America

Något tycktes mig fel. Fruktansvärt fel. Min handled värkte å det grövsta under minsta lilla påfrestning. Överansträngning månne?

Bilnyckeln kunde knappt vridas om och vartenda penseldrag på jobbet smärtade som satan. Jag fick lära mig att rengöra mynningen där "nummer två" tilltar sin dagliga flykt med vänster hand och blev smått Alvedon-beroende.

Som klätterjunkie rämnar ens världsbild varje gång en vital kroppsdel sätts ur funktion. Man börjar fundera på back-up planer som kan ersätta ens numero uno favoritsysselsättning. Jag hade redan en planerad flyktplan i bagaget och bestämde mig för att fly landet tidigare än planerat för att återförenas med min käre dam. Just denne dam vistas i New York där hon studerar modefotografi.

Jag kan nu stoltsera som hemmaman i USA och planerar min vardag efter eget bevåg och egna intressen.

Mången man avundas sin näste. Särskilt om denne näste uppnår ett stadium där han lyckas undgå att arbeta under en längre tid. Nöjd över min livssituation så anlände jag till New York och blev obehagligt rastlös några dagar senare. Att arbeta må ta livslusten ur en efter ett tag men avsaknaden utav "påtvingade" dagliga bestyr gör en tokig. Om jag inte minns fel så går Voltaires "Candide" ut på att huvudkaraktärens slutgiltiga lösning på lycka är att arbeta. Jag minns att jag skrattade gått år detta påstående när jag hade läst boken. Så här i efterhand så inser jag dock att just detta påstående förmodligen innehåller en gnutta sanning.

Min rastlöshet botades med arbete. Som de flesta förmodligen vet så kickas man automatiskt ut ur detta Gudsförgätna land så fort man sätter sin fot på arbetsmarknaden utan arbetsvisum. Detta löstes dock genom att jag nu utför så kallat volontärarbete. Detta sker på New Yorks enda ordentliga bouldergym, "Brooklyn Boulders", där min käre vän Garrett Koeppicus arbetar som "route setter". Med ett crew på ungefärliga fyra pers så skruvar de ner och upp problem och leder 9 till 5 varje dag och jag hoppar in de dagar jag känner för det.

Jeremy... Chefen

Utomhusklättringen tycks få vänta. Hösten är på intåg här på andra sidan Atlanten och luftfuktigheten ligger på hundra procent vecka ut och vecka in. Min krackelerade handled till trots så har jag klättrat en del.

Fick en liten guidad tur i Central Park/Rat Rock. Sammanfattning: Väldigt litet område. Mestadels lowballs. Bjuder på en del trevliga rörelser. Se upp för glasskärvor, kondomer och använda sprutor i landningen.

Garrett visade mig dock ett projekt som ingen gått ännu i Rat Rock. Fyra moves. Compression från helvetet. Ser fram emot att jobba på den när jag inte har något bättre för mig.

Central Park har faktiskt ett problem som ser gudomligt ut (om man bortser från avföringen som ligger i landningen). "Jojo Gemini" (helt felstavat förmodligen) V11.

Var även i The Gunks häromdagen. Blev bestört över att inträdesbiljett erfordrades för orimlig summa. Måste vänja mig vid att det här är USA. Här kostar det pengar även om man bara vill gå en runda i skogen.

Extremt fuktigt väder, trasig handled och obefintlig hud hindrade mig från att skicka något nämnvärt. Gjorde moven på en hel del fina grejjer som jag förhoppningsvis kan återvända till när vädret tillåter. Tror att det filmades en del när vi var där.

Nu måste jag göra något annat.

BILDER KOMMER