Vintertider, del 5 - Jag ser tydligen ut som Skurt i keps

Så söp vi oss således redlöst fulla. Det vankades begravning på den lokala puben och pysslingarna hade fullt upp med sörjande utav den bortgångne. Jag och David beskådade spektaklet från ett hörn. När tidpunkten väl var inne så drog vi fumligt fram hagelbössorna.

Nästintill hela helgen gick åt till tv-spelandets ädla, men ack så smaklösa, konst. Med en trasig rygg och en dämpad rastlöshet så kunde David Jaksch för första gången i sitt liv ta det lugnt i mer än två timmar. Som den ärofulla vän jag är så höll jag honom gladeligen sällskap under hans viloprocess.

"Vi drar till Rosendal!", skrek David likt en nyfrälst narkoman från sjuksängen och rullade ner på golvet. Rastlösheten hade slagit rot. Att se Davids försök att sträcka på ryggen var tragi-komik på dansk nivå.

I bilen satt David, jag och Jocke. En tysk, en arab och en skåning. Jag fick känslan av att befinna mig i ett Bellman-skämt. När vi valde vår egen version utav "the scenic route" till Örebro så förvandlades vi, det roliga skämtet, till några som drabbats av ett sorgebud. Istället för någon timmes trevlig bilfärd så tvingades vi till flertalet timmars ångest i Volvon. Davids rastlöshet tog sig ut ur kroppen i form utav meningslösa konversationer och överdriven positivitet över "the scenic routes" skönhet. Jocke svamlade obegripligheter på skånska.

Rosendal

"Maestro ss" är det enda problemet värt att göra i Rosendal. David Jaksch påstår att min negativitet osar obevekligt från mina porer. Till mitt försvar så ser jag endast mina påståenden som fullkomlig ärlighet. Ärlighet är en den moraliska dygd som fler borde eftersträva särskilt då det kommer till klätterområden. Mången tid och pengar hade besparats om folk bara bortsåg från sin påtvingade positivitet och var ärliga istället.

Då jag redan hade gjort "Maestro ss" en tidigare resa så bestämde jag mig för att göra den igen. Efter några försök med en ouppvärmd kropp så var det gjort och jag rullade tummar resten utav dagen.

David "Davve" Jaksch var glad. Det lät som att Jocke försökte säga att området var fint.

Personen som satte upp och döpte problemet "Dreamline" måste vara klättervärldens mest ironiska person.

Läcköklippan

O denne skönhet i stenform skapad av den mest konstnärlige utav gudar! Läcköklippan... Samla ihop  de folk som du föredrar att klättra med och påbörja din pilgrimsfärd emot denne klättervärldens Colosseum. Här finns allt som du någonsin drömt om, såväl sköndröm som mardröm. Varianter, eliminationer, grepp skapta utav människohand och mycket mer. Funnen utav legenderna Olle Wehlin och Frej Wichman och vidareutvecklad utav mannen med fingrar så smala att petting med kvinnofolk resulterar i pinsamt antiklimax, David Jaksch. Det bringar mig oerhörd stolthet när jag nu i efterhand kan berätta att många utav de fina varianter och eliminationer på klippan visualiserades utav David men realiserades utav mig.

http://27crags.com/crags/lackoklippan/topos

Klippan ligger underbart belägen vid Vänerns strand med utsikt över Läckö Slott. Stenkvaliteten är utav bästa möjliga sort. Problemen bjuder på spektakulära rörelser utav sällan skådat slag och lämnar ingen oberörd. Som David Jaksch beskrev klippan: "Beskrivning känns överflödig. Klippan talar för sig själv. Helt klart värt en övernattning i Lidköping".

En magisk kväll vid Läcköklippan. Att vi målat taken på slottet gör utsikten mer behaglig.

Början på slutet av vintern.

En fantastisk bild på en lika fantastisk klippa.

"Har du något att säga om Läcköklippan Love?".
Love Edling, mannen med järnnypor, svarar på frågan.
"Nej".

Ibland är det svårt att finna ord för något så överväldigande.

Love letar efter klättrarens Narnia i fläskhålet på Läckö Slott.

Abstinensbesvären kommer snabbt efter för lång tid ifrån Läcköklippan

200 000 000 kr för ett tändstickshus vid Läckö Slott.

Lillsjön

Ibland kan rastlöshet resultera i goda ting. Under en utav mina och Davids sessioner framför playstationet fick vi för oss att vi skulle åka ut till Lillsjön och borsta upp ravinväggen (http://27crags.com/crags/lillsjon/topos/ravinvaggen längst ner på sidan). "Det var ett jävla liv" och "Substitut" FA:ades och resterande problem på väggen är nu återigen klätterbara.

 Jag har haft keps i veckan. Det ryktas om att jag ser ut som Skurt.

Vintertider, del 4 - Att undvika en annalkande domedag

De mörka skogarna i Småland kallade och jag hörsammade dess klagotjut. Dess förlorade son hade varit borta alltför länge och krävde således ett återtåg. Vinterns snö hade legat tätare än vad den gjort på åratal och mörkret hade än så länge vägrat att släppa taget. Mor längtade efter att återigen få hålla om sin bortsprungne son som sökt äventyr och lycka i det relativt nyfunna landet i väst långt bortom Atlanten.

"Vi hinner åka till Västervik och klättra innan tåget går!", ylade Jimmykarlsson på obruten småländska. Min tvekan fick hans gigantiska underarmar att pulsera utav återhållsam ilska. Rädslan över ett fullständigt utbrott ersatte min tvekan. Jag var så illa tvungen att kliva upp innan tuppen för att avverka sträckan till östkusten och därmed undvika en ödesdiger katastrof. Att förarga Jimmykarlsson är som att be om olidlig smärta.

Mitt jakande till hans plan fick Jimmykarlssons underarmar att lugna ner sig. Faran var över.

Kangoon lever än. Den är numer utrustad med en skräppåse så att fötterna får plats i passagerarsätet.

Vargavintern höll sitt stånd. Vi förbannade rysskylan som fördärvade vårt hopp om ett bekvämt klätterpass bland blocken. Med oro i sinnet begav vi oss således tidigt på morgonen till ett boulderproblem som Jimmykarlsson valt ut med passionerad omsorg.

Isen låg likt en matta på skogens vägar. Kangoon betedde sig som Bambi på hal is eller Sebastian Karlsson efter en flaska vin. Noll kontroll fick Jimmykarlssons underarmar att pulsera utav nervositet. En ovanlig syn hos en man vars lugn hör hemma i ett Chuck Norris-skämt.

Vi kom fram och faran var ännu en gång över. Mina kattliv var nere på sju.

"Flight Control" heter problemet vi hade sökt upp. Skuggan som kastades utav klippväggen låg som ett täcke över oss och tillsammans med kylan så tog den sig in, långt in, i benmärgen. Uppvärmningen blev en kamp på liv och död och ännu ett gäng kattliv rök.

"Kom igen Sammy! Kom igen!", skrek Jimmykarlsson och lät precis som jag föreställer mig att Karl-Oskar låter när jag läser Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Cruxet kretsar kring ett långt move från en pinch-crimp till en sloper. Ett move som i sig inte bjuder på märkbart motstånd men som hugger emot efter att ha gjort startflytten.

Kampen mot kylan var värre än kampen mot problemet. Efter att ha gjort cruxmovet från start så tragglade jag mig uppför klippan. Det var svårt att glädjas åt att ha gjort problemet när det enda jag kunde tänka på var längtan efter en bastu och ett gäng finska dårar som gick loss på min kropp med björkris. Utmattad och kall hulkade jag högljutt på toppen men inget spy kom upp (fenomenet kallas tydligen "blowing the ghost" i Amerikatt).

Jimmykarlsson var ytterst nära ett skick. Mitt tåg gick dock från Norrköping och jag fick påpeka för honom att det var dags för avfärd. Jag har inte varit så rädd på länge. Jag irriterade en slumrande björn och konsekvenserna kunde ha föranlett till min egen undergång. Jimmykarlsson tycktes dock vara på gott humör. Med ett leende på läpparna så packade han ihop sin utrustning och skuttade till bilen.

"Synd att du avbröt mina försök Sammy.".
"Men vi hinner ju inte till tåget annars. Det är väl okej va?".
"Mmmm. Men du....".
"Ja?".
"Gör aldrig om det.".
"Okej Jimmykarlsson. Okej.".
"Allvarligt talat Sammy... Gör ALDRIG om det.".

Min domedag har förskjutits in i framtiden. Aldrig har den tyckts mig så nära.

Vintertider, del 3 - En magisk skogs förfall

Min visit i Sverige blev kort. Med en jetlag påklistrad i ansiktet som fick mig att se ut som en erfaren narkoman så tycktes folk sky mig likt flensost. Endast nära vänner tycktes acceptera det stadium jag befann mig i. Trasig och förvirrad var det så dags att åka ner till Fontainebleau med min gode vän David "finskapinnarfingrar" Jaksch.

Doften vid fiskståndet får David "vandrandepinnefingrar" Jaksch att tänka på sina kvinnliga erövringar .

Fontainebleau. Den magiska skogen där klättrare världen över upplever äventyr som återges i form utav anekdoter som mestadels påminner om osannolika sagor. Folk som aldrig varit där avfärdar oftast dessa anekdoter som överdrivet pladder, struntprat, gallimatias och ser ner på berättaren som tycks fara med osanning. Så bra kan ett boulderområde inte vara…

Och visst har de rätt. I alla fall om man ser till dagens läge och "den magiska skogens" årliga förfall. Fontan är numer bara en skugga utav sina glansdagar; ett sönderpolerat sunkhål från helvetet. Ni läsare kanske tycker att mina ordval är aningen överdrivna. För någon som besökt Fontan i många är så är dessa ord enbart en ofrånkomlig sanning som knappast går att blunda inför. När det kommer till "den magiska skogen" så är magin snart helt borta. Bortnött utav tusentals besökare som varje år vill uppleva en del utav de ryktbara äventyr som utlovas.

Jag är fullt medveten om att nämnandet utav ett av de största områdena, Bas Cuvier, kan ses som en orättvisa. Området ligger ju trots allt precis längs med en större väg. I och med detta faktum så är det ju inte enbart klättrare som förstör skogen. David "plockepinnfingrar" Jaksch gjorde det ödesdigra misstaget att vända om från parkeringen och springa in i skogen för att titta på ett problem när kvällens mörker börjat lägra sig över blocken. Inte oväntat kom han farande tillbaka mot bilen med ren och skär skräck skrivet över hela ansiktet bara några sekunder senare. Bakom varje block så hade äldre män stigit fram och klätt av stackaren med blicken. Deras hunger efter stjärt till salu blev för mycket för David. Bas Cuvier, ett tillhåll för glada klättrare över dagen och miserabla torskar, pundare och prostituerade på nätterna. Att kliva på använda kondomer i Bas Cuvier är en återkommande företeelse.

I Bas Cuvier leker barn... Men det blir bannemig inga barn gjorda. hö hö hö...

Det är inte bara enbart skogen och dess stigar som ser helt fördärvade ut i många utav de större områdena. De mest klassiska boulderproblemen som tycks finnas runt varje hörn förlorar även dom sin charm med tidens gång. Den extrema mängden användning utav "döden i en tygboll" vid namn poff (kåda som slås på blocken för att göra steg och grepp "klibbiga") har tillsammans med obegripliga mängder trafik förstört friktionen för all framtid. Att halka av fotsteg anses oftast vara bristfällig teknik hos klättraren som råkar ut för det. I Fontan hjälper det knappt vad man gör längre. Många fotsteg på finare problem är halare än blött glas.

Fred Nicole stod på parkeringen vid Isatis och delade ut plastpåsar så att folk kunde plocka upp och kasta skräp. Det är fantastiskt att se eldsjälar som denne man och deras medvetenhet om att förändringar måste ske. Det är tråkigt om nästkommande generationer klättrare bara får uppleva det rövhål som Fontans skogar och block håller på att bli. Nackdelen med att ha någon som Fred Nicole till att dela ut påsar är väl att folk och fä verkade mer taggade på att spara påsarna istället för att slänga skräp i dom. En plastpåse rörd utav en legend.

Vad man kan göra i Fontainebleau istället för att klättra?

Fontan är allmänt känt för sitt miserabla väder. Långa och många gråa dagar blandat med fukt och regn är vad man kan vänta sig. Självfallet finns det undantag. Jag har varit där veckor i streck med fantastiskt väder. Det händer dock sällan. Så med dåligt väder och numera överjävliga förhållanden bland skog och block så tänkte jag skriva om de saker som gjorde min senaste resa dit värt besväret.

Att hyra stuga genom gitê de france är guld värt. Möjligheten att sitta och avnjuta extrema mängder billiga ostar och viner i lugnan ro i något som liknar ett hus är mer än fantastiskt. Att sitta där onykter med ett brett leende och vinläppar som får en att likna Jokern i Batman är lika gött som det förmodligen ser ut.

Leffe Royal with cheese.

Bakelser, baguette, croissanter, pain aux chocolat. Se till att hyra en stuga i närheten av ett bageri. Bästa sättet att vakna på är att strosa ut och köpa nybakat bröd i alla dess former. Strunta i om tanten bakom disken ser besvärad ut vartenda morgon då du snubblar in likt den sönderslitna klätterlodisen du är. Hon har inget med saken att göra. Det är din frukost och därmed ditt välmående det handlar om.

Fransk frukost frambringar ett leende på allas läppar.

Undvik städer som Fontainebleau och Nemour. Sky dem som om vore de den där besvärade tanten från bageriet väntandes på dig i sänghalmen iklädd enbart bagarskynke (åh fy fan…). Där finns absolut inget att hämta förutom irritation över egocentriska fransmän som ser snett på dig för dina knaggliga uttal när du snällt försöker med "bånnschor", "sivoplä", "je ne pal pa franse". Håll dig då istället till mysiga byar med kvalitativa små butiker såsom Milly La Foret. Att låta sig hänföras över de mindre byarnas äldre utseende är en upplevelse i sig. Lägg märke till de gamla kyrkorna som oftast finns i dessa byar.

Om man ändå vill åka in till staden Fontainebleau så borde man sannerligen passa på att besöka Napoleons penisförlängare. Ett gigantiskt slott som erövraren påbörjade för att kompensera för sina dvärglika proportioner. Nöj dig inte bara med att spatsera runt i trädgården bara för att det är gratis. Betala ynka 11 Euro för att få tillträde till slottets många rum. "This shit is cool as balls!", utbröt min amerikanska vän Garrett så fort vi kom in i första rummet. Jag kan inte göra annat än att hålla med honom. Den avföringen är kylig som testiklar.

I de kyliga testiklarnas sal

"Roligar än så här blir det inte!", skrek David exalterat

Köp en billig baguette i Paris. Utomjordiskt goda. Ungefär som att köpa falafelrulle i Malmö fast man skiter inte ner sig efteråt.

Ta hyrbilen in till Paris centrum och upplev sann, fransk köra-bil-konst och få därmed bevis på att fransmän förmodligen köper sina körkort på den danska leksaksaffären Faetter BR. Bilförarna kör hänsynslöst och mopedisterna tycks mig självmordsbenägna. Om du är riktigt sugen på trafikkaos så leta upp Triumfbågen. Runt triumfbågen cirkulerar en rondell med sju omarkerade filer. Försök att ta dig in till filen längst in i rondellen utan att någon tutar på dig. Jag var riktigt nära tills bilen stannade mitt i skiten. Hyr inte en bil som man måste trycka hårt på bromsen för att starta.

Triumfbågen

Om du kör in till Paris så ta det lugnt med hastigheten på bilen annars kanske du får hem fyra fortkörningsboter. Fartkameror sitter uppe lite varstans och Sverige har något slags avtal med Frankrike så kronofogden kommer tydligen och knackar på om man inte betalar. Böterna som skickas hem är på franska så det är svårt att avgöra om man kört för fort eller bara cruisat runt i alldeles för många bussfiler.

Paris alla turistmål är en självklarhet. Om du inte gillar att köra bil i storstäder så ta tåget från Nemour. På med upptäckarhatten och vandra runt lite varstans i staden. Väldigt trevligt.

Att lyckas få en bild på Davis fagra leende är en konst i sig. Jag lyckades i Notre Dame och kyrkbesöket blev oförglömligt

Fransmän röker väldigt mycket

Living in Klas Leiflands paradise. Makarong-fanatikern Klas hade fått en psykos.

Det var bättre förr…

Klättringen i Fontan genomgår en ständig förändring tack vare den enorma påfrestningen av klätterfanatiker som väller över blocken likt horderna av orcher som attackerade den där muren i den där "Sagan om ringen"-filmen. Att det var bättre förr är det inget snack om. Saken är väl som sådan att om man inte var där för tretton år sedan och inte har något att jämföra med så ter sig nog Fontan fortfarande som en magisk skog för många.

En tanke som slog mig denna gång var att 99% av de klättrare jag stötte på var icke-fransmän. De "bleausarder" (überstarka franska gubbar i långkalsonger med en liten matta istället för crashpad) som man förr stötte på titt som tätt sken med sin frånvaro. Jag antar att de som varit med ännu längre insåg Fontans kommande apokalyps redan när jag kom dit första gången. Då förstod jag inte deras vresiga humör gentemot stojiga och stimmiga klättrare. Nu däremot…

Fontan DÅ och NU

Vintertider, del 2

"Hur är det möjligt?", undrade jag.
Emeses textmeddelande på mobilen sa något i stil med: "Ditt flyg går från Newark...".
Jag stod på ett transittåg mellan terminaler på JFK airport och undrade varför SAS inte fanns med på listan över flygbolag.
"Hur kan man missta vilken flygplats flyget går ifrån?", tänkte jag smått panikartat. "Det händer ju för fan bara i riktigt dåliga Hollywood-producerade skitfilmer. Jag vill inte vara med i en skitfilm".

JFK ligger österut i Brooklyn, Newark ligger väster om New York i New Jersey.

Med snabba kliv flög jag in i närmsta taxibil och försökte flämtande få den indiske herrn att förstå att jag ville till Newark så fort det bara gick. När han insåg att jag var på fel flygplats så sa han uppmuntrande: "Det händer oftare än folk tror". Det struntade jag fullständigt i. Folk som råkar ut för sådana här incidenter är ju disträa och innehar förmodligen en relativt låg intelligenskvot. Att jag nu bevisligen tillhörde just den skaran gjorde mig moloken.

Indiern tog betalt med ett överpris utan dess like. Han utnyttjade situationen och tog tillfället i akt att ekonomiskt våldta min plånbok. Min plånbok har inte återhämtat sig fram till denna dag och skälver fortfarande när jag rör vid den.

Taxichauffören våldtog min plånbok och verkade inte det minsta ångerfull

Jag hann med planet och såg inte fram emot ännu en dödsresa i en metallåda bland molnen. En viss herr Schaal berättade om sina flygplansritualer som innebar att han varje gång innan påstigning kysser sin handflata och klappar planet lätt på utsidan för god turs skull. Jag avfärdade det som vidskepligheter men ångrade mig när vi väl var i luften och satt därefter och klandrade mig själv för den oundvikliga flygkraschen som jag trodde komma skulle. 8 timmars ren och skär dödsångest. Jag tittade beundransvärt på flygvärdinnorna när dom svassade förbi och föreställde mig ett helt års arbete i deras sitts. Ett års dödsångest i i princip varje dag. Undrar vad för sorts person jag hade varit i slutet utav året. Ett nervvrak utan dess like.

Jobbet där man tvingas leka med Döden. Som uppställda på rad inför arkebusering.

På flyget från NY till CA så spydde en tant ner sig framför mig och låtsades som att inget hade hänt. Den här gången spydde en liten tjej ner sig själv och sin pappa precis framför mig. Jag började på allvar fundera kring om min flygrädsla smittade av sig. Fanns det en möjlighet att min annars så ljust skinande aura nu blivit vibrerande grön och gjorde människor kring mig spyfärdiga? Förmodligen.

Planet kraschade aldrig och jag landade i Sverige överlycklig utav tanken på att jag inte behövde arbeta som flygvärd.

Västervik

Jimmykarlsson mötte upp mig på tågstationen i Norrköping. Vi kramades så som bara män kramas. En kram fylld med kärlek men med tillräckligt mycket avståndstagande för att vardera manlighet inte ska få sig en törn. Det var obehagligt trevligt att se honom igen.

En manlig kram vid Norrköpings tågstation

Vädret var mer än fantastiskt. På en klarblå himmel sken solen och likt en medioker ståupp-komiker fick den folket i Norrköping att le. Snön låg fortfarande kvar på marken. Det var dags att åka ut och klättra.

Jimmykarlsson fick ansvaret att bestämma destination och boulderproblem. Det slutade med att vi hamnade i Västervik på ett problem vid namn "Go all day ss". Lowball till trots så är det alltid kul att se något nytt hemma i Sverige.

Min hjärna var smått dysfunktionell  p.g.a jetlagen och min 26 timmar långa brist på sömn och ordentlig mat. Mycket utav det Jimmykarlsson sa gick in genom ena örat och fastnade i min hjärnas arbetsminne och dess för tillfället icke fungerande fonetiska loop utan att processas. Jag uppfattade oftast det som hände runtomkring mig som dröm.

Leta beta och skicka. En enorm förenkling utav boulderingens ädla konst. Jimmykarlsson kom snabbt upp för problemet medan jag kämpade med att lugna ner mitt skenande hjärta. Fest i mitt hjärta och du är bjuden. Untz untz untz. Två move och jag började flåsa som en löphäst. Sova...

Jag fick problemet gjort ganska direkt efter Jimmykarlsson. Som vanligt hade vi annorlunda beta. Det var skönt att vara hemma.

Kvällen började vankas och med den kom en overklig fukt som la sig över blocken. Vi fick inget annat gjort.

Två vädermässigt sunkiga veckor i Fontan vankades...

Vintertider, del 1

Så kom då den årliga vintern även till New York. Kyla och snö skrämde bort de räddhågsna och bekväma klättrarna och förpassade dem till flera månaders fångenskap i diverse lokala inomhusgym. Det inskränkta livet som storstadsråtta gjorde mig förslappad. Vanligtvis så tillbringas så många utav vinterns dagar som möjligt åt att borsta snö och skicka projekt. Den gångna vintern blev ett utav få undantag.

Brooklyn Boulders drabbades utav någon slags förkylningsendemi vilken jag föll offer för. Första månaden utav det nya året spenderades i fosterställning med luftvägar dränkta i snor. Jag kan ge mig fan på att det är amerikanarnas och deras evinnerliga "fistbumpande" som sprider sjukdomar lika kvickt/ofta som Hampus Räf byter ut sin snus.

Efter sjukdomsperioden kom skadeperioden. Med knaggliga leder efter förkylningen hoppade jag dumdristigt på krimpiga, branta projekt som hade vanskapt fingrarna på mången man och kvinna. "Pulleys" tog stryk och skadorna var ett faktum. Brooklyn Boulders drabbades utav något som liknade en skadeendemi. "Pulleys" poppade till höger och vänster på folk och fä och jag slapp såväl stå ensam med mina krämpor.

Rehabiliteringsklättring. Ett ord som smakar illa i mun. Prova att smaka på det. R.E.H.A.B.I.L.I.T.E.R.I.N.G.S.K.L.Ä.T.T.R.I.N.G. Hur illa det än ligger i mun så funkar det fruktansvärt bra och drar ner skadeperioden rejält... Om man kan hålla sig från att börja klättra hårt för tidigt.

Bishop

Bilderna nedanför är medvetet stulna från  emsesetot.blogspot.com

Springbreak började närma sig med stora kliv till Emeses stora förtjusning. Det började löst pratas om en resa till Florida. Med vilseledande färdigheter och en charm som förtrollar få så lyckades jag mirakulöst övertala henne att en resa ut i Kaliforniens öken vore det bästa för oss. Ska sanningen fram så var det väl mest hon som pushade på idén...

Så tog vi då det fem timmar långa flyget över Amerikatt. Jag smågrät som vanligt genom hela resan då dödsångesten över att befinna mig i en metallåda 10.000 meter över marken red mig likt en fängelsekund med svank-tatueringen "Insert here" och en pil ner mot anus blir riden dagligen i vilket amerikanskt fängelse som helst.

Bil införskaffades, bilköer genom L.A genomleds, buritos inmundigades och flertalet mil avverkades.

De första dagarna var jag sjuk och skadad. Ett återkommande tema hittills anno 2013.

Förkyld och jävlig försökte jag ändå. "The buttermilker".

Emese irrade runt likt en desillusionerad mentalpatient och kunde knappt tro sina ögon. Stenar stora som lägenhetskomplex tornade upp lite här och var. Glädjen över att få klättra utomhus efter flera månader i ett sunkigt gym grep tag om henne och gjorde henne ostoppbar. Då vi hade enbart en padda med oss och med tanke på Emeses sviktande höjdrädsla så genomgick vi intensivt sökande i The Happies och The Buttermilks efter problem som ansågs vara "lowballs" i området.

Med en padda till (eller 10) så kanske... "Evilution" såg fantastisk ut

Trots min overkligt intensiva halssveda så gjorde jag en hel drös klassiska "moderates". Som de flesta förmodligen vet så är de flesta blocken i Bishop relativt gigantiska. Om man vill öka sin flash-förmåga så har jag ett oumbärligt tips. Åk till Bishop med enbart en padda (eller ingen alls kanske) och ta med en liten, liten, liten människa (Emese) som spottare (eller ingen alls) och gå på höga problem som du allra helst (eller absolut) inte vill falla från. Välj grader som du känner dig relativt stabil på men som du ändå känner tvekan inför att flasha. Det gör underverk för psyket.

Gå absolut inte på highball-slabbar utan spottare eller padda som du inte vet graden på. Cruxet kan komma på slutet även fast det ser enkelt ut från marken. Jag gjorde detta misstag när jag struttade iväg ensam en stund. Turligt nog flög jag inte av. Hade jag gjort det så hade det nog inte blivit någon klättring på ett tag.

När sjukdomen lagt sig så fick vi storm i området. Jag försökte klättra ändå. Paddan flög all världens väg och jag fick krypa på toppen utav första problemet för att inte blåsa ner. Vi gav upp och kollade på TV istället.

Sista dagen. Jag gjorde jag "Kill on sight" på några få försök i ren glädjeyra över att inte vara sjuk längre. Emese skickade ett problem vid namn "Pirate Booty" som hon projekterade hårt några dagar tidigare.

Emese på "Pirate Booty"

"Kill on sight"

Klättermässigt så skulle jag inte rekommendera någon att resa till Bishop. Självklart så finns det klassiker som ser superba ut. Det finns det dessvärre i vilket större område som helst i världen. Det som avskräckte mig från en tripp tillbaka är stenkvaliteten. Bishop är överfyllt med vassa grepp. Även de lättare problemen kan skära upp ens fingertoppar till oigenkännlighet med en gnutta otur. Om man inte flashar ett problem så vill man oftast inte prova det igen då man har vetskapen om den smärta som problemet inbjuder till. Många problem är trevligare att titta på än att klättra.

Det som gör en resa till Bishop värt besväret är scenariot runtomkring. Blocken är som sagt sinnessjukt imponerande. Vädret är nästintill perfekt en större del utav vinterhalvåret. De majestätiska snötäckta bergen som väller upp runtomkring i horisonten är visuellt överväldigande och ger en surrealistisk känsla där man står i ökenlandskapet och filosoferar kring om man är vaken eller drömmer.

Yoyo Jiminy - Automatik

Och jag som trodde att dagen skulle bjuda på ett stillsamt pass på Brooklyn Boulders. Gymmet där det till och från händer att en elva-årig tjej klättrar hårdare än vad jag gör.

Precis innan jag klev utanför dörren så berättade Emese att hon fått ett sms från Garrett en timme tidigare. Dom skulle tydligen ut till Central Park för att prova "Yoyo Jiminy", V11. Mina gym-planer slopades illa kvickt och jag styrde kosan mot Manhattan.

Som vanligt så stirrade folk på crash-paden som beklädde min rygg. Vissa såg oberörda ut, vissa såg smått fascinerade ut, vissa såg förundrade ut och andra såg jävligt förbannade ut. Inte fasen skulle väl jag gå runt och ta upp extra mycket plats på tuben. Man gör så mycket som möjligt för att inte sticka ut. En crash-pad gör inte saken enklare. Med folk som går runt och aggressivt hotar andra med en så kallad "cap in your ass" så försöker man göra sig så osynlig som möjligt. Jag vill inte ha något "in my ass" överhuvudtaget.

Ursäkta utsvävningen. De flesta skogstokiga mega-psykopaterna beträder inte tuben förrän nattetid.

Väl i Central Park så mötte jag upp med Garrett, Jeremy och någon Alex. Uppvärmningen skedde vid Rat Rock och jag njöt utav dagens strålande friktion.

Vidare mot skit-bukten där "Yoyo Jiminy" befinner sig. Varannan förvånad familjefar gjorde halt och frågade högljutt vad vi skulle ha madrasserna till medan resten utav familjen stod och skämdes.
"Vi är kringresande massörer och detta är våra massage-mattor. 20 dollar och våra flinka fingrar fixar värkande muskler". Att ha ett kort och koncist svar som inte resulterar i ett vidareutvecklat samtal på denna ständigt återkommande fråga är ett måste när man vandrar i Central Park med en crash-pad på ryggen.

Väl framme vid bouldern. Jag häpnades återigen över hur obehagligt det kändes att befinna sig i den lilla inklämda bukten där problemet befinner sig. Det finns en anledning till att stenen kallas "Hepatit-stenen". Mången uteliggare har utfört både det ena och det andra behovet under problemet som vi skulle klättra på. Bara minnet utav stället gör att jag känner mig smutsig... Och då är jag inte den som är den.

Denna veckas svackande dygnsrytm hade tagit hårt på min mentala hälsa. Jag stod framför ett problem som jag haft lust att prova ända sedan jag först såg den. När det då äntligen var dags så kände jag mig bara trött och otaggad. Det första cruxet visade sig involvera en klurig hälkrok och jag kände hur modet sjönk ner i pest-vattnet bakom oss.

Garrett kom närmre och närmre ett skick. Jag försökte uppbåda i alla fall någon slags vilja och lyckades i viss mån. När jag såväl förstod hälkroks-cruxet så fick jag tillbaka lite mod. Det var ju trots allt lika bra att passa på när man var där.

Sista cruxet är en lång sträckning/dyno till kanten. Två gånger fann jag mig i position för hoppet och två gånger släppte jag för att jag kände mig alldeles för trött och pumpad.

Jag insåg snabbt att jag skulle behöva klättra början fort som faen för att ha nog med energi för skicket. Sagt och gjort. Smackeli-smack och jag var där och redo för att dyna alabama.

Redan innan jag började dra så förberedde jag mig inför landningen. Detta resulterade i extrem förvåning när jag fann mig själv hängandes på kanten.
"Oh Shit!". Mitt förvånade utrop misstolkades utav mina spottare och dom trodde nervöst att jag höll på att falla från toppen.

Så här hade det sett ut om Olle Wehlin hade varit med och dynat

När jag stack upp huvudet över kanten för att mantla så stod två tjejer och stirrade på mig. För dem var jag bara ännu en galning i parken som på något sätt kom uppklättrandes från ravinen. Jag hade plötsligt blivit en utav dem som jag själv räds under nattetid på tuben. En galning.

Vem vet. De flesta galningar är kanske precis som klättrare. Oförstådda... Eller inte.

Att få klättra "Yoyo Jiminy" en dag då kroppen kändes tung var trevligt. Även fast huvudet inte är riktigt med så kan man göra hårda saker relativt fort. Det handlar väl helt enkelt om att ställa in kroppen på automat och låta den sköta jobbet själv.

På återseende.

Hueco Tanks - Klättrarnas ordenssällskap

Förvånat stirrade jag på handbagaget. Mina egenskaper som lastare på diverse transportföretag och lager tycktes ha etsat sig fast djupt ner i generna. Arbeten som krävde noggrann packning så att så mycket som möjligt skulle få plats i det utrymme som erhölls.

I de 35 litrarna som min väska består utav fick jag på något sätt plats med tält, sovsäck, flertalet klätterskor och krita, kläder för väder, handduk, diverse toalettartiklar och böcker.

Det var dags att åka till Hueco Tanks. Ett utav de där områdena som man som inbiten bouldrare måste besöka någon gång under sin livstid. Ett magiskt ställe fyllt med slumrande äventyr som ligger och väntar på de klättrare som besöker parken.

Alla vet ju dock att varje äventyr har sina mörka sidor.

Johan spelar öken-pingis som han gör när han spelar fick-pingis. Ensam

Ordenssällskapet

Hueco Tanks är för den ovetande en nationalpark i Amerikas mest skjutglada stat Texas, en stat där man utan frågor gladeligen får skarpavrätta oönskat hembesök. Är du trött på svärmor? Bjud hem henne på fika, ladda hagelbössan och fyll farstun med hennes inälvor. Svärmor har ju alltid haft en tjyvs vulgära utseende och med lite tur i rätten så är du fri på nolltid.

Parken ligger precis utanför El Paso. De flesta utav invånarna har mexikansk påbrå då staden ligger någon timme eller så från gränsen till Mexiko. I mindre affärer så är det inte säkert att folk förstår din svengelska. Det är dock inget att misströsta eller skämmas över då dom inte förstår amerikanska överhuvudtaget.

Hueco Tanks är alltså en nationalpark. Att klättring får förekomma där tycks anses vara en allmän välsignelse bland locals. På vissa stenblock kan man se pinsamt fula streckgubbar nedkladdade utav någon stenåldersmänniska för en herrans massa år sedan. Detta är självklart något som man måste bevara till varje pris. Jag antar att det är samma känsla som man får när en treåriga släkting lämnar över en oerhört ful teckning som man inte kan urskilja någonting utav. När man sedan försöker kasta den i pappersinsamlingen så får man en klump i magen och behåller den till sitt eget förtret. Dessa målningar som på något sätt ska föreställa hästar och dylikt gör att vissa stenar ej får beträdas.

Parken har även geologiska törbo-egenskaper som förklaras på en introduktionsfilm som varje besökare måste genomlida. Dessa egenskaper gör att parkens stenar, växter och grus måste bevaras så gott det går. Tack vare detta så släpps enbart ett antal klättrare in i parken varje dag.

Området är uppdelat i ungefärliga fyra delar. North-, West-, East Mountain och East Spur. På North Mountain släpps det in 60 pers med reservation max om dagen som får lalla runt bäst de vill. Då folk ringer långt i förväg och bokar upp alla reservationer över vintern för säkerhets skull om de skulle få för sig att åka dit så måste man se till att vara ute tidigt. 10 pers utan reservationer släpps in om dagen. Först i kö på morgonen gäller. De tre andra områdena behöver man guider för att komma in på... Och det är här klättrarnas ordenssällskap kommer in i bilden.

North Mountain

Varje år utbildas det ett begränsat antal guider. Många utav de utbildade guiderna har för vana att enbart ta med vänner på sina guidade turer. Det blir lite som en sluten krets där de som inte känner någon som är guide får hålla sig till de få oskygga guiderna som generöst nog tar ut folk (mot en summa utav 20 dollar per person). Självklart så kan flertalet klättrare som klättrar inom olika gradspann hoppa på turen och sannolikheten att du får gå till just dina projekt och stanna där tills du är färdig är väldigt liten.

Man kan även hoppa på de billigare turerna som anordnas utav parken. Frivilliga guider tar hand om grupper uppemot tio pers. Då guiderna är frivilliga så kan de när som helst avboka turen och de klättersugna stackarna som bokat upp sig för en trevlig dag får ta vilodag om de inte har reservationer för North Mountain. Även på dessa turer är sannolikheten liten att man får klättra där man vill.

Så är det värt att åka till Hueco Tanks om man inte på något sätt kan slinka in i det mest fascistiska klättercommunityt i världen? Ett community där de med rätt kontakter eller de med tillräckligt med pengar att undanvara vinner?

Gör som jag. Åk dit och döm själva.

Ankomst

Mitt plan var försenat och vid bytet i Atlanta så hade jag c:a 15 minuter på mig att ta mig av planet, jogga genom flygplatsen, åka transfer-tåg, jogga lite till och hoppa på nästa flyg. Mirakulöst nog hann jag och var den siste att boarda El Paso-flyget precis innan det tog av.

Johan Lundborg, limerick-fanatiker och familjefar, satt på just detta plan och stirrade lika irriterat på denne eftersläntrare som alla andra resenärer tills han insåg att just denne flåsande eftersläntrare var hans reskamrat.

Hyrbil införskaffades och motelrum fixades. Den mexikanska receptionisten stirrade på oss som om vi vore ett hårdkokt par "but buddies". Förmodligen inget ovanligt på ett motel i cowboy-staten... "Brokeback Mountain"-staten.

Brokeback Motel

"But buddies" eller inte, på morgonen så köpte vi föda och begav oss mot Hueco Tanks a.k.a Lekparken i hopp om att komma in på North Mountain utan reservationer. Antalet klättrare i området visade sig vara minimalt och vi kom in.

Introduktionsfilmen som måste ses innan man får beträda berget var intressant. Väldigt intressant.

Till slut släpptes vi ut i det fria och sprang illa kvickt upp mot berget och alla dess block.

Mål med det hela

Inför de flesta klätterresorna så sätter man vanligtvis orimliga mål efter de inbilska tankarna man har om sin kroppsliga och mentala form. Denna gång valde jag att undvika denna vanliga företeelse och satte ett mer rimligt mål.

På senaste tiden så har jag återigen börjat inse att lättare problem (lättare problem är självfallet relativt och beror på hur hårt man vanligtvis klättrar) oftast bjuder på trevligast klättring. Under extrem ansträngning så kan det vara svårt att njuta ordentligt utav de rörelser man gör medan lättare rörelser skänker mer påtaglig njutning.

I och med denna nygamla uppenbarelsen så bestämde jag mig för att försöka klättra så många klassiker i så rimliga gradspann som möjligt. Även vore det V0:or så skulle det klättras om det enligt föraren visade sig vara något utav en klassiker. Alltför hårda problem skulle undvikas i så stor mån som möjligt.

Denna plan gjorde att jag klättrat mer problem än någonsin på en klätterresa och jag är nu i efterhand helt och hållet för jävla fördärvad. Fördärvad men otroligt nöjd.

Det jag minns av Dag 1 och 2

Solen stod helt oskyddad på himlavalvet likt ett glödgat rövhål och välsignade oss med D-vitaminer i överskott. Det varma vädret oroade oss knappt då luften i öknen håller sig snustorr och tillåter inte fingertopparna att svettas en sekund. Hueco Tanks enorma block låg utspridda framför oss på North Mountain och jag sprang runt och tjöt indragna flickebarns-skrik med klappande händer och kunde knappt bärga mig.

Uppvärmningen kändes tung efter att ha suttit på flyg hela föregående dagen. Jag och Johan klättrade några fina V1:or och kände oss feta. Feta men lyckliga.

Kroppen kom igång och jag fortsatte uppvärmningen med en smått trevlig 7B och 7B+. Det var därpå dags att beskåda en klassiker.

"Diaphanous sea", 8A/+ skulle kollas upp. Brant problem på incut crimpers med ett litet skutt på mitten.  Jag hade som sagt lovat mig själv att hålla mig borta från alltför hårda problem men "Diaphanous Sea" såg ut att kunna avverkas snabbt. Efter att ha klurat lite beta så gick den ner på fyra press. De tre första försöken klättrades ovanligt ofokuserat och jag missade oförstående problemets enda jug de tre pressen.

Diaphanous Sea och en nöjd egyptier

Jag firade det snabba skicket med att hoppa ner på stenen bredvid för att därmed pajja vänster häl. Haltade någon dagar och har fortfarande ont.

Resten av dagen kommer jag inte ihåg. Det var så mycket som klättrades.

Dagen därpå fortsatte vi att bränna av ett stort gäng klassiker, allt mellan 4A till 7C. Mest minnesvärt var Johans skick utav "Daily Dick Dose" 7B.

Vi mötte för första gången andra klättrare vid detta problem. Två stycken skakiga amerikanare hade precis börjat jobba på problemet. Tydligen hade en utav dem varit där någon dag tidigare och försökt. Jag frågade efter beta och flashade problemet i god stil.

Amerikanarna frågade vart vi kom ifrån. "Sweden"...
"Sweden? Do you know Walker?"

Det var nu Johans tur att börja jobba på problemet. Det såg skakigt ut men Johan vägrade att ge upp. Amerikanarna gav dock upp och nya amerikanare i form utav tre damer och en snubba ersatte de två förra. De nya amerikanarna frågade oss vart vi kom ifrån. "Sweden"...

"Sweden? Do you know Walker?"

Vi upplevde samma konversation minst fyra gånger under resans gång.

Det var oerhört rörande att se Johan klura beta med de tre damerna. En tystlåten svensk möter tre övertaggade amerikanska damer som skriker orgasmiskt så fort någon är nära på ett move. En kulturkrock utan dess like.

"OH SHIT! THAT WAS REALLY CLOSE! GOOD JOB!"
Johans blick tilll svar var sannerligen oslagbar. En genomborrande blick som jag själv fick flertalet gånger under veckan tillsammans med honom. En  stadig blick som beslutsamt frågar: "Är du dum i huvudet?".

Till slut skickade Johan problemet. Damerna skrek och ylade som vildhundar, snubben som var med dem likaså.

Jag gav Johan tummen upp.

Bilfest

Vi hade bokat plats på parkens egna camping. Fördelen med detta är att man kan ställa sig i kö utanför kontoret och hoppas på reservationer till North Mountain tidigare än alla andra som bor utanför parken. Nackdelen är att parken låser bommarna klockan sex på kvällen och öppnar klockan åtta på morgonen. Inom denna tiden så måste man sitta och häcka på campingområdet.

Inlåsta likt grisar till slakten så satt vi i bilen och drack öl mellan klockan sex och klockan läggdags. Efter någon dag så köpte vi en lampa så att vi kunde sitta vid bordet utanför vårt tält och dricka vår öl där istället. Det var lyx. Kallt men lyxigt.

Runtomkring var det dödsmörkt och kallt. Det kändes som att vi flög runt i rymden med vårt campingbord

En liten notis: Alkohol är förbjudet på campingen. Enligt rykten så bötas man om camping-väktaren råkar titta förbi. Man får enligt sägen dricka alkohol i tältet eller i plastmuggar. Vi drack öppet och friskt varje kväll och ingen sa något.

Tältet jag lånat utav Garrett visade sig vara lagom för två pers. Alldeles för lagom i min smak. Jag sov i bilen hela veckan istället.

Mat

Vi hade inget kök att laga mat i så det blev hemlagade tonfiskmackor med majonnäs till frukost och lunch hela veckan. När nöden krävde variation så drog vi på ett lager jordnötssmör.

Till middag så blev det burritos för hela slanten. Det närmsta haket vi kunde hitta går under namnet "El Pasito" och levererar feta burritos för 20 kronor. Vilken malmö-bo som helst skulle bli överlycklig utav nostalgi och börja prata om en svunnen tid då falafeln på stan gick för 20 spänn. Johan drog en "Steak Burrito" varje dag medan jag själv avnjöt "Veggie Burritos" med extra allt.

En icke ovanlig syn på resan. Johan har fastnat i rymd-telefon-träsket

Några dagar in på äventyret så kunde vi inte vistas bland folk längre. Extremt oroliga magar gjorde oss till eremiter. Att släppa väder är självfallet fullt naturligt och inget att skämmas över. Men när det känns som att det går att ta en tugga utav "det släppta vädret" på grund utav dess plötsliga fasta konsistens så är det inte roligt längre.

Det jag minns av Dag 3 och 4

Som vanligt så avnjöts en mängd finare problem till höger och vänster på North Mountain. Mitt minne utav dem är numer ett minne blott men jag är säker på att jag hade trevligt under tiden då de klättrades. Att klättra fina lätta problem måste vara höjdpunkten av att leva i nuet.

Jag tyckte det var dags att prova något lite hårdare innan lunch. "El techo de los tres B", 8A, skickades kvickt efter eminent betaklurande utav mig själv. Hälkrokar och tåkrokar tycks inte vara något problem längre.

Slutet på El Techos de los tres B kan beskådas i bakgrunden

Efter det så gjorde jag "dynon" "Wonder hole" 7C+. Ett långt drag mellan två juggar till en jugg från ett fotsteg som kan liknas vid en hylla. Låter enkelt men visade sig vara klurigt.

Johan började jobba på ännu en 7B vid namn "No Wonder". Ett riktigt sunkigt problem.

Ett problem att skämmas över

Efter en stund så skickade han problemet varpå han ställde sig bredvid stenen och utbrast: "Fy fan vilken jävla skit. Jag skäms att jag har gjort det här problemet". Jag var beredd att hålla med honom om att han borde skämmas.

På fjärde dagen hittade vi en guide vid "Hueco Rock Ranch" som var villig att ta oss med på en liten tur till East Mountain och East Spur. Vi var helt fördärvade och klättrade knappt någonting. Gick mest runt och tittade på områdena som såg mycket trevligare ut än North Mountain. Några klassiker skickades men inget som jag kommer ihåg på rak arm. Testade "Power of Landjager" men hittade ingen fungerande beta på cruxmovet.

Dag 5

Välförtjänt vilodag. Johan som inte haft en lugn stund på flera år klarade inte av att sitta still. Jag fick ont i magen utav hans nervositet.

Det enda som kan stilla Johans rastlöshet

Det jag minns av De resterande dagarna

Under sjätte dagen var det dags för mig att klättra ett problem som jag fick skämmas över. Efter att ha gått runt hela dagen och skickat klassiker och halvklassiker som jag inte längre minns ordentligt mellan 4A och 7C+ så hoppade jag på "Anal intruder #10", 8A. Definitivt ingen klassiker. Problemet såg ut som skit. Jag skickade den relativt fort som tur väl var men tittade på den i efterhand och kände skammen skalla mig i skrevet. Det gjorde ont.

Anal Intruder #10. Skitproblemet #1

När man är på en kort veckotrip till ett ställe som Hueco Tanks så får man fanimej låta bli att klättra skit när det finns drömlinjer lite varstans. Nåväl. Man är ju bara människa.

Johan gjorde ännu en 7B som jag inte kommer ihåg vad den heter. Ett problem som bjöd på knälås och dylikt. Inget att skämmas över i alla fall.

Någon 7B

Sjunde dagen. Vi hade skrivit upp oss på en guidad tur arrangerad utav parken. Det visade sig vara allas vår Phillip som höll i turen. Phillip är en trevlig snubbe som jobbar på "Hueco Rock Ranch" som vi någon natt tidigare bott på i behov utav flykt från tält och bil.

Phillip gjorde sin första prov-guidning då han bestämt sig för att bli guide. Denna prov-guidning höll enbart på två timmar. Tur för mig som knappt ville klättra. Kände mig för sliten.

Vi gick till East Mountain med ett gäng amerikanare som såg bakfulla ut. Alla utom en. Denne icke-bakfulle herre vid namn Tanner hade jobbat på "Power of Landjager" i några dagar och ville tillbaka dit. Jag blev smått taggad och hoppades på att få gratis beta.

Denna gången gjorde jag cruxmovet på första försöket efter att ha fått finbeta som involverade en häl. Det är alltid trevligt att klättra med andra. Man behöver inte lägga ner lika mycket energi på att komma på beta som när man klättrar ensam. Med cruxmovet gjort så började jag göra länkförsök.

Eftersom de bakfulla amerikanarna på turen hade lagt ner en och en halv timme på att värma upp så hade jag och Tanner inte så mycket tid på oss. Tanner rev av problemet efter ungefär fyra försök. "Vi måste gå om tio minuter", sa Phillip till mig.

"Jävla guidade skit-turer", tänkte jag nervöst och skickade "Power of Landjager", 8A, försöket därpå. Ett utav de estetiskt finaste problemen jag gjort.

Power of Landjager, brantare än vad det ser ut att vara på film

Resten av dagen kommer jag inte ihåg. Jag var glad.

Jo just fan. Jag kände mig trött och febrig, förmodligen på grund av utmattning. Vi gick åter till North Mountain och jag rev av "Free Willy", 7C+/8A på första länkförsöket efter en stunds febrigt betaletande. Ett "inomhusproblem" i stil med "Diaphanous Sea".

Free Willy

Johan gjorde "världens svåraste" V2:a som förmodligen blivit av med grepp.

Världens svårast V2:a?

Sista dagen gjorde jag flytten på "Barefoot on sacred ground", 8A+ ganska snabbt. Hoppades på ett snabbt skick men insåg att mina muskler inte klarade av att göra mer än fem move innan dom självdog. Helt totalt fördärvad la jag ner mitt klättrande och tittade på när Johan försökte fylla upp kvoten för hur mycket han betalat för varje problem han gjorde.

Johans kvot

Johan betalade ungefär 11000 kronor för veckotrippen till Hueco. Under denna vecka klättrade han 52 problem om jag inte minns fel. Detta resulterade i att han betalade c:a 211 kronor per problem.

Sista dagen så sänkte han priset per problem genom att maniskt klättra över 20 boulders. Det var hemskt att se en vuxen människa bete sig på det viset.

Mr 211 spänn per problem

 Någon slags slutkläm

Att åka till Hueco Tanks enbart en vecka är inte att rekommendera. Problemens branta karaktärer och djävulusiskt vassa grepp kräver vilodagar. Under en veckas vistelse tillåter man sig inte att ta utkräva den vila som kroppen sannerligen behöver.

Alla de restriktioner som finns i området gör det enligt mig ganska ovärt att återvända till stället. Det var kul att se ett utav världens mest kända områden men det ska till mycket att någon ska få dit mig igen. Det finns så många andra ställen i världen att slösa pengar på som bjuder på fantastisk klättring utan andra klättrares och parkägares fascist-fasoner.

Resan bjöd på mycket upp och nergångar. Ena stunden var man överlycklig för att få klättra problem som "Hershey's Symphony", V1, för att därefter rasa över alla regler då man satt och frös röven av sig tidigt på morgonen utanför park-kontoret för att ens få klättra. Ena stunden satt man och insöp amerikansk finkultur på Hooters för att därefter förbanna skitarna med guidutbildning som glatt struttade över till de finare klätterområdena med sina polare i släptåg. Ena stunden satt man och njöt under solen i vetskapen om att Sverige är totalt insnöat och andra stunden satt man likt en nervös femtonåring och oroade sig för att park-vakten skulle upptäcka ens alkoholförtäring.

Jag och Johan avslutade resan utanför El Pasos flygplats. Solen värmde på som vanligt medan vi satt och svettades. Högtalarna som installerats utanför flygplatsen spelade enträget julmusik och det kändes som att vi befann oss i en absurd film. Jul och öken går inte riktigt ihop. Ungefär som klättring och ordenssällskap.