varg. Detta kunde trots allt vara ännu en "svininfluensan-incident", massdöden som dog ut av sig självt (och lämnade några narkoleptiska ungdomar till eftervärlden).

Jag valde att halvt om halvt ta de illavarslande omen på allvar och började bunkra upp kylskåpet med diverse förnödenheter (vilket så här i efterhand var fullkomligt idiotiskt. Utan el, inget kylskåp). Förnödenheterna bestod mestadels utav glass (Ben & Jerry's) som tog slut ett dygn innan Sandy's förmodade ankomst. Dess ankomst förutspåddes till på måndagen.

Jag låste in mig på söndag morgon.

Att hantera tristess

Whiskyflaskan korkades upp på söndag förmiddag. Trots relativt stabil och kontrollerad salongsberusning så släppte inte tristessen sitt grepp om mina ben. Likt Joakim von Anka vandrade jag fram och tillbaka i lägenheten. Flyktiga blickar slängdes mot fönstret i hopp om att se den lama vinden öka i styrka. Inget hände.

Jag sköljde ner den sista skeden glass med whisky och hoppades på en mer händelserik måndag. Kvällen spenderades med datorn. Otaliga avsnitt utav bortglömda serier avverkades.

Måndag morgon kom. Lika oväntat som en främlings smygande finger upp i ens röv på tunnelbaneperrongen så vaknade jag upp bakfull. Inte ens när man tror sig ha kontroll över sitt drickande så benådas man. Att åldras har sannerligen sina för- och nackdelar.

Ingen storm utanför fönstret. Medias ramaskri om den annalkande kvällningen och katastrofen som kom med den gick inte att undvika på internet. Glassen var slut, whiskyn började sina och flickvännen klagade på min kroppsodör. Jag började plötsligt känna mig illa till mods.

Magen platt mot sängen. Ansiktet vridet utåt. Dregel i mängder. Jag var så jävla uttråkad. Kände mig som en inlåst hund i väntan på kastrering.

Kvällen då stormen kom

Mobilen började pipa som om vore den skogstokig. Varningsmeddelanden i form utav sms haglade in. "Gå inte ut. Stanna inomhus!" etc etc. Höll något på att hända? Jag lämnade sängen för att ta mig en titt ut genom fönstret. Visst blåste det. Träden i parken över gatan dansade jitterbugg och såg ut att glädjas oerhört åt vinden. De såg mer levande ut än någonsin.

Folk beträdde fortfarande gatan. Många tycktes låtsas som att inget hände. Det såg dock en aning obekvämt ut att piskas utav regnet.

Framåt åtta på kvällen nådde Sandy New York med full kraft.

Stora grenar började lossna från träden med högljudda brak. Några dumdristiga imbeciller vägrade låta stormen stoppa deras dagliga joggingrunda. Ingen utanför vår lägenhet hade oturen att träffas utav grenarna som erbjöd en säker död. Några joggare längre ned på gatan hamnade på sjukhus. Vilket släkte. Blir man dum i huvudet av att spendera tid i löparspåret?

Bilister parkerade sina bilar under de stora träden trots att fem-meters-stockar låg avslitna och nedvälta på trottoaren. Jag skrattade gott åt idiotin som kom med stormen.

Förutom de dansande träden så hände inget mer spännande genom vår lilla fönstervy. Vinden tjöt som om vore den vansinnig in på småtimmarna. Jag lyckades slutligen somna trots de krypande myrorna i mina ben.

De följande dagarna

Vårt område hade benådats och lämnats nästintill orört. Förutom diverse välta grenar och träd i parken och längs vissa gator så märktes ingen nämnvärd skillnad på omgivningen. Elektriciteten fungerade och därmed höll grannskapets affärer öppet.

Jag stack ut huvudet genom lägenhetsporten och väste mot solen som jag både frivilligt och ofrivilligt hållit mig borta ifrån i två dygn (det var förmodligen tre dygn. Dagarna i lägenheten kändes som en evighet och alla vet ju att evigheten är svår att hålla räkningen på).

Tunnelbanespåren hade självklart slagits ur funktion. Folk och fä blev tvingade att stanna hemma från jobbet. Detta resulterade i ett överflöd utav krogbesökare. Vartenda pub var knökafull några dagar efter stormen då tristessen hade slagit hårt i allas våra sinnen. Beroendet utav liv och rörelse är enormt i en storstad som New York.

Själv tillbringade jag all min tid på klättergymmet eller åt att vandra runt i kvarteret under en veckas tid efter stormen. Att ta bussarna in till Manhattan tycktes mig vara en dålig idé då ryktena om överfulla busslaster och timslånga färder avskräckte de flesta. Där fanns dock ändå inget att göra. Vänner boendes på Manhattan berättade om strömlösheten som drabbade södra halvan utav ön. Från 34:e gatan och uppåt återkom vardagen snabbt då de hade välsignats med ström. Söder om 34:e gatan höljdes i mörker och kvarter efter kvarter liknades vid spökstäder.

Nu

Så här en vecka efter stormen så har staden återhämtat sig en hel del. I och med att de flestas elektricitet har återvänt och att mesta delen utav tunnelbanespåren börjat gå igen så tycks det mig som att de flesta redan börjat glömma bort Sandys sattyg... till viss del. Var på Manhattan igår och märkte ingen märkbar skillnad.

Jag och Emese tog oss nedåt mot södra delen utav Brooklyn idag. Ett område som drabbades hårt förra veckan. Det syntes inga spår efter översvämningarna.

Vi passade på att göra IKEA. Att få sig en ordentlig kopp bryggkaffe i New York är lögn i helvete men IKEA visade sig sitta på en välsmakande kopp. Att alltid få beställa fyrdubbel espresso för att vanligt kaffe på kaféer smakar blaskigt urin direkt från en nypissad koffeinist börjar gå mig på nerverna.

Idag röstas det friskt här i staterna. Här i Amerikatt, "the land of the free", så har man den enorma valfriheten att rösta på två presidentkandidater. Självklart så kan man slänga bort sin röst på någon annan för att visa sitt missnöje över denna tveeggade frihet. Efter att ha lyssnat på diverse konversationer och tv-sändningar om valet så har jag förstått att amerikanarna idag går och röstar för om dom vill ha det dåligt eller lite sämre. Spännande.

Jag äger ingen kamera.