Yoyo Jiminy - Automatik

Och jag som trodde att dagen skulle bjuda på ett stillsamt pass på Brooklyn Boulders. Gymmet där det till och från händer att en elva-årig tjej klättrar hårdare än vad jag gör.

Precis innan jag klev utanför dörren så berättade Emese att hon fått ett sms från Garrett en timme tidigare. Dom skulle tydligen ut till Central Park för att prova "Yoyo Jiminy", V11. Mina gym-planer slopades illa kvickt och jag styrde kosan mot Manhattan.

Som vanligt så stirrade folk på crash-paden som beklädde min rygg. Vissa såg oberörda ut, vissa såg smått fascinerade ut, vissa såg förundrade ut och andra såg jävligt förbannade ut. Inte fasen skulle väl jag gå runt och ta upp extra mycket plats på tuben. Man gör så mycket som möjligt för att inte sticka ut. En crash-pad gör inte saken enklare. Med folk som går runt och aggressivt hotar andra med en så kallad "cap in your ass" så försöker man göra sig så osynlig som möjligt. Jag vill inte ha något "in my ass" överhuvudtaget.

Ursäkta utsvävningen. De flesta skogstokiga mega-psykopaterna beträder inte tuben förrän nattetid.

Väl i Central Park så mötte jag upp med Garrett, Jeremy och någon Alex. Uppvärmningen skedde vid Rat Rock och jag njöt utav dagens strålande friktion.

Vidare mot skit-bukten där "Yoyo Jiminy" befinner sig. Varannan förvånad familjefar gjorde halt och frågade högljutt vad vi skulle ha madrasserna till medan resten utav familjen stod och skämdes.
"Vi är kringresande massörer och detta är våra massage-mattor. 20 dollar och våra flinka fingrar fixar värkande muskler". Att ha ett kort och koncist svar som inte resulterar i ett vidareutvecklat samtal på denna ständigt återkommande fråga är ett måste när man vandrar i Central Park med en crash-pad på ryggen.

Väl framme vid bouldern. Jag häpnades återigen över hur obehagligt det kändes att befinna sig i den lilla inklämda bukten där problemet befinner sig. Det finns en anledning till att stenen kallas "Hepatit-stenen". Mången uteliggare har utfört både det ena och det andra behovet under problemet som vi skulle klättra på. Bara minnet utav stället gör att jag känner mig smutsig... Och då är jag inte den som är den.

Denna veckas svackande dygnsrytm hade tagit hårt på min mentala hälsa. Jag stod framför ett problem som jag haft lust att prova ända sedan jag först såg den. När det då äntligen var dags så kände jag mig bara trött och otaggad. Det första cruxet visade sig involvera en klurig hälkrok och jag kände hur modet sjönk ner i pest-vattnet bakom oss.

Garrett kom närmre och närmre ett skick. Jag försökte uppbåda i alla fall någon slags vilja och lyckades i viss mån. När jag såväl förstod hälkroks-cruxet så fick jag tillbaka lite mod. Det var ju trots allt lika bra att passa på när man var där.

Sista cruxet är en lång sträckning/dyno till kanten. Två gånger fann jag mig i position för hoppet och två gånger släppte jag för att jag kände mig alldeles för trött och pumpad.

Jag insåg snabbt att jag skulle behöva klättra början fort som faen för att ha nog med energi för skicket. Sagt och gjort. Smackeli-smack och jag var där och redo för att dyna alabama.

Redan innan jag började dra så förberedde jag mig inför landningen. Detta resulterade i extrem förvåning när jag fann mig själv hängandes på kanten.
"Oh Shit!". Mitt förvånade utrop misstolkades utav mina spottare och dom trodde nervöst att jag höll på att falla från toppen.

Så här hade det sett ut om Olle Wehlin hade varit med och dynat

När jag stack upp huvudet över kanten för att mantla så stod två tjejer och stirrade på mig. För dem var jag bara ännu en galning i parken som på något sätt kom uppklättrandes från ravinen. Jag hade plötsligt blivit en utav dem som jag själv räds under nattetid på tuben. En galning.

Vem vet. De flesta galningar är kanske precis som klättrare. Oförstådda... Eller inte.

Att få klättra "Yoyo Jiminy" en dag då kroppen kändes tung var trevligt. Även fast huvudet inte är riktigt med så kan man göra hårda saker relativt fort. Det handlar väl helt enkelt om att ställa in kroppen på automat och låta den sköta jobbet själv.

På återseende.