Den låga David, jätten Goliat och kung-fu-hjälten herr Dahlman

(Du som enbart vill läsa om dagens stora bedrift vid Fallataket kan hoppa över till Måndag)

Att sitta mörbultad och mentalt fördärvad i sin soffa med Playstation-dosan i handen är fantastiskt om man på något sätt känner att man är värd det. Att vara värd något är självfallet upp till individen som det berör. En svulstig herre med flottigt, sourcreme-and-onion-doftande hår kan förmodligen känna att han är värd en kväll framför tv:n bara genom att ta sig från sängen till soffan. En vältränad maratonlöpare med Voltaren-doftande hudavlagringar skulle nog däremot ta sig en längre sträcka (och kanske kräkas lite på vägen) innan han/hon bestämde sig för att sätta sig ned och skjuta zombies framför dumburken. Hur är det då i Sammy Dahlmans fall? Om sanningen ska fram så kretsar mina tankegångar förmodligen i samma banor som den svulstiga herrens...

Idag känner jag dock att jag är värd det. På riktigt.

Torsdag


Mitt förra blogginlägg kretsade kring denna dag och berör min FA utav Piff, Puff och Lappugglan, 8A så det behöver jag inte gå in närmre på.

Fredag


Jag och min kära sambo tillbringade dagen i Stavsjö. Under diverse projekterande så började små isklumpar från himlen att misshandla våra hjässor. Min hjässa som är lika len som Klas Leiflands hårlösa kvinnoben tog stryk till den punkt då jag gav upp och begav mig tillbaka till bilen för avfärd hemåt. Direkt då bilen äntrades så gled solen fram bakom ett moln och log hånfullt ovanför en klarblå himmel. Vilket jävla beteende.

Lördag


Linköpings klätterklubb ställde till med tävling med start på söndag. Efter att jag vaknat upp och stirrat mållöst ut genom fönstret bara för att se en snöklädd bakgård så bestämmde jag mig bittert för att åka dit och hjälpa till med byggandet. Problem skruvades och jag blev trött. Längtade en smula efter att få prova problem dagen därpå under tävlingen.

På kvällen började telefonen ringa febrilt när jag precis somnat till i soffan. Vardan detta nu då? Folk och fä sa att det var inflyttningsfest... Hemma hos mig. Ännu en trevlig överraskning ihopkokad utav sambo Emese. Skägget trimmades, näshår rycktes och finskjortan åkte på. När diverse vänner började anlända så korkade jag upp min enda öl och försökte suga på den så länge som möjligt. Efter en halvtimme så ljög jag ihop att jag var inne på min femte öl trots att det fortfarande var min första. Ett eminent knep att ta till sig för att undvika hetsning angående överflödig alkoholförtäring.

Allt har ett slut och det hade tydligen min avslagna "Leffe Brün" också. Fin-whiskeyn åkte fram. En 16 år lagrad "Lagavulin, Destillers Edition". Jag och strongman/Farsan Erik Carlsson sög i oss varsitt glas och kom snabbt överens om att vi precis upplevt en smaksensation som förmodligen kunde jämföras med att bli våldtagen i munnen utav Gud.

Jag gick på min flaska Talisker och surplade glas efter glas. En snål smålänning sa en gång till mig att när whiskeyn inte längre smakar något så är det synd och skam för plånboken att fortsätta dricka (med närmare eftertanke så var det jag själv som sa det). Jag la ifrån mig flaskan och avnjöt resten utav kvällen med att diskutera allt mellan himmel och jord med våra gäster. Filosofiska frågor framtagna utav Sveriges bäste vän, alkoholen, fyller lägenheten.

Söndag


Det vankas tävling i Linköping. Jag var, trots mitt heroiska försök att inte bli det, bakfull och seg. Emese, jag och Anna Hessel Hassel bilade ner till grannstaden. Anna däckade ihop medvetslös i baksätet.

Trots att hjärtat spelade en hätsk rytm som på en bongotrumma så vann jag tävlingen. Problemen jag hade byggt dagen innan var hårdare än jag trott och jag fick ta i på riktigt. Fingrarna värkte och armhålorna luktade spannmål, vatten och jäst.

Emese höll sig vid liv och Anna Hessel Hassel låg medvetslös på bouldermattan.

Jag funderade på att ringa Jimmykarlsson och säga att jag skulle komma över på kvällen för att därefter strunta i att komma över... Mitt ypperligt dåliga sätt att driva gäck med någon på 1 April.

Måndag


Jimmykarlsson ringde och väckte mig och min dam. Det vankades bouldering.

Jag kunde knappt röra mig men snappade upp på förslaget om att åka ut när jag gick till köket och strumporna fastnade i utspilld öl.

Fallataket blev vår destination. Jag, Jimmy och Girlyfingers Jaksch förde en livlig diskussion i bilen om något som jag redan glömt bort.

Väl framme på parkeringen så påbörjades den tio minuter, overkligt långa anmarschen. David som stukat foten för ett tag sedan bringade fram skratt när han hukandes haltade fram en bit bakom oss i skogen. Jimmykarlsson skrek som en vettskrämd parisare och sa att Quasimodo hade kommit för att hämta oss.

Jag ville prova "David o Goliat, 8A, trots mitt vrak till kropp. Om det inte gick vägen så hade jag alltid min bok med mig som jag självklart hade lämnat i bilen. Uppvärmningen hoppades över. Jag kände mig redan trasig så det kunde väl kvitta. Problemet kändes tungt även fast friktionen var den bästa på länge. Efter att Jimmy uppfunnit en strålande fotbeta så gick jag dock problemet utan större svårigheter tack vare en vinters träning på en 45° vägg.

För dom som inte vet så finns det en lägre start till "David o Goliat" som väger in på 8A+. Eftersom den vanliga starten gick relativt enkelt så bestämde jag mig för att fresta mina sargade "guns" på den också. Efter lite strul med kalla fingrar och en ovanligt huttrande Sammy Dahlman så skickade jag även den. Den överdrivna mängden koffein i mina ådror fick bestigningen att se ut som ett skämt. Upp kom jag i alla fall.

"Imorgon blir det vilodag", tänkte jag och brände av "Unzvermässigkeit", 7C (som även David "Halte Per" Jaksch lyckades göra) på första försöket och "Coronant", 7C+. Den sistnämnda innehåller ovanligt vassa grepp och den obefintliga huden på mina fingertoppar fick köttet under att värka.

Jimmy var otroligt nära på "David o Goliat Low". Fram till sista dyno-movet så såg det ut som att han klättrade på en 6A. Lappugglans blick spökade ännu en gång och han missade slut-juggen. I mina ögon var hans självsäkra klättring en större bedrift än min rangliga bestigning.

Quasimodo tjatade om sin förbannade klocka på vägen tillbaka till bilen.

Nu sitter jag här efter ett välförtjänt bad och ska spela tv-spel. Dagens bedrift gör mig förundrad. Det känns onekligen som att jag befunnit mig i en halvtaskig Honkong-film hela dagen. En sådan film där den högt sparkande kung-fu-hjälten får storstryk till förbannelse men som på dödens rand ställer sig upp med nyvunna überkrafter och levererar ett regn utav knogmackor tills hundratalet fiender ligger på marken. Undrar vad för slags energi det är som kommer fram när man trodde att det inte fanns någon kvar...

Min whiskeypartner Erik Carlsson på David o Goliat, 8A (gammal bild tagen från cafeclimb.blogspot.com)