Konsten att skapa en höna utav en fjäder

Trött, sliten och dränerad på energi efter en lång vecka på jobbet i de småländska skogarna är jag äntligen hemkommen. Gamla spåntak ska tjäras i den förbannade hettan för att undvika kollaps. Att ha arabblod i ådrorna påverkar tydligen hudens förmåga att anta en ordentlig brun färg och efter tre dagar i gassande sol så har jag ådragit mig en bonnabränna utav sällan skådat slag. Jag kan nu stoltsera på stan i bar överkropp och få förbipasserande medmänniskor att tro att jag har en vit T-shirt på mig vid första anblick.

Så sätter jag mig i den efterlängtade soffan och börjar slösurfa på internet, ett tidsfördriv som ger mindre kreativt utslag än att stirra på en fullt uppladdad Duracell Kanin. Åh herre jävlar i havet vilken käftsmäll jag åsamkas då jag ser hysterin här på bloggen! Jag kan inte låta bli att försvinna tillbaka i minnet till den där dagen på mellanstadiet då jag får in en fullträff med en perfekt placerad snöboll i bakhuvudet på skolans värsting varpå han trycker upp mig mot väggen i ett klassrum och låter knogmackorna hagla över mitt oskyddade anlete. Vilken kalabalik.

Inte bara här på bloggen har det hänt grejjer. Klättersveriges egna "Se&Hör" (behöver knappast nämnas vid namn) har tydligen inte varit sent ute med att driva och vinkla en för mig fullkomligt absurd historia.

Efter att ha tragglat igenom en mängd kommentarer så blir jag ännu mer förundrad över vilken soppa jag, utav mig hittills okänd anledning, kokat ihop.

Den första tanken som slår mig är självfallet att jag borde be om ursäkt. Vilken sund människa som helst reagerar förmodligen på samma sätt. Efter en längre tankeverksamhet så blir jag dock smått förbryllad. Jag inser att jag inte riktigt förstår vad jag ska be om ursäkt för och detta gör det självfallet svårt att be om just ursäkt.

Jag analyserar mitt tidigare blogginlägg för att hitta något som jag med egna ord skrivit för att uppröra någon. Hmmm... Erik kommer till stan, bla bla bla...

"John Carter" är en ofattbart värdelös film! Kan någon tänkas ha blivit upprörd över detta uttalande? En krigshärjad herre på 1800-talet kommer till mars och upplever äventyr... Det finns säkerligen någon som beundrar filmen och jag ber om ursäkt för mitt uttalande och Din filmsmak är din ensak.

Jag kallar Jimmy för skogshuggare då hans muskulösa kropp antyder på ett sådant yrke... Men det är ju mer utav en komplimang och trots att muskulösa kroppshyddor förmodligen avundas till en gräns av förnärmande utav nutidens taniga popare och indiekids så är det enligt mina ögon inget att be om ursäkt för.

Aha! Erik solar en sporttur. Ytterst oansvarigt och upprörande. Men det är trots allt hans spektakel och inget jag tordes stå ansvarig för.

Problemen på Råsklippan klättras. Jag ger en eloge till FA:isterna för dessa två superba problem. Äras de som äras bör och ingen kan ha tagit skada utav detta utlåtande.

Erik blir full. Ytterst oansvarigt men en man i tjugoårsåldern bör ansvara för sina egna dryckesvanor.

Turen till Solstadström slutar med två timmars letande i skogen. Uppenbarligen mitt och Eriks problem. Vi hittar dit med hjälp utav den tålmodige upptäckaren av blocket som får guida oss genom tre telefonsamtal. Att detta nämns kan uppenbart tolkas som ett stort tack till honom för att han hade tålamodet att guida oss. Inget förnärmande i detta.

Blogginlägget fortsätter i samma anda. Om man läser allt med en utomståendes ögon så antyder man säkerligen att vi hade en trevlig helg (förutom Eriks maniska klappande med händerna som inte bara låter jobbigt, det var jobbigt).

Därefter följer ett inlägg med överskriften "En hyllning till Stefan". Återigen så bör de som hyllas hyllas i all ära. När jag läser mina egna ord så kan jag inte för fem öre förstå vad som skapat en smärre bödel i form utav en drös med personer jag inte ens hört talas om.

Inlägget avslutas med en intervju med Erik. Jag upprepar:
"Jag vill starkt påpeka att detta är hans egna och endast hans åsikter som följer nedan. Jag tar gravt avstånd ifrån hans snärjda och ibland förvirrande tankegångar och om någon har åsikter om hans åsikter så bör dessa riktas direkt mot honom."


Erik vankade av och an i mitt kök samtidigt som han ivrigt svarade på några frågor ställda utav mig. Det är hans ord och tankar, och endast hans, som ges i svaren. Detta till trots så har jag blivit personligt påhoppad utav diverse individer på, låt oss kalla dem, "Se&Hör så jag måste självfallet anta att den kritik som riktas mot mig ligger någonstans innan intervjun. Något annat vore ju absurt. Låt oss säga att en svensk reporter intervjuar Kambodjas egen Pol Pot åt en tidning under 80-talet där Pol berättar om sina avrättningar utav utbildat folk för att de inte passar in i hans vision utav en ren och fin Khmer-stat. Hade inte ni, kära läsare, funnit det underligt om denne reporter kom hem och blev arkebuserad utav ett gäng Chalmers-studenter?


Anledningen till att jag efter en del tvekande la upp Eriks tankar är att jag för det första tycker att man ska få säga vad man vill även fast jag inte håller med denne person i alla åsikter. Att byta ut hen mot "Bitch-nigguh" är enligt mig ingen bra idé, min mat och min lägenhet är det fan inget fel på, the hood-frågan kan jag hålla med om, Sammy Dahlman kan absolut inte jämföras med en gammal man, graden på "Awake the unkind" kan jag inte uttala mig om då jag aldrig fick den gjord, klättringen över helgen var fullkomligt strålande och det är inget fel på rörligheten i mina höfter i jämförelse med Eriks taniga "guns".


Några andra anledningar till att jag la upp intervjun är att jag tyckte den var förbannat rolig i vissa avseenden. En utav frågorna var en fråga om grader som alltid tycks vara extremt, sinnesjukt känslig och jag hoppades på att det inte skulle starta något ramaskri som det, enligt egen erfarenhet, hade gjort om den kom upp på "Se&Hör" istället. Nu kom den ju tydligen upp där ändå...


"Se&Hörs" egna, låt oss kalla honom Helmer Fudd för att undvika personangrepp, visade sig vara snabb på att gotta sig i nya skriverier. En "dramaqueen" utav sällan skådat slag har på något sätt ramlat in på klätterscenen istället för någon konfliktbaserad dokusåpa. I nyheten på "Se&Hör" har man gjort ett utdrag från min blogg, utan att fråga mig, som belyser den enda kritiserande meningen på hela inlägget. Man har av okänd anledning skalat bort allt det positiva som jag hade att säga för att ge plats åt det enda som skulle kunna stöta någon. Därefter har jag beblandats med Eriks åsikter om ett problem som jag inte ens kan uttala mig om.


Folk som läst min blogg tycks, enligt flertalet kommentarer, inte förstå grunden till denna uppståndelse. Helmer Fudd leker mystiker och påstår att ett "spel bakom kulisserna" pågår. Åh vad hade jag inte gett för att få veta vad detta "spel" är! Likt en glad liten upprorsmakare kväser han kommentarer som närmar sig det viktiga i spektaklet. Att jag inte har en aning om vad jag ska be om ursäkt för. Är det för vad någon annan har sagt? Var mina hyllningar och eloger för tama i herrns tycke? Det är som sagt ytterst svårt att be om ursäkt för något som man inte har en aning om...


Å helgad vare pressfriheten! Helmer Fudd tar bort min autoblog från "Se&Hör" som straff och utlyser en regelrätt ursäkt. Helmers nästa karriär som manusförfattare till en dokusåpa kan möjligtvis spolieras då en lysande karriär som internetövervakare i Kina hägrar.


Det tycks mig som att Helmer har ringt folk fram och tillbaka för att leka fredsmäklare åt ett krig han så gärna spädde på. Varför har då ingen ringt mig? Jag har fått ett par trevliga sms över veckan där jag tackats för ett roligt blogginlägg men mer än så har jag inte fått reda på. 


I min slutplädering vill jag uppmana den som stöts utav något jag skrivit (och inte vad Erik sagt för det är han stor nog att stå för själv) att ringa mig och förklara vad jag ska be om ursäkt för. Vad kan JAG ha uttalat mig om för att irritera någon så ofantligt på en fjuttig blogg som vanligtvis läses utav 40 personer om dagen?  Om detta görs och jag finner god grund i dennes anklagelser så ska jag skriva en ursäkt som skulle fått Martin Luther Kings "I have a dream" att framstå som ett tal uppläst på en högstadieavslutning i kyrkan.