Vintertider, del 1

Så kom då den årliga vintern även till New York. Kyla och snö skrämde bort de räddhågsna och bekväma klättrarna och förpassade dem till flera månaders fångenskap i diverse lokala inomhusgym. Det inskränkta livet som storstadsråtta gjorde mig förslappad. Vanligtvis så tillbringas så många utav vinterns dagar som möjligt åt att borsta snö och skicka projekt. Den gångna vintern blev ett utav få undantag.

Brooklyn Boulders drabbades utav någon slags förkylningsendemi vilken jag föll offer för. Första månaden utav det nya året spenderades i fosterställning med luftvägar dränkta i snor. Jag kan ge mig fan på att det är amerikanarnas och deras evinnerliga "fistbumpande" som sprider sjukdomar lika kvickt/ofta som Hampus Räf byter ut sin snus.

Efter sjukdomsperioden kom skadeperioden. Med knaggliga leder efter förkylningen hoppade jag dumdristigt på krimpiga, branta projekt som hade vanskapt fingrarna på mången man och kvinna. "Pulleys" tog stryk och skadorna var ett faktum. Brooklyn Boulders drabbades utav något som liknade en skadeendemi. "Pulleys" poppade till höger och vänster på folk och fä och jag slapp såväl stå ensam med mina krämpor.

Rehabiliteringsklättring. Ett ord som smakar illa i mun. Prova att smaka på det. R.E.H.A.B.I.L.I.T.E.R.I.N.G.S.K.L.Ä.T.T.R.I.N.G. Hur illa det än ligger i mun så funkar det fruktansvärt bra och drar ner skadeperioden rejält... Om man kan hålla sig från att börja klättra hårt för tidigt.

Bishop

Bilderna nedanför är medvetet stulna från  emsesetot.blogspot.com

Springbreak började närma sig med stora kliv till Emeses stora förtjusning. Det började löst pratas om en resa till Florida. Med vilseledande färdigheter och en charm som förtrollar få så lyckades jag mirakulöst övertala henne att en resa ut i Kaliforniens öken vore det bästa för oss. Ska sanningen fram så var det väl mest hon som pushade på idén...

Så tog vi då det fem timmar långa flyget över Amerikatt. Jag smågrät som vanligt genom hela resan då dödsångesten över att befinna mig i en metallåda 10.000 meter över marken red mig likt en fängelsekund med svank-tatueringen "Insert here" och en pil ner mot anus blir riden dagligen i vilket amerikanskt fängelse som helst.

Bil införskaffades, bilköer genom L.A genomleds, buritos inmundigades och flertalet mil avverkades.

De första dagarna var jag sjuk och skadad. Ett återkommande tema hittills anno 2013.

Förkyld och jävlig försökte jag ändå. "The buttermilker".

Emese irrade runt likt en desillusionerad mentalpatient och kunde knappt tro sina ögon. Stenar stora som lägenhetskomplex tornade upp lite här och var. Glädjen över att få klättra utomhus efter flera månader i ett sunkigt gym grep tag om henne och gjorde henne ostoppbar. Då vi hade enbart en padda med oss och med tanke på Emeses sviktande höjdrädsla så genomgick vi intensivt sökande i The Happies och The Buttermilks efter problem som ansågs vara "lowballs" i området.

Med en padda till (eller 10) så kanske... "Evilution" såg fantastisk ut

Trots min overkligt intensiva halssveda så gjorde jag en hel drös klassiska "moderates". Som de flesta förmodligen vet så är de flesta blocken i Bishop relativt gigantiska. Om man vill öka sin flash-förmåga så har jag ett oumbärligt tips. Åk till Bishop med enbart en padda (eller ingen alls kanske) och ta med en liten, liten, liten människa (Emese) som spottare (eller ingen alls) och gå på höga problem som du allra helst (eller absolut) inte vill falla från. Välj grader som du känner dig relativt stabil på men som du ändå känner tvekan inför att flasha. Det gör underverk för psyket.

Gå absolut inte på highball-slabbar utan spottare eller padda som du inte vet graden på. Cruxet kan komma på slutet även fast det ser enkelt ut från marken. Jag gjorde detta misstag när jag struttade iväg ensam en stund. Turligt nog flög jag inte av. Hade jag gjort det så hade det nog inte blivit någon klättring på ett tag.

När sjukdomen lagt sig så fick vi storm i området. Jag försökte klättra ändå. Paddan flög all världens väg och jag fick krypa på toppen utav första problemet för att inte blåsa ner. Vi gav upp och kollade på TV istället.

Sista dagen. Jag gjorde jag "Kill on sight" på några få försök i ren glädjeyra över att inte vara sjuk längre. Emese skickade ett problem vid namn "Pirate Booty" som hon projekterade hårt några dagar tidigare.

Emese på "Pirate Booty"

"Kill on sight"

Klättermässigt så skulle jag inte rekommendera någon att resa till Bishop. Självklart så finns det klassiker som ser superba ut. Det finns det dessvärre i vilket större område som helst i världen. Det som avskräckte mig från en tripp tillbaka är stenkvaliteten. Bishop är överfyllt med vassa grepp. Även de lättare problemen kan skära upp ens fingertoppar till oigenkännlighet med en gnutta otur. Om man inte flashar ett problem så vill man oftast inte prova det igen då man har vetskapen om den smärta som problemet inbjuder till. Många problem är trevligare att titta på än att klättra.

Det som gör en resa till Bishop värt besväret är scenariot runtomkring. Blocken är som sagt sinnessjukt imponerande. Vädret är nästintill perfekt en större del utav vinterhalvåret. De majestätiska snötäckta bergen som väller upp runtomkring i horisonten är visuellt överväldigande och ger en surrealistisk känsla där man står i ökenlandskapet och filosoferar kring om man är vaken eller drömmer.