2013-05-05

Finklädd när det vankas hög höjd

Jag kan numera stolt titulera mig som en vandrande stämapparat utan att ha absolut gehör. Under diverse konserter i fredags så exploderade vänster öra i en kaskad utav smärta då jag dumt nog glömt öronproppar. Min nyvunna tinnitus tjuter i D. Ganska exakt dessutom. Iiiiiiiiiii… Deeeeeee… Faaaaaaan…

Japansk nynazist på metal-fest?
Stavsjö

"Om man ska gå highballs så måste måste man klä sig i god stil. Om det skulle gå illa så är det lika bra att se bra ut så att dom kan slänga en i kistan direkt", sa David "Sliskiga-pedofil-fingrar" Jaksch och drog på sig en v-formad lila-färgad t-shirt. Mina nyligen införskaffade hängslen drogs därmed på dagen till ära. Jag kände mig redo att erövra världen med byxor som skar upp något djävulskt i baken och som samtidigt framhävde mina välsvarvade skinkor.

Vi plockade upp norrlänningen Micke "Miklas" på vägen. Även han såg stilig ut i sin rutiga skjorta.

Som uppklädda inför likvaka så begav vi oss emot Stavsjö.

Miklas visar upp sin skrämmande stelhet på fantastisk arete som jag inte minns namnet på.
I Stavsjö finns en hel del highballs där de flesta endast klättrats på topprep såvitt jag vet. Dagens mål var att pröva åtminstone en utav de ogjorda linjerna.

Solen slickade blocken blöta och värmen gjorde den finkorniga graniten hal. Jag gick på Olle Wehlins mega-ultra-klassiker "Köpman Wighart". Förmodligen en utav Sveriges finaste problem. Efter att ha flugit av de ovanligt varma crimparna mot slutet utav problemet några gånger så fick jag den gjord. Problemet avslutas med den möjligtvis trevligaste avlåsningen till en spricka som jag någonsin fått äran att avverka.

Köpman Wighart.
Att känna sig som en köpman. Finhängslena på.
På samma block till höger runt areten så vet jag att Olle och annat ihärdigt folk har klättrat en linje på topprep. Det är oklart om någon gett sig på att klättra den utan rep så jag kände mig manad att ge den ett försök.

Både jag, David och Miklas hängde på den på topprep till att börja med. Med redan fördärvade knän så får man väl ursäkta sig att man inte klättrade den ground-up direkt.

Problemet avslutas med ett långt dynamiskt drag till en relativt svårprickad jugg i en spricka. Räddhågsen som jag är så kände jag ett visst illamående inför mitt första försök utan sele och rep. En sådan där känsla man får när man egentligen inte vill göra ett problem. Man vill mest bara ha det gjort och åka hem.

På vägen till det sista kruxet så missade jag några fotsteg och några handgrepp. Nervös och pressad utstötte jag ett gäng: "Vart fan är greppet!? Vart fan är greppet?!", till David och Miklas som agerade spottare. Inför det dynamiska draget så missade jag ett dolt fotsteg och slirade runt på ingenting med foten. David fick göra den klassiska: "Höger! Vänster! Höger! Upp! Upp lite till! Nej! Ner! Ner!".

Allt slutade dock väl. Jag fick på foten och gjorde skicket utan någon som helst marginal då endast två fingrar träffade juggen. Efter en enkel mantling så blev det så dags att bege sig hemåt. De resterande highballsarna i Stavsjö får vänta tills huden och psyket läkt.

Inga bilder togs när problemet klättrades då folk var för upptagna med att spotta.
Var i Knutby i fredags igen. Satte upp den mest skrattretande förlängningen på ett problem någonsin. Så skrattretande att jag skäms för att nämna den. En fistbump till den som hittar den på 27crags.



2 kommentarer:

Anonym sa...

Lätt
http://27crags.com/crags/knutby/routes/en-variant-att-garva-at

//SYDDE

Le Sydd sa...

Är det fler som kallar sig Sydde eller är det någon som skriver under med "mitt" namn? Varför då???