Att flyga som en svan

VM i träskfotboll, epilog

Likt en graciös svan svävade jag genom granarnas täta barrverk. Vinden fick mitt annars så fasta skägg att fladdra okontrollerat åt alla möjliga håll. "Det löser sig", tänkte jag i ett barnsligt glädjerus och hoppades att åskådarna var lika imponerade av min pulka-färd nedför den branta, gräsbeklädda backen som jag själv var. Luftfärden orsakades av pulkans plötsliga stopp och min kropps fart framåt.

"Har någon kollat vad som finns bakom träden?"

Ett dike har jag fått höra i efterhand.

Vårt universums fysiska lagar är inget man undkommer hur mycket man än önskar sig det så här i efterhand. Allt som färdas uppåt kommer tillbaka ner igen. Även jag.

Landningen minns jag inget av. Hjärnan hjälper gladeligen till att radera händelser i något slags omedvetet självförsvar gentemot obehagligheter. Mina minnen återupptas i ambulansen. Finska ambulansarbetare pumpar mig full med morfin och ställer frågor på fördomsinfriande, finsk-engelsk dialekt. Allt är oerhört roligt.

Morfinet avtar och de döende tanterna på sjukhuset skrämmande nära ryska gränsen håller mig vaken nästintill hela natten med ångestladdat, smärtfullt jämmer. Sjuksköterskornas utlovade smärtstillande medicinering uteblir och jag är inlåst utan räddning från smärtan. Ingenting är roligt längre.

"You suffer from a very rare condition. Your collarbone is dislocated from your chest", säger läkaren med indisk brytning oct frågar hur det gått till. Jag har  egentligen ingen lust att svara på frågan och mumlar sammanbitet "pulkaåkning" med tydlig indignation över min egen dumhet i rösten.

"But there is no snow outside."
"No shit."

En mustaschbeprydd manlig sjuksköterska som tagen ur en porrfilm från 70-talet pratar lite svenska och trycker aggressivt på platsen där mitt nyckelben borde sitta. Han verkar tro att våld utifrån kan få mitt lösa nyckelben att hoppa tillrätta. Eller så var han bara ren ondska personifierad och ville åsamka mig smärta. Det senare är troligast i detta fall. Mustaschbeprydda sjuksköterskor hemsöker mig fortfarande i mina drömmar.

När det börjar talas om operation så ber jag snällt om att få åka hem och genomföra operationen i Sverige istället. Den indisk/finske läkaren prackar på mig ett gäng tunga droger i pillerform och önskar mig lycka till med hemfärden. Ett par varningens ord om ond bråd död genom andnöd och annat smått och gott och jag är på väg hem i baksätet på en Volvo.

"Det här har jag aldrig sett tidigare. Hur fan lyckades du med det här?!".
"Pulka.".
"Är det snö redan i Finland?".
"Nej.".

"Jag har sett det här innan. I Irak. Då tog vi patienterna i båda armarna, satte ena foten mot bröstet, drog hårt och hoppades på det bästa".

Läkarna hemma i Sverige verkar tycka att ett nyckelben slaget ur led i bröstfästet är både fascinerande och roligt. Det skrattades gott åt mina krämpor både från doktorer och sjuksköterskor. Det är skönt att bringa fram skratt ibland.

"Du får komma in om några dagar för operation".
"Får jag inga smärtstillande med mig hem? Och förresten, läkaren i Finland sa att det var ganska bråttom att få ordning på spektaklet.".
"Mä. Du klarar dig nog. Du vet, de flesta är på semester så vi har inte tid att bry oss om någon".

Tacka gudarna för finska läkare och deras frikostighet. Jag hade några morfintabletter kvar från Finland och lyckades med nöd och näppe hålla mig någorlunda utslagen tills jag två dagar senare fick komma in för operation.

Första operationen misslyckas. Nyckelbenet ligger inte rätt. Jag får två alternativ:
"Antingen så skär vi upp dig ordentligt och lägger det till rätta, eller så åker du hem och hoppas på en någorlunda funktionell arm".
"Ha ha ha.".
"Vad skrattar du åt?.
"Va? Jaha. Jag… Jag trodde du drev gäck med mig. Andra alternativet låter som ett alternativ som en veterinär skulle ge en redan döende aborre. Oförstående och meningslöst. Ett alternativ fritt från empati. En psykopats förslag.".
"Mä. Jag är kirurg på Linköpings sjukhus. Jag skojar inte. Och bryr mig inte. Slutade upp med det så fort jag fick min första lön. Om du tycker att jag är empatilös så vänta bara tills du vaknar upp hos ortopeden här i Linköping.".
"Åh herrejävlar.".

Och så blev jag nersövd och uppsprättad.

Minna minnen från svensk sjukvård gör mig fortfarande oerhört bitter. Bäst att sluta berättelsen här innan jag kommer in på dagarna i sjuksäng på ortopediska kliniken. Skadeglada sjuksköterskor, katetrar och stressade läkare vill ingen läsa om.

VM i träskfotboll slutade alltså inte alls som planerat. Vi placerade oss oväntat högt upp på resultatlistan och jag är glad att pulkafärden ägde rum sista kvällen när matcherna var färdigspelade.

Om du någon gång ska åka pulka i en snöfri backe liknande en vett-ramp så sitt ner.

Månader som gick

Det finns de som sitter snällt och väntar ut sina skador. Folk som ger sin kropp den tid som krävs för att läkningsprocessen ska ha sin gång. Jag skulle inte kategorisera mig själv inom den gruppen. En skada går oftast att ta sig igenom med lite försiktig klättring, om än smärtsamt. Den här gången blev det inte så enkelt. Alldeles för mycket saker hade lossnat och gått sönder för att jag med viljestyrka (idioti) kunde ignorera den funktionellt odugliga högerarmen.

Efter några veckor då jag äntligen kunde röra mig överhuvudtaget utan att halvt om halvt duka under utav smärtorna som morfin-kuren knappt kunde hålla i schack så förvandlades jag. Den sängliggande herren med olidlig rastlöshet inom sig försvann och den pigga pensionären gjorde graciös entré. Vandringsturerna i och omkring stan blev längre och längre. Mina löparskor kom till användning och pensionären blev så pass hurtig att en ny förvandling stod på glänt.

Med ett par svarta tights, gulrandiga löparskor, långa hetsiga kliv och en riktigt jävla sur min så var ännu en förvandling komplett. Jag hade förvandlats till en hurtig "front cover of a magazine look alike"  blondin. Den rosa sportjackan och en svajande hästsvans saknades dessvärre. Det kändes dock som att dom var där. Det är känslan som räknas.

Vi var mitt uppe i högsommarvärmen och jag var den ende som inte fick dricka öl. Morfin-kuren avslutades därför utan nedtrappning när öl-suget blev för stort. Abstinensen kom lika snabbt som den försvann. Skillnaden på morfin och alkohol då det kommer till smärtlindring är en intressant sak. Morfin får smärtan att försvinna medan alkohol gör så att man skiter i smärtan.

Tiden gick och snart kunde jag börja lyfta saker igen. Tillbaka till arbetslivet.

Att få klättra

Det är en konstig sak. Att bli fråntagen något som utgör ens vardag. När såväl vardagen blir återställd infinner sig en obeskrivlig glädje. Må det vara att klättringen inte är som den var och att vissa rörelser måste undvikas. Det är fortfarande en fantastisk känsla att få röra sig på och med en sten.

Klätterklyschans outgrundlig träsk. Vi mår alla bättre om jag undviker detta förbannade ställe och lämnar saker och ting osagt. Kom att tänka på den gamla hasch-doftande klätter-rullen "Pilgrimage" och kände kväljningarna stegra.

Klättringen den senaste tiden har varit trevlig. Det tycks ha uppstått någon slags längtan efter nytt här i Norrköping. Block har hittats och nyturer avverkats. Många fynd sitts fortfarande på utav sina upptäckare och har man tur så blir man visad något fynd. Häromdagen fick jag äran att följa med klättergurun Olle Wehlin till en nytur som han gjort inne i Norrköping. Problemet går på fantastisk granit och bjöd på delikata rörelser. Finaste problemet jag gjort på länge vars lokalisering mitt i Norrköping får en att undra över vilka andra block som finns oupptäckta här i trakterna. Mitt tillskott till "klippan" blev ett problem som även den håller riktigt hög standard vars sittstart kommer att bli prima.

Skrivkramp drabbade mig plötsligt och resten utav inlägget åtföljs utav bilder.

"Dalle and the Pacific Rim Job" i Kramnäs. Sattes upp den varmast Oktober-dagen i mannaminne.

Emese sliter sig blodig på "Prince" i Kramnäs.

Innan jag satte upp "(Dalle et) Rerucham" ute i Jakobslund så var det höften som hindrade mig från sänd. Plågsam stretching gjorde susen.

En Weekend i Kjuge resulterade i ett gäng ascents. Jimmy på urtoppningen till "Lithium direct".

Aldrig har jag varit med om en lika lång och fager höstperiod som den i år.

Att bli äldre har sina fördelar. Strukturerade fikastunder kommer med tiden.

Hampus Räfs nya stil. Slabbklättring utan händer är så roligt att han måste skratta.

I ICA-påsen finns det krita. Finns det sponsorer som vill sponsra med en riktig kritpåse som jag kan slarva bort igen? "Formel 2" gjorde riktigt ont i nyckelbenet. Men det var det värt.

En påbörjad "gubb-hörna" hemma i lägenheten. Idén uppstod under rastlöshetens dryga dagar.

Nya linjer. Det ska bara byggas landning och borstas ordentligt.

Sommartider, del 1

Solen hade redan tagit sig ett dopp i havet långt bort i horisonten. Vid tidpunkten då jag seglat bort i mitt eget medvetande på stranden och fallit i djup sömn så var solen redan på väg upp från sitt kvällsdopp.

Ett djupt, skrämmande skratt väckte mig. Ett skratt som hämtat från botten utav en sinnessjuk bas-tuba. När jag öppnade ögonen så fick silhuetten framför mig att ifrågasätta mitt annars så friska psyke. En herre utan hår och med ett anlete beklätt med ett helskägg pekade förnöjt och skrattade åt min arma person.

Jag trodde att det var jag. Jag som stod där och skrattade åt mig själv. En ynklig varelse på en strandremsa på Öland. En utomkroppslig upplevelse utan motstycke. Ett "Welcome to the Twilight Zone"-ögonblick.

Hade jag drabbats utav en släng delirium tremens? Den där sista ölen som man oftast borde låta bli hade kanske tippat min mentala hälsa åt ett ohälsosamt håll. Bas-stämman rosslade på likt en gammal Ford KA utan avgassystem. Skrattet ekade obönhörligt fram och tillbaka i min blytunga hjärna och minspelet  i mitt vettskrämda anlete fick skrattet att eskalera.

Jag verkade tycka att jag var oerhört rolig där jag låg och vältrade mig i mitt eget fördärv.

Allt löste sig till det bättre. Herrn som utav outgrundlig anledning stod och garvade åt mig var inte en självprojektion frammanad av överdriven alkoholkonsumtion. När mina ögon slutat skela så förstod jag att det var General Knas.

Vad fan han stod och garvade åt har jag ingen aning om.

Att klättra på sommaren

Sommaren. Folkölens, bonnabrännans och dåsig-och-jävlig-i-en-solstols årstid. Att ta upp kampen med diverse olidliga insekter och svettkörtlar blir knappast enklare med åren. Ju mer tiden går desto lättare har man för att duka undan inför bekvämligheter... Och att klättra på sommaren är långt ifrån bekvämt i jämförelse med andra aktiviteter som sommaren kommer med.

Mången klättrare är som bekant obehagligt fanatiska. Detta resulterar ofta i att diverse klätterställen land och rike runt ser trafik de dåliga sommarförhållandena till trots. Det är inte utan oförklarlig skam i kroppen som jag erkänner att jag fortfarande är en utav de envisa klättrarna som har svårt att ge upp. Trots att klätterdagens utgång kan förutspås redan på morgonkvisten då värmen och fukten ligger tät i luften så vägrar jag, till och från, att inse faktum och beger mig således ut bland block, skog och fästingar.

Ibland så lyckas man prestera trots de dåliga oddsen. Det kanske inte blir det gradmässigt hårdare linjerna som går ned. En vinst för mig en varm sommardag är dock ej avklarade linjer utan snarare en fråga om glädje. Om jag återvänder hemåt efter en dag i skogen med ett leende på läpparna utan att en enda gång fallit offer för frustration eller irritation så är det en bra dag oavsett om något klättrats eller inte. Att detta in händer så ofta är ju synd och skam men mödan värd då de dagar då man faktiskt lyckas är obehagligt trevliga.

Nog med personliga, irrelevanta och för många ointressanta bevakningar.

Eller förresten...

Det har, som du som läsare antagligen förstått, klättrats en del över sommaren också. I våras började jag falla offer för nytänkande. Mina grundvalar började rämna en efter en och till slut stod jag lämnad med en oerhörd avsmak i munnen inför repeterande utav andras linjer. Hårdare linjer generellt. Att lägga ner tid och energi på att klättra problem som redan bevisats görbara har givit mig mindre och mindre tillfredsställelse på senare tid. De flesta redan klättrade problem i detta avlånga land går att repetera så länge man är villig att lägga ner den tid som behövs för att slutligen göra problemet. När man väl har klättrat sitt mål så står man där som en i mängden bland alla repeterare. Om man vill så kan man klappa sig själv lite på axeln och kanske till och med köpa några öl för att fira på kvällen.

Missförstå mig rätt. Att klättra redan etablerade problem är ett eminent och essentiellt sätt att utvecklas på. Utan järnhjältar som lägger ner timmar, dagar, veckor på att utforska våra skogar, borsta och klättra så skulle nivån på svårighet bland världens klättring självfallet vara oerhört mindre.

Det jag vill säga är väl att jag hellre etablerar nytt än klättrar gammalt nu för tiden. För att använda små ord så vill jag också bli en järnhjälte. Eller i alla fall en tennhjälte.

Mannen som kunde lukta sig till sten

När man då på ålderns höst, eller sommar, blir nyturskåt som en brunstig fjolårskalv så är det tur att man har en fanatisk blockletare som Jimmykarlsson till vän. Han är ungefär lika bra på att hitta nytt som han är pinsamt dålig på ordvitsar (snäppet bättre än David "För-smala-fingrar-för-att-hålla-i-pengar" Jaksch).

Tillsammans med Jimmykarlsson i spetsen och ett smärre gäng Norrköpingsfolk så har alltså stora delen utav sommaren gått åt till att orientera sig i skogar och borsta mossa. Mer om det någon annan gång.

Delar utav sommaren i ord och bild

Gangsters i Arboga. När Arboga tornspira var färdigmålad och den obligatoriska folkölen för firande öppnats så kom Arboga konstapel och hällde ut den. "Arboga stad. Tacksamhet är ingen nödvändighet" - Arboga stads nya välkomstskyltar

Nytur i Knutby. Ibland är även de uppenbara linjerna svåra att urskönja. "Marty Mads and the funky Sammy Dahlman" rekommenderas starkt och ligger bland mina topp 5 favoritproblem i området. http://27crags.com/crags/knutby/routes/marty-mads-the-funky-sammy-dahlman

"Jag ska bli Dressmann-modell!", hojtade Jonathan Linné Ryn och gick ut i vattnet för att öva.

Efter avklarat arbete i krokarna drog jag och Klas iväg och klättrade på västkusten. Satte upp en sittstart till denna trevliga "en-movaren". http://27crags.com/crags/skafto/routes/klabbarparn-south-beach-hoger-ss

Ett utav sommarens stora äventyr har varit att följa Alabama-Klas som personlig fotograf. Hans jakt efter judeguldet har lett till många ovanliga händelser över de senaste månaderna. Följ Alabama-Klas på antingen
http://alabama-klas.tumblr.com/
eller
http://instagram.com/sammydahlman

Nästa inlägg kommer att behandla ämnet Träskfotboll i Finland, pulkaåkning, sjukhusvistelser och lite klättring.

Väl mött

Finklädd när det vankas hög höjd

Jag kan numera stolt titulera mig som en vandrande stämapparat utan att ha absolut gehör. Under diverse konserter i fredags så exploderade vänster öra i en kaskad utav smärta då jag dumt nog glömt öronproppar. Min nyvunna tinnitus tjuter i D. Ganska exakt dessutom. Iiiiiiiiiii… Deeeeeee… Faaaaaaan…

Japansk nynazist på metal-fest?

Stavsjö

"Om man ska gå highballs så måste måste man klä sig i god stil. Om det skulle gå illa så är det lika bra att se bra ut så att dom kan slänga en i kistan direkt", sa David "Sliskiga-pedofil-fingrar" Jaksch och drog på sig en v-formad lila-färgad t-shirt. Mina nyligen införskaffade hängslen drogs därmed på dagen till ära. Jag kände mig redo att erövra världen med byxor som skar upp något djävulskt i baken och som samtidigt framhävde mina välsvarvade skinkor.

Vi plockade upp norrlänningen Micke "Miklas" på vägen. Även han såg stilig ut i sin rutiga skjorta.

Som uppklädda inför likvaka så begav vi oss emot Stavsjö.

Miklas visar upp sin skrämmande stelhet på fantastisk arete som jag inte minns namnet på.

I Stavsjö finns en hel del highballs där de flesta endast klättrats på topprep såvitt jag vet. Dagens mål var att pröva åtminstone en utav de ogjorda linjerna.

Solen slickade blocken blöta och värmen gjorde den finkorniga graniten hal. Jag gick på Olle Wehlins mega-ultra-klassiker "Köpman Wighart". Förmodligen en utav Sveriges finaste problem. Efter att ha flugit av de ovanligt varma crimparna mot slutet utav problemet några gånger så fick jag den gjord. Problemet avslutas med den möjligtvis trevligaste avlåsningen till en spricka som jag någonsin fått äran att avverka.

Köpman Wighart.

Att känna sig som en köpman. Finhängslena på.

På samma block till höger runt areten så vet jag att Olle och annat ihärdigt folk har klättrat en linje på topprep. Det är oklart om någon gett sig på att klättra den utan rep så jag kände mig manad att ge den ett försök.

Både jag, David och Miklas hängde på den på topprep till att börja med. Med redan fördärvade knän så får man väl ursäkta sig att man inte klättrade den ground-up direkt.

Problemet avslutas med ett långt dynamiskt drag till en relativt svårprickad jugg i en spricka. Räddhågsen som jag är så kände jag ett visst illamående inför mitt första försök utan sele och rep. En sådan där känsla man får när man egentligen inte vill göra ett problem. Man vill mest bara ha det gjort och åka hem.

På vägen till det sista kruxet så missade jag några fotsteg och några handgrepp. Nervös och pressad utstötte jag ett gäng: "Vart fan är greppet!? Vart fan är greppet?!", till David och Miklas som agerade spottare. Inför det dynamiska draget så missade jag ett dolt fotsteg och slirade runt på ingenting med foten. David fick göra den klassiska: "Höger! Vänster! Höger! Upp! Upp lite till! Nej! Ner! Ner!".

Allt slutade dock väl. Jag fick på foten och gjorde skicket utan någon som helst marginal då endast två fingrar träffade juggen. Efter en enkel mantling så blev det så dags att bege sig hemåt. De resterande highballsarna i Stavsjö får vänta tills huden och psyket läkt.

Inga bilder togs när problemet klättrades då folk var för upptagna med att spotta.

Var i Knutby i fredags igen. Satte upp den mest skrattretande förlängningen på ett problem någonsin. Så skrattretande att jag skäms för att nämna den. En fistbump till den som hittar den på 27crags.

Tre lite styvare problem och en förgjord nemesis

David Jaksch tillägg till "det är inte bara kvinnofolk som har förmågan att uppvisa brist på självinsikt genom att härma en anka"-kampanjen.

I vintras läste jag "The Psychopath Test"  av Ron Jonson och skrattade förnöjt åt det bisarra i att namnge vartenda psykisk åkomma, läggning och böjning som existerar och har existerat. Under veckan som gått så kan Love möjligtvis drabbats utav en hittills onämnd störning hur osannolikt det än låter. Love har haft sömnbrist och svåra psykotiska anfall då en underliggande rädsla för att någon i kungafamiljen ska råka illa ut plötsligt blivit honom överväldigande påtaglig. Jag har tvingats till otaliga timmar på taket och på marken lyssnandes till hans oroliga och osannolika pladder. Hans flackande blickar och nervösa ryckningar har påverkat även mig och gjort veckan den mest stressiga på länge.
Om någon har ett namn på denna obeskrivliga rädsla för kungafamiljens välmående så är du välkommen att höra av dig.

Knutby

Jag och David begav oss ut till Knutstorp efter en tv-spelssession i sann ungkarlsstil, svettigt, bröligt och aggressivt. På vägen ut diskuterades absolut ingenting. Det var ovanligt tyst.

David "Flinka-flick-fingrar" Jaksch hade en agenda som skulle uppfyllas om det så betydde hans egen betydelselösa undergång.

I två år så har han suktat efter ett specifikt boulderproblem. Ett boulderproblem som åsamkat honom smärta, skador och nästintill oåterkalleligt nedbrutet självförtroende. En nemesis värre än Fantomens Dogai Singh.

David efter sin första batalj med "Sammy Dahlman är fan bäst". Trasig, nedbruten och gravt alkoholiserad.

Denna bittra fiende går under det, i detta fall, hånfulla namnet "Sammy Dahlman är fan bäst". I två års tid har David gått och drömt om att få gå med i den skara som kan titulera sig själva med att vara just bäst. Många gånger har han varit nära, så nära att en mental spärr satt sig djupt i hans fördärvade hjärnbalk för att förhindra hans kommande glorifierade framgång.

Just idag var han stark. Just idag mådde han bra. Han hade tron på sig själv vid sin sida. Han hade väntat så länge på just denna dag och det var skönt att den äntligen kom. (Ja, det är taget från Kentas "Just idag är jag stark". En oerhört passande låt som oftast går varm på bakfylledagar).

Problemet består utav i princip tre rörelser in i ett lättare slut. David såg obehagligt bestämd ut idag. En bestämd man kan komma längre än vad vanliga dagdrömmare vågar sig på att drömma om. Efter uppvärmningen och några tafatta försök så tändes den där speciella gnistan i hans ögon. Jag visste att Davids nemesis äntligen skulle få ge vika för denne beslutsamma man.

Efter två års hjärnspöken så stod han på toppen. Ett mer snedvridet what-da-fuck-face får man leta efter. David grät, jag grät och vi kramades i euforiska krämpor.

Så länge man kommer upp så är det värt att ta i lite för mycket.

Själv hade jag en fantastisk kväll. Skickade "Inglorious Bastards" (Sittstarten till "Sammy Dahlman är fan bäst"). Detta problem innefattar en avlåsning i en riktigt liten sidocrimp med ett långt drag till ett bra grepp. Tidigare försök föregående år fick mig att tvivla på om problemet ens var möjligt då crimpen tycktes mig alltför liten. Nu kunde jag göra det om och om igen.

Lika enkelt som när Hampus Räf gör det.

I och med detta så passade jag på att göra högeravslutningen på samma problem vid namn "F.U.R.B" (Friends United Real Buddies?). Det kanske är passande att gå ut med en VARNING. Ett utav kruxen innefattar ett sidoskick till en jugg/list. När jag skickade problemet så sviktade det och knakade rejält i denne jugg och risken att få greppet i ansiktet är förmodligen ganska stor.

Så här kunde det sett ut om greppet lossnat på F.U.R.B.

Kvällen tog inte slut där. David var riktigt nära på att göra "Där satt en Sammy Dahlman". Han föll på sista movet men glade sig åt denna otroliga prestation och utlovade ett skick vid nästa besök.

En blåsfisk på "Där satt en Sammy Dahlman".

Jag sprang bort till "Danny Wall är här" och fick den gjord illa kvickt så att vi kunde åka hem.

Stötte på herr Pierre och gav honom en guidad tur bland Knutbys block.

Slut.

Den här mannen har en egen segelbåt och arbetar för tillfället i Tomteland.

Vintertider, del 5 - Jag ser tydligen ut som Skurt i keps

Så söp vi oss således redlöst fulla. Det vankades begravning på den lokala puben och pysslingarna hade fullt upp med sörjande utav den bortgångne. Jag och David beskådade spektaklet från ett hörn. När tidpunkten väl var inne så drog vi fumligt fram hagelbössorna.

Nästintill hela helgen gick åt till tv-spelandets ädla, men ack så smaklösa, konst. Med en trasig rygg och en dämpad rastlöshet så kunde David Jaksch för första gången i sitt liv ta det lugnt i mer än två timmar. Som den ärofulla vän jag är så höll jag honom gladeligen sällskap under hans viloprocess.

"Vi drar till Rosendal!", skrek David likt en nyfrälst narkoman från sjuksängen och rullade ner på golvet. Rastlösheten hade slagit rot. Att se Davids försök att sträcka på ryggen var tragi-komik på dansk nivå.

I bilen satt David, jag och Jocke. En tysk, en arab och en skåning. Jag fick känslan av att befinna mig i ett Bellman-skämt. När vi valde vår egen version utav "the scenic route" till Örebro så förvandlades vi, det roliga skämtet, till några som drabbats av ett sorgebud. Istället för någon timmes trevlig bilfärd så tvingades vi till flertalet timmars ångest i Volvon. Davids rastlöshet tog sig ut ur kroppen i form utav meningslösa konversationer och överdriven positivitet över "the scenic routes" skönhet. Jocke svamlade obegripligheter på skånska.

Rosendal

"Maestro ss" är det enda problemet värt att göra i Rosendal. David Jaksch påstår att min negativitet osar obevekligt från mina porer. Till mitt försvar så ser jag endast mina påståenden som fullkomlig ärlighet. Ärlighet är en den moraliska dygd som fler borde eftersträva särskilt då det kommer till klätterområden. Mången tid och pengar hade besparats om folk bara bortsåg från sin påtvingade positivitet och var ärliga istället.

Då jag redan hade gjort "Maestro ss" en tidigare resa så bestämde jag mig för att göra den igen. Efter några försök med en ouppvärmd kropp så var det gjort och jag rullade tummar resten utav dagen.

David "Davve" Jaksch var glad. Det lät som att Jocke försökte säga att området var fint.

Personen som satte upp och döpte problemet "Dreamline" måste vara klättervärldens mest ironiska person.

Läcköklippan

O denne skönhet i stenform skapad av den mest konstnärlige utav gudar! Läcköklippan... Samla ihop  de folk som du föredrar att klättra med och påbörja din pilgrimsfärd emot denne klättervärldens Colosseum. Här finns allt som du någonsin drömt om, såväl sköndröm som mardröm. Varianter, eliminationer, grepp skapta utav människohand och mycket mer. Funnen utav legenderna Olle Wehlin och Frej Wichman och vidareutvecklad utav mannen med fingrar så smala att petting med kvinnofolk resulterar i pinsamt antiklimax, David Jaksch. Det bringar mig oerhörd stolthet när jag nu i efterhand kan berätta att många utav de fina varianter och eliminationer på klippan visualiserades utav David men realiserades utav mig.

http://27crags.com/crags/lackoklippan/topos

Klippan ligger underbart belägen vid Vänerns strand med utsikt över Läckö Slott. Stenkvaliteten är utav bästa möjliga sort. Problemen bjuder på spektakulära rörelser utav sällan skådat slag och lämnar ingen oberörd. Som David Jaksch beskrev klippan: "Beskrivning känns överflödig. Klippan talar för sig själv. Helt klart värt en övernattning i Lidköping".

En magisk kväll vid Läcköklippan. Att vi målat taken på slottet gör utsikten mer behaglig.

Början på slutet av vintern.

En fantastisk bild på en lika fantastisk klippa.

"Har du något att säga om Läcköklippan Love?".
Love Edling, mannen med järnnypor, svarar på frågan.
"Nej".

Ibland är det svårt att finna ord för något så överväldigande.

Love letar efter klättrarens Narnia i fläskhålet på Läckö Slott.

Abstinensbesvären kommer snabbt efter för lång tid ifrån Läcköklippan

200 000 000 kr för ett tändstickshus vid Läckö Slott.

Lillsjön

Ibland kan rastlöshet resultera i goda ting. Under en utav mina och Davids sessioner framför playstationet fick vi för oss att vi skulle åka ut till Lillsjön och borsta upp ravinväggen (http://27crags.com/crags/lillsjon/topos/ravinvaggen längst ner på sidan). "Det var ett jävla liv" och "Substitut" FA:ades och resterande problem på väggen är nu återigen klätterbara.

 Jag har haft keps i veckan. Det ryktas om att jag ser ut som Skurt.

Vintertider, del 4 - Att undvika en annalkande domedag

De mörka skogarna i Småland kallade och jag hörsammade dess klagotjut. Dess förlorade son hade varit borta alltför länge och krävde således ett återtåg. Vinterns snö hade legat tätare än vad den gjort på åratal och mörkret hade än så länge vägrat att släppa taget. Mor längtade efter att återigen få hålla om sin bortsprungne son som sökt äventyr och lycka i det relativt nyfunna landet i väst långt bortom Atlanten.

"Vi hinner åka till Västervik och klättra innan tåget går!", ylade Jimmykarlsson på obruten småländska. Min tvekan fick hans gigantiska underarmar att pulsera utav återhållsam ilska. Rädslan över ett fullständigt utbrott ersatte min tvekan. Jag var så illa tvungen att kliva upp innan tuppen för att avverka sträckan till östkusten och därmed undvika en ödesdiger katastrof. Att förarga Jimmykarlsson är som att be om olidlig smärta.

Mitt jakande till hans plan fick Jimmykarlssons underarmar att lugna ner sig. Faran var över.

Kangoon lever än. Den är numer utrustad med en skräppåse så att fötterna får plats i passagerarsätet.

Vargavintern höll sitt stånd. Vi förbannade rysskylan som fördärvade vårt hopp om ett bekvämt klätterpass bland blocken. Med oro i sinnet begav vi oss således tidigt på morgonen till ett boulderproblem som Jimmykarlsson valt ut med passionerad omsorg.

Isen låg likt en matta på skogens vägar. Kangoon betedde sig som Bambi på hal is eller Sebastian Karlsson efter en flaska vin. Noll kontroll fick Jimmykarlssons underarmar att pulsera utav nervositet. En ovanlig syn hos en man vars lugn hör hemma i ett Chuck Norris-skämt.

Vi kom fram och faran var ännu en gång över. Mina kattliv var nere på sju.

"Flight Control" heter problemet vi hade sökt upp. Skuggan som kastades utav klippväggen låg som ett täcke över oss och tillsammans med kylan så tog den sig in, långt in, i benmärgen. Uppvärmningen blev en kamp på liv och död och ännu ett gäng kattliv rök.

"Kom igen Sammy! Kom igen!", skrek Jimmykarlsson och lät precis som jag föreställer mig att Karl-Oskar låter när jag läser Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Cruxet kretsar kring ett långt move från en pinch-crimp till en sloper. Ett move som i sig inte bjuder på märkbart motstånd men som hugger emot efter att ha gjort startflytten.

Kampen mot kylan var värre än kampen mot problemet. Efter att ha gjort cruxmovet från start så tragglade jag mig uppför klippan. Det var svårt att glädjas åt att ha gjort problemet när det enda jag kunde tänka på var längtan efter en bastu och ett gäng finska dårar som gick loss på min kropp med björkris. Utmattad och kall hulkade jag högljutt på toppen men inget spy kom upp (fenomenet kallas tydligen "blowing the ghost" i Amerikatt).

Jimmykarlsson var ytterst nära ett skick. Mitt tåg gick dock från Norrköping och jag fick påpeka för honom att det var dags för avfärd. Jag har inte varit så rädd på länge. Jag irriterade en slumrande björn och konsekvenserna kunde ha föranlett till min egen undergång. Jimmykarlsson tycktes dock vara på gott humör. Med ett leende på läpparna så packade han ihop sin utrustning och skuttade till bilen.

"Synd att du avbröt mina försök Sammy.".
"Men vi hinner ju inte till tåget annars. Det är väl okej va?".
"Mmmm. Men du....".
"Ja?".
"Gör aldrig om det.".
"Okej Jimmykarlsson. Okej.".
"Allvarligt talat Sammy... Gör ALDRIG om det.".

Min domedag har förskjutits in i framtiden. Aldrig har den tyckts mig så nära.

Vintertider, del 3 - En magisk skogs förfall

Min visit i Sverige blev kort. Med en jetlag påklistrad i ansiktet som fick mig att se ut som en erfaren narkoman så tycktes folk sky mig likt flensost. Endast nära vänner tycktes acceptera det stadium jag befann mig i. Trasig och förvirrad var det så dags att åka ner till Fontainebleau med min gode vän David "finskapinnarfingrar" Jaksch.

Doften vid fiskståndet får David "vandrandepinnefingrar" Jaksch att tänka på sina kvinnliga erövringar .

Fontainebleau. Den magiska skogen där klättrare världen över upplever äventyr som återges i form utav anekdoter som mestadels påminner om osannolika sagor. Folk som aldrig varit där avfärdar oftast dessa anekdoter som överdrivet pladder, struntprat, gallimatias och ser ner på berättaren som tycks fara med osanning. Så bra kan ett boulderområde inte vara…

Och visst har de rätt. I alla fall om man ser till dagens läge och "den magiska skogens" årliga förfall. Fontan är numer bara en skugga utav sina glansdagar; ett sönderpolerat sunkhål från helvetet. Ni läsare kanske tycker att mina ordval är aningen överdrivna. För någon som besökt Fontan i många är så är dessa ord enbart en ofrånkomlig sanning som knappast går att blunda inför. När det kommer till "den magiska skogen" så är magin snart helt borta. Bortnött utav tusentals besökare som varje år vill uppleva en del utav de ryktbara äventyr som utlovas.

Jag är fullt medveten om att nämnandet utav ett av de största områdena, Bas Cuvier, kan ses som en orättvisa. Området ligger ju trots allt precis längs med en större väg. I och med detta faktum så är det ju inte enbart klättrare som förstör skogen. David "plockepinnfingrar" Jaksch gjorde det ödesdigra misstaget att vända om från parkeringen och springa in i skogen för att titta på ett problem när kvällens mörker börjat lägra sig över blocken. Inte oväntat kom han farande tillbaka mot bilen med ren och skär skräck skrivet över hela ansiktet bara några sekunder senare. Bakom varje block så hade äldre män stigit fram och klätt av stackaren med blicken. Deras hunger efter stjärt till salu blev för mycket för David. Bas Cuvier, ett tillhåll för glada klättrare över dagen och miserabla torskar, pundare och prostituerade på nätterna. Att kliva på använda kondomer i Bas Cuvier är en återkommande företeelse.

I Bas Cuvier leker barn... Men det blir bannemig inga barn gjorda. hö hö hö...

Det är inte bara enbart skogen och dess stigar som ser helt fördärvade ut i många utav de större områdena. De mest klassiska boulderproblemen som tycks finnas runt varje hörn förlorar även dom sin charm med tidens gång. Den extrema mängden användning utav "döden i en tygboll" vid namn poff (kåda som slås på blocken för att göra steg och grepp "klibbiga") har tillsammans med obegripliga mängder trafik förstört friktionen för all framtid. Att halka av fotsteg anses oftast vara bristfällig teknik hos klättraren som råkar ut för det. I Fontan hjälper det knappt vad man gör längre. Många fotsteg på finare problem är halare än blött glas.

Fred Nicole stod på parkeringen vid Isatis och delade ut plastpåsar så att folk kunde plocka upp och kasta skräp. Det är fantastiskt att se eldsjälar som denne man och deras medvetenhet om att förändringar måste ske. Det är tråkigt om nästkommande generationer klättrare bara får uppleva det rövhål som Fontans skogar och block håller på att bli. Nackdelen med att ha någon som Fred Nicole till att dela ut påsar är väl att folk och fä verkade mer taggade på att spara påsarna istället för att slänga skräp i dom. En plastpåse rörd utav en legend.

Vad man kan göra i Fontainebleau istället för att klättra?

Fontan är allmänt känt för sitt miserabla väder. Långa och många gråa dagar blandat med fukt och regn är vad man kan vänta sig. Självfallet finns det undantag. Jag har varit där veckor i streck med fantastiskt väder. Det händer dock sällan. Så med dåligt väder och numera överjävliga förhållanden bland skog och block så tänkte jag skriva om de saker som gjorde min senaste resa dit värt besväret.

Att hyra stuga genom gitê de france är guld värt. Möjligheten att sitta och avnjuta extrema mängder billiga ostar och viner i lugnan ro i något som liknar ett hus är mer än fantastiskt. Att sitta där onykter med ett brett leende och vinläppar som får en att likna Jokern i Batman är lika gött som det förmodligen ser ut.

Leffe Royal with cheese.

Bakelser, baguette, croissanter, pain aux chocolat. Se till att hyra en stuga i närheten av ett bageri. Bästa sättet att vakna på är att strosa ut och köpa nybakat bröd i alla dess former. Strunta i om tanten bakom disken ser besvärad ut vartenda morgon då du snubblar in likt den sönderslitna klätterlodisen du är. Hon har inget med saken att göra. Det är din frukost och därmed ditt välmående det handlar om.

Fransk frukost frambringar ett leende på allas läppar.

Undvik städer som Fontainebleau och Nemour. Sky dem som om vore de den där besvärade tanten från bageriet väntandes på dig i sänghalmen iklädd enbart bagarskynke (åh fy fan…). Där finns absolut inget att hämta förutom irritation över egocentriska fransmän som ser snett på dig för dina knaggliga uttal när du snällt försöker med "bånnschor", "sivoplä", "je ne pal pa franse". Håll dig då istället till mysiga byar med kvalitativa små butiker såsom Milly La Foret. Att låta sig hänföras över de mindre byarnas äldre utseende är en upplevelse i sig. Lägg märke till de gamla kyrkorna som oftast finns i dessa byar.

Om man ändå vill åka in till staden Fontainebleau så borde man sannerligen passa på att besöka Napoleons penisförlängare. Ett gigantiskt slott som erövraren påbörjade för att kompensera för sina dvärglika proportioner. Nöj dig inte bara med att spatsera runt i trädgården bara för att det är gratis. Betala ynka 11 Euro för att få tillträde till slottets många rum. "This shit is cool as balls!", utbröt min amerikanska vän Garrett så fort vi kom in i första rummet. Jag kan inte göra annat än att hålla med honom. Den avföringen är kylig som testiklar.

I de kyliga testiklarnas sal

"Roligar än så här blir det inte!", skrek David exalterat

Köp en billig baguette i Paris. Utomjordiskt goda. Ungefär som att köpa falafelrulle i Malmö fast man skiter inte ner sig efteråt.

Ta hyrbilen in till Paris centrum och upplev sann, fransk köra-bil-konst och få därmed bevis på att fransmän förmodligen köper sina körkort på den danska leksaksaffären Faetter BR. Bilförarna kör hänsynslöst och mopedisterna tycks mig självmordsbenägna. Om du är riktigt sugen på trafikkaos så leta upp Triumfbågen. Runt triumfbågen cirkulerar en rondell med sju omarkerade filer. Försök att ta dig in till filen längst in i rondellen utan att någon tutar på dig. Jag var riktigt nära tills bilen stannade mitt i skiten. Hyr inte en bil som man måste trycka hårt på bromsen för att starta.

Triumfbågen

Om du kör in till Paris så ta det lugnt med hastigheten på bilen annars kanske du får hem fyra fortkörningsboter. Fartkameror sitter uppe lite varstans och Sverige har något slags avtal med Frankrike så kronofogden kommer tydligen och knackar på om man inte betalar. Böterna som skickas hem är på franska så det är svårt att avgöra om man kört för fort eller bara cruisat runt i alldeles för många bussfiler.

Paris alla turistmål är en självklarhet. Om du inte gillar att köra bil i storstäder så ta tåget från Nemour. På med upptäckarhatten och vandra runt lite varstans i staden. Väldigt trevligt.

Att lyckas få en bild på Davis fagra leende är en konst i sig. Jag lyckades i Notre Dame och kyrkbesöket blev oförglömligt

Fransmän röker väldigt mycket

Living in Klas Leiflands paradise. Makarong-fanatikern Klas hade fått en psykos.

Det var bättre förr…

Klättringen i Fontan genomgår en ständig förändring tack vare den enorma påfrestningen av klätterfanatiker som väller över blocken likt horderna av orcher som attackerade den där muren i den där "Sagan om ringen"-filmen. Att det var bättre förr är det inget snack om. Saken är väl som sådan att om man inte var där för tretton år sedan och inte har något att jämföra med så ter sig nog Fontan fortfarande som en magisk skog för många.

En tanke som slog mig denna gång var att 99% av de klättrare jag stötte på var icke-fransmän. De "bleausarder" (überstarka franska gubbar i långkalsonger med en liten matta istället för crashpad) som man förr stötte på titt som tätt sken med sin frånvaro. Jag antar att de som varit med ännu längre insåg Fontans kommande apokalyps redan när jag kom dit första gången. Då förstod jag inte deras vresiga humör gentemot stojiga och stimmiga klättrare. Nu däremot…

Fontan DÅ och NU