"Sammy Dahlman vrider upp världen"

Du som bara vill läsa om klättring, hoppa ner till överskriften Måndag.

Storformen tycktes ligga lurandes runt hörnet. Hade jag sträckt ut handen så hade den legerat mina fingrar med rent stål. Istället för att röra vid detta fenomen som visar sig en kort tid varje eller vartannat år så packade jag ner guran och drog till Karlshamn.

Min käre vän mr Jacob "The Happy Forest" Carlsson tvingade in mig i studion för att ännu en gång tillbringa en vecka i total dekadens i musikens tecken. Långa nätter med kaffemissbruk, frustration över brist på kreativitet, värkande fingertoppar och skakande händer hägrade. Vi hade oförståeligt vandrat ut på okända marker där vi lämnade de distade, blues/metal/stonerspelande gurorna för att ersätta dem med rasslande akustiska, melankoliska gitarrer, melodiska sångmelodier, bakåtsträvande basgångar, valsång i form utav modifierade wah-wah gitarrer och röjiga balalajkor (om det nu finns sådana).

Så här i efterhand blev resultatet oväntat... trevligt.

Vidare till klättringen.

Efter dekadensen i Karlshamn så begav jag mig återigen hemåt mot stadens som formade mig till den jag är idag. Värnamo. Vet inte riktigt om jag ska tacka denna gudsförgätna håla med religiösa pingstkyrkevänner i ledningen där dom som inte spelar fotboll eller hockey anses vara förvirrade kättare och motsträvare. En stad där en bouldrare blir allmänt ökänd bland allt och alla som "den där skumma filuren som vill klättra på Mount Everest". Det är väl som det är. Det var trots allt där allt började.

Jag hade mitt gamla projekt "Sticker low" i sikte. Ett problem som jag fick alla moven gjord i höstas dagen innan regnet och snön kom.

Väl i Värnamo så kom dimman och regnet. Alla planer gick i stöpet och jag och min kära dam Emese tillbringade lördag/söndag i botten utav en form med ostkaka.

Så här i efterhand kan jag medge att min surmulenhet gick över gränsen och antog någon slags depression. Vi bestämde oss för att stanna kvar i Värnamo till måndagen för att se om väderguden kunde visa sitt förbarmande över oss... Under tiden så underhöll jag mig med att hjälpa farsgubben fälla träd.

Måndag


Solen sken. Äntligen. Inte nog med det. Vinden hade bestämt sig för att slicka rent vartenda liten tillstymmelse utav vatten på blocken i skogen. Jag och Emese gjorde den relativt korta hiken över kohagar och skogar för att komma till "Sticker"-blocket. Jag skred till verket och borstade upp lite mossa som uppvärmning.

Projektet gick redan på andra länkförsöket efter att jag hade korrigerat betan och jobbat in flytten. Det var knappast någon stilren ascent. För det första så fick jag rätta till ett nyckelgrepp som jag missade totalt och för det andra så tappade jag foten i ett utav kruxmoven. Ett move som jag aldrig gjort tidigare utan att ha kvar foten... Utöver det så passade vartenda move mig som om bouldern fanns där bara för mig. En fet pinch för vänsterhanden och hårda compressions i tak. Kort men intensiv. Värnamos, enligt mig, snyggaste linje den låga höjden till trots.

"Sammy Dahlman vrider upp världen", förslagsgrad 8A, föddes. När vi skulle filma lite flytt i efterhand så kunde jag inte ens göra första kruxflyttet hur mycket jag än försökte. Som klättrare slutar man aldrig förvånas över hur stor skillnad det blir i ens klättring när man är riktigt taggad.

Nedan följer en film på problemet. Emese står för fotandet och redigerandet. Musiken är ett klipp ur en smått förändrad beta-version utav låten som jag och Jacob gjorde förra veckan som jag skrev om i början av inlägget. "Welcome to the Happy Forest" av Sammy Dahlman/Jacob Carlsson a.k.a "Fanzhen of Hebei".



För övrigt så gjorde Emese bra ifrån sig på blocken. Nostalgiska minnen översköljde mig återigen då jag såg henne kämpa med att lära sig stå på extremt små fotsteg i jämförelse med trappstegsliknande inhomhusfotsteg.

Gymnastik för den ofrivillige

Ibland har man helt enkelt bara otur... Som de flesta klättrare vet så är det knappast man själv som väljer problemet. Det är snarare så att problemet väljer en. Ungefär lite som den där nakna snubben med fiol ute i bäcken lockar folk i fördärvet så lockar vissa problem bouldraren med löften om härliga rörelser och adrenalin. Min poäng med det hela är att det ibland kan vara svårt att låta bli att klättra vissa saker även fast man kanske borde sätta sig ner och dricka kaffe eller virka en mössa och sälja den för 250 spänn istället.

Fredag


I fredags visade Jimmy "BillyBob" Karlsson mig ett block i närheten utav boulderområdet som fått samma namn som en gudsförgäten håla mellan Norrtälje och Uppsala. BillyBob hade satt upp diverse lågstarter och andra nyturer på detta relativt nyfunna block och jag brände av dem allihop efter en smärtsam uppvärmning i kvällskylan. För att jag ska kunna ägna mer tid åt att svulla i mig popcorn och kolla på film denna söndagskväll så kan intresserat folk gå in här och kolla vad som gjordes:

http://27crags.com/crags/knutby/topos/kannstorpet

Klätterhallens egen Jocksson gjorde också några utav turerna.

Jocksson, stilig så att det gör ont någonstans i mellangården när man tittar på honom

BillBob Karlsson hade sprungit ut i skogen för att borsta upp ett projekt. Vi hittade honom i full fart och fläkt med att värma upp (Jimmykarlssons uppvärmning består utav viftande med armarna i några sekunder. Han är fortfarande grabb men om några år så kommer han behöva värma upp inför viftandet och sen värma upp en halvtimme till innan han kan klättra). Innan vi visste ordet av så begav han sig upp för sitt branta projekt som gick på juggar upp till en halvhög mantling med ett träd i vägen.

Jimmykarlssons klätterstil beskrivs bäst som lugn, sansad och kontrollerad. Anledningen till att jag stod med andan i halsen när han låg där på kanten med benet nästintill fastklämt mellan stenen och trädet var att hans spastiska mantelryckningar tydde på att han var långt utanför sitt rätta element.

Nåväl. Han kom upp i alla fall.

Jimmy på "Let's get down to business", 7A (foto från Jimmys 27crags)

Därefter gjorde jag en utav mina klassiska kappvändningar efter vinden. Jimmy blev sugen på att borsta upp areten till höger om sin nytur. Jag tyckte det lät som en ypperligt urusel idé, började hjälpa till med borstningen ändå och blev plötsligt hur taggad som helst när projektet var rent.

Jimmy och Jocksson spottade mig. Jag dynade mot en jugg full med lera, gled av som om jag slagit efter luft, flög över Jocksson och träffade ett nervält träd som räddade mig från ett fem meter högt fall ut i skogen bland tomtar och mindre stenblock. Träd brukar vara i vägen men den här gången räddade ett träd mig från ordentliga blåmärken och möjligtvis något benbrott.

Efter några press och finbeta av Billy så kom jag upp och döpte problemet till "Kappvändar'n", grad okänd (vi säger väl 7A så länge så kanske någon blir sugen på att leta upp blocket och prova problemet). För att återgå till ingressen utav blogginlägget så borde jag inte gått på så hårt på problemet. Innan betan uppenbarade sig så hängde jag och klängde som en vettvilling på areten och slet slut på vänster axel vilket kom att få ödesdigra konsekvenser för Lördagens försök på "Mr Green" på gröna väggen.

Jimmykarlsson skrämde mig och Jocksson ännu en gång när han låg sprattlandes på toppen utav "Kappvändar'n" med händerna fulla utav mossa och lera och halvt om halvt viskade: "Jag släpper nu... jag släpper nu"... Släppte gjorde han och bra gick det.

Lördag


Mr. Fox, eller Hampus P. Räf ringde efter tolvslaget (läs 00:00) på lördagen och lät bitter. Jag som när mig på andras bitterhet blev glad och lät Hampus P. Räf spy galla över sin resa till Kjugekull utan att lägga på. Det hade tydligen varit blött och så fort det hade torkat upp så hade det börjat regna igen.

Den bittre räven

Han var således på väg hem och ville ut och klättra dagen därpå. Jag gillar att klättra med Hampus så jag var glad över hans olycka.

Jag, B Bobkarlsson och Räven begav oss mot Västervik lördag arla morgon (12:30) med destination Gröna Väggen, en vägg som ingen utav oss besökt tidigare. Nytt är alltid trevligt.

Vi värmde upp med någon 7B och började därefter borsta och leka på nyturer. Därpå var det dags att prova klippans testpiece, "Mr Green". En nyligen uppsatt boulder utav Stefan Rasmussen. Efter att ha luskat ut beta på problemet som klättrade lika fint som det såg ut så visade sig att startmovet var det enda som kom att bita ifrån. Och det bet ifrån ordentligt. En lång dyno genom ett tak från en crimper till sloper krävde axelstyrka i vänster axel... Styrka som jag hade slitit bort dagen innan på "Kappvändar'n". Nästa besök så borde den sitta. Annars blir jag förvånad.

En bil stannade till nära klippan och uppför slänten kom en gladlynt herre med nypor utav stål och bjöd på snus. Den gladlynte herren var ingen annan än Stefan himself.

Strongman Raz, boulderingens Johan Luhr i nytursväg, bjöd på snus 

Stefan Rasmussen verkar inte behöva värma upp. Jag förstod ingenting när han gick på "Eufori", 7C+ direkt. Han behövde inte ens vifta med armarna som Jimmykarlsson brukar göra och jag började fundera på om mannen ifråga har tagit ett dopp i Ungdomens Källa. Nåja. Uppvärmning eller inte. Efter att ha klämt av "Doktor Hook", 7B+ genom att trefingerscrimpa på en juggig sloper (jag ville bara veta hur det känns att vara Jimmy, som crimpar på allt, för en liten stund) så gjorde jag, Jimmy och Hampus Stefan sällskap på "Eufori".

"Eufori". Man skulle kunna kalla det en enmovare. En enmovare som kräver mycket från axlarna. Det blev en relativt tuff kamp med en redan slutkörd axel. Efter att Stefan bränt av problemet utan större ansträngning så fick jag lite jävlar anamma och skickade problemet. Min bestigning måste ha varit den minst smidiga bestigning utav detta problem någonsin. Med mina "strokedrabbade" axlar så hängde min kropp och klängde mellan greppen likt en livlös fisk. Förstår inte riktigt hur jag kom upp men problemet blev skickat. Använde till och med knäna i mantlingen och fick reprimander från Stefan :)

Alla var vi trötta efter "Eufori". Inget annat skickades men projekt påbörjades och nya hårda turer är att förvänta sig från området då ryktet (blocv-vik.blogspot.com) säger att Stefan ska tillbaka redan på måndag.

Hampus stickade en mössa åt Jimmy. Det var fint på ett så där lite homoerotiskt sätt.

Söndag


Jag och Emese klättrade lite rep i Ågelsjön. Det var väldans trevligt och vädret var fint.

Nu ska jag vila en vecka. Inte bara för att jag behöver det, men för att jag är värd det. Inlåst i en studio så ska musik skapas och muskler vilas.

Nästa helg ska jag träffa mannen som fick mig att börja klättra. Han vet inte om det ännu men det kommer bli trevligt.

En smått pixlig bild på Viktor Magnusson, min klätterguru. Snart kommer jag hem

Crimpandets konst

Lillsjön igen... David "Girly Fingers" Jaksch introducerade mig och Emese för något som i folkmun går under namnet "Triumfatorväggen". En svagt överhängande vägg som inhyser diverse crimpturer och som på sina ställen avslutas med ett antal meter svaig "runout".

David strosar upp för "Svenskt stål", 7A

Jag börjar onekligen känna att utomhusformen börjar ge sig till känna återigen efter en längre period utav inomhusklättring på branta väggar fullpepprade med små crimpers och pinchar. Med en smärre överkapacitet på problem som förr hade bitit ifrån så pass mycket att man hade tröttnat på dem efter någon timme så känns det gött att glida runt i ett område som Lillsjön och bränna av klassiker efter klassiker.

Just denna dag började surmulet från min sida. Värmen i kroppen infann sig inte förrän efter en timma. Det hjälpte förmodligen inte att jag började dagen med att ge mig på en orepeterad (?) Martin Fransson-crimptur från helvetet. Fem meter avverkas på tre move och greppen man går ifrån är allt annat än stora. Martin Fransson hade mage att sätta 7B på åbäket. Det är iofs högt graderat från en kille som fortfarande tycker att 7A är det hårdaste man kan klättra...

"Lappkast". En sandbaggad historia som kräver crimpstyrkan alabama

Efter några försök så värkte mina fingrar mer än vad de gör när man klämmer dom i en bildörr och jag gick på grannen istället. "Svenskt stål", 7A, 8-9 meter hög. Flög av på mitten ett gäng gånger och fick snopet se David Jaksch glida upp utan vidare problem. Under hans fingrar så såg de små crimparna ut som juggar.

Jag gav upp. Min mentala styrka hade nått botten. Men som talesättet påpekar, från botten så kan man bara ta sig uppåt. Fingrarna började äntligen bli någorlunda varma och jag gick direkt på Martin Franssons "Lappkast", 7B och förstod snabbt hur cruxmovet skulle göras. Ett långt skick från ett litet crimpigt undercling, den sämsta horisontella crimpen i mannaminne och ett pissigt fotsteg till ett slopigt grepp en bra bit upp. Hemligheten låg helt enkelt i att crimpa loss för allt vad man var värd och hålla sig nära väggen. Som vanligt när det gäller klättring så är det lättare att veta hur man ska göra än att göra det i praktiken. Nåväl. Cruxmovet satt som ett smäck och väl på toppen så vågade jag mig på en uppgradering till 7B+. En hård sådan... Eller så är det bara jag som inte kan klättra så fort det inte är tillräckligt brant...

Cruxmovet på "Lappkast"

Med nyvunna psykiskt starka krafter så hoppade jag på "Svenskt stål" igen och klättrade den i god stil tills David Jaksch ropade: "Tänkt på att det är ganska högt". Det dummaste man kan säga till någon på en highball. Problemets andra hälft gjordes därför med "Elvis-skakningar" och släpande mage på slabben.

Läcker urtoppning på "Svenskt stål"

Nästa problem, "Vargtass", 7A+, gjordes direkt därpå. En dyno från... Ja, från micro-crimpers.

Med fler krafter kvar så lunkade vi bort till Ravinväggen och jag gjorde kort process med "Liv", 7A+. En oväntat fin travers på juggar. David Jaksch stod och huttrade och ville åka hem så med mina sista krafter så satte jag mig ner och repeterade Jimmykarlssons "Drömmareten ss", 7A. Världens hårdaste 7A, eller så var jag bara trött.

För övrigt så kämpade Emese med en spricktur. Att gå från gigantiska fotsteg inomhus till små knoppar utomhus är ingen enkel femma. Att se någon som inte har samma erfarenhet som en själv slita sig sönder och samman på ett problem är mäkta imponerande och får en att känna sig nostalgisk. Tankarna går bakåt i tiden då man själv halkade runt på små fotsteg i sina Boreal Stinger och försökte campusera alla crux så ofta som möjligt. Emese fick se sig besegrad men de stora blåmärkena över kroppen, den lätt stukade foten och med sina såriga händer så kan hon lätt utse sig till dagens vinnare och kämpe.


FOTO: EMESE TOT

Lillsjön - Området som bouldervärlden glömde

Lillsjön… Området som stod ut som Östergötlands största och mest populära boulder-destination för 8-10 år sedan.

Lillsjön… Området som föll i glömska då vissa hängivna individer började upptäcka nya block i andra skogar.

Tro det eller ej, men det finns faktiskt folk som fortfarande ränner runt i Lillsjöns skogar och klänger på de otaliga väggarna som förr iklädde sig rollen som ett andra hem åt legender såsom Olle Wehlin.

En utav de fåtaliga klättrarna som fortfarande hänger runt i skogen är David Jaksch. Mannen, myten, legenden som utan tvekan kommer att uppnå minst samma status som Olle Wehlin, om inte mer. Sina kvinnohänder till trots så kan han klättra. Och han gör det bra. 

Varför han dras till just klättringen i Lillsjön var för mig en gåta. Till en början trodde jag att hans förkärlek till område kunde ha något att göra med ren och skär galenskap eller idioti. Ingen annan klättrade ju där och därför kan det ju knappast vara värt ett besök… Eller? Jag hörde historier om denne David Jaksch som strosade runt ensam i Lillsjöns skogar där han skickade hårda klassiker och skräckinjagande highballs. I mina öron lät David Jaksch mer som någon slags mytologisk figur än en levande dödlig. Jaksch… Jag hade en bild utav denne Jaksch etsad fast i min enfaldiga hjärna där han sprang runt med groteskt stora underarmar (läs Jimmykarlssons underarmar) och krossade grepp med sina enorma labbar till händer iförd en tysk nazihjälm.

Nu så här i efterhand, efter att ha blivit guidad i Lillsjön utav denne fantastiska filur, så inser jag hur fel jag hade. För det första är inte Lillsjön ett område att förkasta. Det finns en hel drös boulders i området som bjuder på makabra och spektakulära rörelser. För det andra så har David Jaksch inga groteska Jimmykarlsson-underarmar eller stora händer. Han kan inte krossa grepp med ren styrka och hans tyska efternamn till trots så äger han ingen nazihjälm. Nej. Han är inget som man trodde han skulle vara. Han är så mycket mer. 

Under två kortare tillfällen så har David visat mig några Lillsjö-klassiker. En utav dessa var "Olles slope", 7B+. Ett font-problem på granit. Stora slope-grepp och slope-crimpar med en horibel mantling. Ett problem som jag skickade till FA-herren Olle Wehlins ära och som kändes omöjlig till en början men relativt enkel när jag slutligen förstod hur man klättrar utomhus igen.

Ett annat problem som jag fått äran att göra är "Moby Dick ss", 7B+. Först klättrad utav den sagolika uppenbarelsen Erik "Farsan" Carlsson för 8 år sedan. "Moby Dick ss" är ett brantare spektakel med en hälkrok som heter duga och delikata kroppspositioneringar. Man klättrar på härliga incutcrimpar som leder till en mantling klurigare än de flesta. Dagen till ära så gjorde jag ett alternativt insteg till ovannämnda problem som fick det intrikata namnet "Moby's Dick".

Lillsjön har fått David Jaksch att blöda. Lillsjön har gjort honom oerhört frustrerad och tärt på hans annars så stenhårda psyke otaliga gånger. Lillsjön har skrämt skiten ur honom och till och med brutit ryggen på stackaren. Jag kunde till en början inte förstå varför han fortsatte och fortsätter att åka tillbaka dit. Efter den här helgen så har han öppnat mina ögon och givit mig förståelse. Jag tror att jag ska åka dit i morgon igen.

Cirkus i Västervik

Solens barmhärtighet i form utav rogivande värme vandrade över östkusten och uppmuntrade fåglar att sjunga serenader till vårens ankomst. Jag, Emese, Jimmy och David förväntade oss en klätterdag utan dess like. Det fantastiska vädret till trots så var precis all sten vi såg blött. Det kändes som att gudarna illvilligt drev gäck med oss.

Första anhalten blev Mommehål-stenen. Den dröp utav vatten så vi begav oss vidare mot Västervik och VO-stenarna.

Se på fan! Det var blött även där... Den molande huvudvärken som följt med mig från sängen tycktes ännu värre när hopplösheten knackade på mitt medvetande. Den enda utav oss som vägrade ge upp var Jimmykarlsson som genast lät handduken tala då han snabbt och smidigt torkade upp den torraste bouldern "Circus", 8A. Då han målmedvetet skapade ett moln utav krita över problemet så kunde man tro att han aldrig gjort något annat.

En miserabel herre med huvudvärk, sorgsen över vätan

"Circus" blev torr och Jimmy började jobba in rörelserna. Efter fem minuter hade han hittat beta på hela problemet förutom startmovet. Alla trodde vi att processen skulle göras kort med "Circus" men efter en timmes nötande på startflyttet så började vi misströsta.

Jimmykarlsson, betamagikern från helvetet gled snabbt igenom "Circus" förutom startmovet

Då, som en skänk från ovan, så klev jag, Sammy Dahlman, fram. Huvudvärken ersattes av en släng utav jädrar anamma och efter att ha spottat mig i nävarna och tryckt in en välsmakande snus så började jag arbeta. Jimmykarlsson, häl- och tåkrokarnas mästare, försökte göra movet med en tåkrok. Alla som sett mig klättra vet att en tåkrok sällan är att föredra för en herre som jag med överdrivet stela ben och en vadmuskulatur som kan jämföras med en femårings. Jag lät musklerna tala och tog startgreppen, två sidotag, klev på i en hedervärd laybackposition och skickade efter den goda crimpen som följde därefter.

Sammy Dahlman, en skänk från ovan?

Första movet spred en osedvanlig, dyster stämmning över oss innan den ultimata betan visade sig 

Därpå bjöd problemet på ett antal lättare tåkrokar, hälkrokar och en enkel finish. Jag hade gjort "Circus", 8A på relativt få försök. Jimmykarlsson bytte ut sin beta mot min efter en kort stund och skickade problemet i oerhört god stil. Vi kom snabbt överens om att problemet snarare håller 7C då vi möjligtvis hittat bättre beta. Mycket fint problem som rekommenderas starkt trots att det inte ser mycket ut till världen.

En utav två hälkrokar som satt som handen i handsken med Davids nyinköpta skor. Man tackar, bockar och bugar för lånet

Cirkusartisteri. En publikfriande pose som hade stått ut på vilken världscuptävling som helst

Nöjda men ändock besvikna. Hade det varit torrt så hade vi kunnat göra så mycket mer

Emese ville testa sina nyvunna färdigheter efter en hård träningsperiod inomhus över vintern och kämpade godhjärtat på den enda bouldern som fanns på stenen som inte var 7B. Med en pojkväns stolthet så säger jag att hon gjorde oerhört bra ifrån sig och om man kunde klättra med enbart vilja så hade hon gått 8B som om hon klättrade på en stege. Den här gången fick hon se sig besegrad utav en illvillig spricka men ge det lite tid så kommer hon komma tillbaka och klättra problemet lätt som smör och le åt sina tidigare bataljer med sprickan.

En tapper ung dam ger prov på sina nyvunna färdigheter

David Jaksch satt i solen hela dagen och lät sina flickaktiga fingrar gå över sin nyinköpta iPhone.

En utav många människor som kommer hamna på rehab för mobilberoende?

David Jaksch, fast i Angry Birds- oct Wordfeudträsket

FOTO: EMESE TOT

"... and thus we took the gaytrain straight into the sunset"

Så var det dags för årets första utomhuspremiär. Med mina två trogna vapendragare David Jaxxx och Jimmykarlsson så lämnade jag motvilligt tryggheten och värmen som min insuttna soffa avger för att kliva ut i kylan. En kyla som kom att både fördärva och försköna dagen.

Fördärvelsen kom i och med första valet utav boulderproblem. Vi hade ögonen inställda på Erik Carlssons "Erik Carlsson kan också vara bäst", 8A. Jag vore naiv om jag inte erkänner så här i efterhand att vi måste varit helt dumma i huvudet när vi trodde att det skulle gå väl. En två-movare, hård som attan på små grepp och inget runtomkring att värma upp på... Vi försökte i alla fall. I köld och under smärta så lät vi dock skratten hagla titt som tätt och när vi insåg att värmen aldrig skulle påbörja sin vandring genom våra kroppar i det skugga köldhålet så körde vi därifrån.

David Jaxxx på Sammy Dahlmans "... and thus we took the gaytrain straight into the sunset", 7C

Någon tipsade oss någon gång om ett block i närheten där ett sittstart-projekt skulle finnas. Vi begav oss dit i hopp om större grepp. Sittstarten visade sig innehålla en micro-crimper men den slet David Jaxxx bort med sina ovanligt små och feminina pianofingrar. Kvar blev ett litet sidotagshål som både Jimmy och David crimpade. Själv drog jag fram mina manliga monsterlabbar och pinchade åbäket.

David Jaxxx stirrade hänfört och gömde skamset sina pinsamt små händer i fickorna.

Första flyttet, det definitiva cruxflyttet, visade sig vara bra mycket svårare än vi först trodde. Jimmykarlsson kom som vanligt på betan och jag hade turen att skicka åbäket innan alla blev för trötta. Med FA utav "... and thus we took the gaytrain straight into the sunset", 7C, så sitter jag här i värmen och tänker tillbaka på historien bakom namnet med ett leende på mina läppar.

Tack Jimmy och David för att ni visade mig en helt ny värld.

"Flying Dutchmen" - Blod och tejpbrist

För ovanlighetens skull så begav jag och Jimmykarlsson oss ut för att klämma på naturlig granit. Kan knappt minnas senaste gången vi klurade beta tillsammans utomhus...

Förra året fick vi en liten guidad tur utav Stefan "Raz" Rasmussen i ett område vid namn Forsby. Dagen till ära så bestämde vi oss för att återvända och prova en boulder vid namn "Flying Dutchmen", 8A,  som vi gick bet på sist. Väderförhållandet var en gnutta bättre idag och skiljde sig förmodligen med tjugo grader från sist.

Uppvärmning skedde på slutflytten. Balansigt och djävligt på en aretkant... Därefter var det dags att hitta beta på detta eminenta tak-problem. Tå-jam, avlåsningar i lösa crimpers och ett flytt från ett undercling-liknande grepp upp runt en bulle till en list där bröstet måste upp i taket och huvudet vridas in för att man ska nå. Lekstuga helt enkelt.

Smack smack. Andra länkförsöket och jag stod inför sista flyttet till en mossig jug. 2A om man ska börja prata grader. Till min förtvivlan så hade jag kavlat upp ärmarna på understället som sakta hade strypt blodflödet ut i armarna så jag var totalt sönderpumpad. Flög av och fick börja om.

Fick flapper på lillfingret.     Blödde ymnigt.      Varken jag eller Jimmy hade tejp.

Slirade runt på nersölade, blodiga grepp i taket och insåg att det aldrig skulle gå. Hittade dock en gammal, använd tejpbit i facket på kritpåsen till min yttersta glädje.

Tejpade på och skickade problemet.

Jimmy letade beta och hittade skumma hälar och tåkrokar men blev för trött. Maxstyrkan borta efter lite för mycket repklättrande.

Sen la jag ner någon timma på att hitta ny beta till "Revolver", 7C+, efter att en liten men ack så användbar klack lossnade då vi började köra. Hittade riktigt fin beta och var allmänt nöjd.

Började blöda på pekfingret.        Halkade runt på slopers en stund.      Hittade ingen använd gammal tejp.

Gav upp.

(Bilder kommer förmodligen på cafeclimb.blogspot.com)