Hueco Tanks - Klättrarnas ordenssällskap

Förvånat stirrade jag på handbagaget. Mina egenskaper som lastare på diverse transportföretag och lager tycktes ha etsat sig fast djupt ner i generna. Arbeten som krävde noggrann packning så att så mycket som möjligt skulle få plats i det utrymme som erhölls.

I de 35 litrarna som min väska består utav fick jag på något sätt plats med tält, sovsäck, flertalet klätterskor och krita, kläder för väder, handduk, diverse toalettartiklar och böcker.

Det var dags att åka till Hueco Tanks. Ett utav de där områdena som man som inbiten bouldrare måste besöka någon gång under sin livstid. Ett magiskt ställe fyllt med slumrande äventyr som ligger och väntar på de klättrare som besöker parken.

Alla vet ju dock att varje äventyr har sina mörka sidor.

Johan spelar öken-pingis som han gör när han spelar fick-pingis. Ensam

Ordenssällskapet

Hueco Tanks är för den ovetande en nationalpark i Amerikas mest skjutglada stat Texas, en stat där man utan frågor gladeligen får skarpavrätta oönskat hembesök. Är du trött på svärmor? Bjud hem henne på fika, ladda hagelbössan och fyll farstun med hennes inälvor. Svärmor har ju alltid haft en tjyvs vulgära utseende och med lite tur i rätten så är du fri på nolltid.

Parken ligger precis utanför El Paso. De flesta utav invånarna har mexikansk påbrå då staden ligger någon timme eller så från gränsen till Mexiko. I mindre affärer så är det inte säkert att folk förstår din svengelska. Det är dock inget att misströsta eller skämmas över då dom inte förstår amerikanska överhuvudtaget.

Hueco Tanks är alltså en nationalpark. Att klättring får förekomma där tycks anses vara en allmän välsignelse bland locals. På vissa stenblock kan man se pinsamt fula streckgubbar nedkladdade utav någon stenåldersmänniska för en herrans massa år sedan. Detta är självklart något som man måste bevara till varje pris. Jag antar att det är samma känsla som man får när en treåriga släkting lämnar över en oerhört ful teckning som man inte kan urskilja någonting utav. När man sedan försöker kasta den i pappersinsamlingen så får man en klump i magen och behåller den till sitt eget förtret. Dessa målningar som på något sätt ska föreställa hästar och dylikt gör att vissa stenar ej får beträdas.

Parken har även geologiska törbo-egenskaper som förklaras på en introduktionsfilm som varje besökare måste genomlida. Dessa egenskaper gör att parkens stenar, växter och grus måste bevaras så gott det går. Tack vare detta så släpps enbart ett antal klättrare in i parken varje dag.

Området är uppdelat i ungefärliga fyra delar. North-, West-, East Mountain och East Spur. På North Mountain släpps det in 60 pers med reservation max om dagen som får lalla runt bäst de vill. Då folk ringer långt i förväg och bokar upp alla reservationer över vintern för säkerhets skull om de skulle få för sig att åka dit så måste man se till att vara ute tidigt. 10 pers utan reservationer släpps in om dagen. Först i kö på morgonen gäller. De tre andra områdena behöver man guider för att komma in på... Och det är här klättrarnas ordenssällskap kommer in i bilden.

North Mountain

Varje år utbildas det ett begränsat antal guider. Många utav de utbildade guiderna har för vana att enbart ta med vänner på sina guidade turer. Det blir lite som en sluten krets där de som inte känner någon som är guide får hålla sig till de få oskygga guiderna som generöst nog tar ut folk (mot en summa utav 20 dollar per person). Självklart så kan flertalet klättrare som klättrar inom olika gradspann hoppa på turen och sannolikheten att du får gå till just dina projekt och stanna där tills du är färdig är väldigt liten.

Man kan även hoppa på de billigare turerna som anordnas utav parken. Frivilliga guider tar hand om grupper uppemot tio pers. Då guiderna är frivilliga så kan de när som helst avboka turen och de klättersugna stackarna som bokat upp sig för en trevlig dag får ta vilodag om de inte har reservationer för North Mountain. Även på dessa turer är sannolikheten liten att man får klättra där man vill.

Så är det värt att åka till Hueco Tanks om man inte på något sätt kan slinka in i det mest fascistiska klättercommunityt i världen? Ett community där de med rätt kontakter eller de med tillräckligt med pengar att undanvara vinner?

Gör som jag. Åk dit och döm själva.

Ankomst

Mitt plan var försenat och vid bytet i Atlanta så hade jag c:a 15 minuter på mig att ta mig av planet, jogga genom flygplatsen, åka transfer-tåg, jogga lite till och hoppa på nästa flyg. Mirakulöst nog hann jag och var den siste att boarda El Paso-flyget precis innan det tog av.

Johan Lundborg, limerick-fanatiker och familjefar, satt på just detta plan och stirrade lika irriterat på denne eftersläntrare som alla andra resenärer tills han insåg att just denne flåsande eftersläntrare var hans reskamrat.

Hyrbil införskaffades och motelrum fixades. Den mexikanska receptionisten stirrade på oss som om vi vore ett hårdkokt par "but buddies". Förmodligen inget ovanligt på ett motel i cowboy-staten... "Brokeback Mountain"-staten.

Brokeback Motel

"But buddies" eller inte, på morgonen så köpte vi föda och begav oss mot Hueco Tanks a.k.a Lekparken i hopp om att komma in på North Mountain utan reservationer. Antalet klättrare i området visade sig vara minimalt och vi kom in.

Introduktionsfilmen som måste ses innan man får beträda berget var intressant. Väldigt intressant.

Till slut släpptes vi ut i det fria och sprang illa kvickt upp mot berget och alla dess block.

Mål med det hela

Inför de flesta klätterresorna så sätter man vanligtvis orimliga mål efter de inbilska tankarna man har om sin kroppsliga och mentala form. Denna gång valde jag att undvika denna vanliga företeelse och satte ett mer rimligt mål.

På senaste tiden så har jag återigen börjat inse att lättare problem (lättare problem är självfallet relativt och beror på hur hårt man vanligtvis klättrar) oftast bjuder på trevligast klättring. Under extrem ansträngning så kan det vara svårt att njuta ordentligt utav de rörelser man gör medan lättare rörelser skänker mer påtaglig njutning.

I och med denna nygamla uppenbarelsen så bestämde jag mig för att försöka klättra så många klassiker i så rimliga gradspann som möjligt. Även vore det V0:or så skulle det klättras om det enligt föraren visade sig vara något utav en klassiker. Alltför hårda problem skulle undvikas i så stor mån som möjligt.

Denna plan gjorde att jag klättrat mer problem än någonsin på en klätterresa och jag är nu i efterhand helt och hållet för jävla fördärvad. Fördärvad men otroligt nöjd.

Det jag minns av Dag 1 och 2

Solen stod helt oskyddad på himlavalvet likt ett glödgat rövhål och välsignade oss med D-vitaminer i överskott. Det varma vädret oroade oss knappt då luften i öknen håller sig snustorr och tillåter inte fingertopparna att svettas en sekund. Hueco Tanks enorma block låg utspridda framför oss på North Mountain och jag sprang runt och tjöt indragna flickebarns-skrik med klappande händer och kunde knappt bärga mig.

Uppvärmningen kändes tung efter att ha suttit på flyg hela föregående dagen. Jag och Johan klättrade några fina V1:or och kände oss feta. Feta men lyckliga.

Kroppen kom igång och jag fortsatte uppvärmningen med en smått trevlig 7B och 7B+. Det var därpå dags att beskåda en klassiker.

"Diaphanous sea", 8A/+ skulle kollas upp. Brant problem på incut crimpers med ett litet skutt på mitten.  Jag hade som sagt lovat mig själv att hålla mig borta från alltför hårda problem men "Diaphanous Sea" såg ut att kunna avverkas snabbt. Efter att ha klurat lite beta så gick den ner på fyra press. De tre första försöken klättrades ovanligt ofokuserat och jag missade oförstående problemets enda jug de tre pressen.

Diaphanous Sea och en nöjd egyptier

Jag firade det snabba skicket med att hoppa ner på stenen bredvid för att därmed pajja vänster häl. Haltade någon dagar och har fortfarande ont.

Resten av dagen kommer jag inte ihåg. Det var så mycket som klättrades.

Dagen därpå fortsatte vi att bränna av ett stort gäng klassiker, allt mellan 4A till 7C. Mest minnesvärt var Johans skick utav "Daily Dick Dose" 7B.

Vi mötte för första gången andra klättrare vid detta problem. Två stycken skakiga amerikanare hade precis börjat jobba på problemet. Tydligen hade en utav dem varit där någon dag tidigare och försökt. Jag frågade efter beta och flashade problemet i god stil.

Amerikanarna frågade vart vi kom ifrån. "Sweden"...
"Sweden? Do you know Walker?"

Det var nu Johans tur att börja jobba på problemet. Det såg skakigt ut men Johan vägrade att ge upp. Amerikanarna gav dock upp och nya amerikanare i form utav tre damer och en snubba ersatte de två förra. De nya amerikanarna frågade oss vart vi kom ifrån. "Sweden"...

"Sweden? Do you know Walker?"

Vi upplevde samma konversation minst fyra gånger under resans gång.

Det var oerhört rörande att se Johan klura beta med de tre damerna. En tystlåten svensk möter tre övertaggade amerikanska damer som skriker orgasmiskt så fort någon är nära på ett move. En kulturkrock utan dess like.

"OH SHIT! THAT WAS REALLY CLOSE! GOOD JOB!"
Johans blick tilll svar var sannerligen oslagbar. En genomborrande blick som jag själv fick flertalet gånger under veckan tillsammans med honom. En  stadig blick som beslutsamt frågar: "Är du dum i huvudet?".

Till slut skickade Johan problemet. Damerna skrek och ylade som vildhundar, snubben som var med dem likaså.

Jag gav Johan tummen upp.

Bilfest

Vi hade bokat plats på parkens egna camping. Fördelen med detta är att man kan ställa sig i kö utanför kontoret och hoppas på reservationer till North Mountain tidigare än alla andra som bor utanför parken. Nackdelen är att parken låser bommarna klockan sex på kvällen och öppnar klockan åtta på morgonen. Inom denna tiden så måste man sitta och häcka på campingområdet.

Inlåsta likt grisar till slakten så satt vi i bilen och drack öl mellan klockan sex och klockan läggdags. Efter någon dag så köpte vi en lampa så att vi kunde sitta vid bordet utanför vårt tält och dricka vår öl där istället. Det var lyx. Kallt men lyxigt.

Runtomkring var det dödsmörkt och kallt. Det kändes som att vi flög runt i rymden med vårt campingbord

En liten notis: Alkohol är förbjudet på campingen. Enligt rykten så bötas man om camping-väktaren råkar titta förbi. Man får enligt sägen dricka alkohol i tältet eller i plastmuggar. Vi drack öppet och friskt varje kväll och ingen sa något.

Tältet jag lånat utav Garrett visade sig vara lagom för två pers. Alldeles för lagom i min smak. Jag sov i bilen hela veckan istället.

Mat

Vi hade inget kök att laga mat i så det blev hemlagade tonfiskmackor med majonnäs till frukost och lunch hela veckan. När nöden krävde variation så drog vi på ett lager jordnötssmör.

Till middag så blev det burritos för hela slanten. Det närmsta haket vi kunde hitta går under namnet "El Pasito" och levererar feta burritos för 20 kronor. Vilken malmö-bo som helst skulle bli överlycklig utav nostalgi och börja prata om en svunnen tid då falafeln på stan gick för 20 spänn. Johan drog en "Steak Burrito" varje dag medan jag själv avnjöt "Veggie Burritos" med extra allt.

En icke ovanlig syn på resan. Johan har fastnat i rymd-telefon-träsket

Några dagar in på äventyret så kunde vi inte vistas bland folk längre. Extremt oroliga magar gjorde oss till eremiter. Att släppa väder är självfallet fullt naturligt och inget att skämmas över. Men när det känns som att det går att ta en tugga utav "det släppta vädret" på grund utav dess plötsliga fasta konsistens så är det inte roligt längre.

Det jag minns av Dag 3 och 4

Som vanligt så avnjöts en mängd finare problem till höger och vänster på North Mountain. Mitt minne utav dem är numer ett minne blott men jag är säker på att jag hade trevligt under tiden då de klättrades. Att klättra fina lätta problem måste vara höjdpunkten av att leva i nuet.

Jag tyckte det var dags att prova något lite hårdare innan lunch. "El techo de los tres B", 8A, skickades kvickt efter eminent betaklurande utav mig själv. Hälkrokar och tåkrokar tycks inte vara något problem längre.

Slutet på El Techos de los tres B kan beskådas i bakgrunden

Efter det så gjorde jag "dynon" "Wonder hole" 7C+. Ett långt drag mellan två juggar till en jugg från ett fotsteg som kan liknas vid en hylla. Låter enkelt men visade sig vara klurigt.

Johan började jobba på ännu en 7B vid namn "No Wonder". Ett riktigt sunkigt problem.

Ett problem att skämmas över

Efter en stund så skickade han problemet varpå han ställde sig bredvid stenen och utbrast: "Fy fan vilken jävla skit. Jag skäms att jag har gjort det här problemet". Jag var beredd att hålla med honom om att han borde skämmas.

På fjärde dagen hittade vi en guide vid "Hueco Rock Ranch" som var villig att ta oss med på en liten tur till East Mountain och East Spur. Vi var helt fördärvade och klättrade knappt någonting. Gick mest runt och tittade på områdena som såg mycket trevligare ut än North Mountain. Några klassiker skickades men inget som jag kommer ihåg på rak arm. Testade "Power of Landjager" men hittade ingen fungerande beta på cruxmovet.

Dag 5

Välförtjänt vilodag. Johan som inte haft en lugn stund på flera år klarade inte av att sitta still. Jag fick ont i magen utav hans nervositet.

Det enda som kan stilla Johans rastlöshet

Det jag minns av De resterande dagarna

Under sjätte dagen var det dags för mig att klättra ett problem som jag fick skämmas över. Efter att ha gått runt hela dagen och skickat klassiker och halvklassiker som jag inte längre minns ordentligt mellan 4A och 7C+ så hoppade jag på "Anal intruder #10", 8A. Definitivt ingen klassiker. Problemet såg ut som skit. Jag skickade den relativt fort som tur väl var men tittade på den i efterhand och kände skammen skalla mig i skrevet. Det gjorde ont.

Anal Intruder #10. Skitproblemet #1

När man är på en kort veckotrip till ett ställe som Hueco Tanks så får man fanimej låta bli att klättra skit när det finns drömlinjer lite varstans. Nåväl. Man är ju bara människa.

Johan gjorde ännu en 7B som jag inte kommer ihåg vad den heter. Ett problem som bjöd på knälås och dylikt. Inget att skämmas över i alla fall.

Någon 7B

Sjunde dagen. Vi hade skrivit upp oss på en guidad tur arrangerad utav parken. Det visade sig vara allas vår Phillip som höll i turen. Phillip är en trevlig snubbe som jobbar på "Hueco Rock Ranch" som vi någon natt tidigare bott på i behov utav flykt från tält och bil.

Phillip gjorde sin första prov-guidning då han bestämt sig för att bli guide. Denna prov-guidning höll enbart på två timmar. Tur för mig som knappt ville klättra. Kände mig för sliten.

Vi gick till East Mountain med ett gäng amerikanare som såg bakfulla ut. Alla utom en. Denne icke-bakfulle herre vid namn Tanner hade jobbat på "Power of Landjager" i några dagar och ville tillbaka dit. Jag blev smått taggad och hoppades på att få gratis beta.

Denna gången gjorde jag cruxmovet på första försöket efter att ha fått finbeta som involverade en häl. Det är alltid trevligt att klättra med andra. Man behöver inte lägga ner lika mycket energi på att komma på beta som när man klättrar ensam. Med cruxmovet gjort så började jag göra länkförsök.

Eftersom de bakfulla amerikanarna på turen hade lagt ner en och en halv timme på att värma upp så hade jag och Tanner inte så mycket tid på oss. Tanner rev av problemet efter ungefär fyra försök. "Vi måste gå om tio minuter", sa Phillip till mig.

"Jävla guidade skit-turer", tänkte jag nervöst och skickade "Power of Landjager", 8A, försöket därpå. Ett utav de estetiskt finaste problemen jag gjort.

Power of Landjager, brantare än vad det ser ut att vara på film

Resten av dagen kommer jag inte ihåg. Jag var glad.

Jo just fan. Jag kände mig trött och febrig, förmodligen på grund av utmattning. Vi gick åter till North Mountain och jag rev av "Free Willy", 7C+/8A på första länkförsöket efter en stunds febrigt betaletande. Ett "inomhusproblem" i stil med "Diaphanous Sea".

Free Willy

Johan gjorde "världens svåraste" V2:a som förmodligen blivit av med grepp.

Världens svårast V2:a?

Sista dagen gjorde jag flytten på "Barefoot on sacred ground", 8A+ ganska snabbt. Hoppades på ett snabbt skick men insåg att mina muskler inte klarade av att göra mer än fem move innan dom självdog. Helt totalt fördärvad la jag ner mitt klättrande och tittade på när Johan försökte fylla upp kvoten för hur mycket han betalat för varje problem han gjorde.

Johans kvot

Johan betalade ungefär 11000 kronor för veckotrippen till Hueco. Under denna vecka klättrade han 52 problem om jag inte minns fel. Detta resulterade i att han betalade c:a 211 kronor per problem.

Sista dagen så sänkte han priset per problem genom att maniskt klättra över 20 boulders. Det var hemskt att se en vuxen människa bete sig på det viset.

Mr 211 spänn per problem

 Någon slags slutkläm

Att åka till Hueco Tanks enbart en vecka är inte att rekommendera. Problemens branta karaktärer och djävulusiskt vassa grepp kräver vilodagar. Under en veckas vistelse tillåter man sig inte att ta utkräva den vila som kroppen sannerligen behöver.

Alla de restriktioner som finns i området gör det enligt mig ganska ovärt att återvända till stället. Det var kul att se ett utav världens mest kända områden men det ska till mycket att någon ska få dit mig igen. Det finns så många andra ställen i världen att slösa pengar på som bjuder på fantastisk klättring utan andra klättrares och parkägares fascist-fasoner.

Resan bjöd på mycket upp och nergångar. Ena stunden var man överlycklig för att få klättra problem som "Hershey's Symphony", V1, för att därefter rasa över alla regler då man satt och frös röven av sig tidigt på morgonen utanför park-kontoret för att ens få klättra. Ena stunden satt man och insöp amerikansk finkultur på Hooters för att därefter förbanna skitarna med guidutbildning som glatt struttade över till de finare klätterområdena med sina polare i släptåg. Ena stunden satt man och njöt under solen i vetskapen om att Sverige är totalt insnöat och andra stunden satt man likt en nervös femtonåring och oroade sig för att park-vakten skulle upptäcka ens alkoholförtäring.

Jag och Johan avslutade resan utanför El Pasos flygplats. Solen värmde på som vanligt medan vi satt och svettades. Högtalarna som installerats utanför flygplatsen spelade enträget julmusik och det kändes som att vi befann oss i en absurd film. Jul och öken går inte riktigt ihop. Ungefär som klättring och ordenssällskap.