This monkey goes ape direct, 8A, a.k.a Påskharen, Jultomten och Sammy Dahlman

Påsktider är här. Jag och Emese hälsar på hennes föräldrar uppe i Falun.

Under en middag med la familia så sitter jag och funderar. En frågeställning börjar ta form i min tafatta hjärna men det pinsamma i min okunskap får mig att tveka inför att ställa frågan som definitivt kommer bringa skam över mitt intellekt. Jag fattar mod, harklar mig och muttrar: "Varför firar man påsk?".

"Jo du lille Sammy", svarar Emese medan hennes föräldrar tittar på mig som om jag satt och drev gäck med dem. "Det är för att…"

Ja… Vafan var det nu igen? Jag kan inte för allt i världen erinra mig varför påsk firas. Det har något med Jesus att göra. Så långt är jag med. Men vart kommer påskkärringarna in? Och påskharen? Det är som med allas vår egen julbock Tomten som oblygt gör entré på julafton. Vad har alla dessa fantasifoster gemensamt med Jesus förutom att de alla är just fantasifoster? Det måste finnas någon slags koppling mellan dom allihopa då de utav någon outgrundlig anledning valts att symboliseras på vartenda högtid då Jesus hittade på något extra minnesvärt… 

Just fasen. Han dog ju runt påsk. Sen återuppstod han i samma veva.

Eh… Vart var jag. Jo.

Falun. Här finns det boulders. En aning kluriga att hitta har det visat sig. Mitt mål med min semester från semestern har varit att prova "This monkey goes ape", 8A+, någonstans här i krokarna.

Efter en hel del åkande på småvägar och kringrännande i skogen (fel skog) så hittade jag och Emese blocket där linjen går. En stor, fet näsa sticker ut från ett övrigt intetsägande block och jag insåg direkt att det skulle bli fruktansvärt mysigt att kramas med stenen (finns det något ord för sexuell dragning till sten? Stenofili?).

En perfekt compressionlinje vars start gjorde mig mer än förbryllad. Jag förstod inte riktigt hur det skulle gå till och hade glömt bort precis allt från Beta-filmen på nätet. De som klättrat med mig vet att jag har relativt dåligt tålamod då det kommer till beta-letande. Efter någon minuts svordomar så satte jag mig rakt under areten istället, grabbade tag i en sloper på aretkanten och en crimper i överhänget och drog för Knug (jag är ju trots allt i Falun, hemvist åt gruvan där Kungen skrivit sin ämbetesroll med den charmiga stavningen "Knugen") och fosterland.

Slapp slapp slapp. Om man gillar compression så är detta sannerligen en drömlinje. Jag hade så pass roligt att jag floppade av slutmovet och fick göra hela problemet igen…

Den linje jag klättrade är inget annat än en lite enklare direktvariant utav "This monkey goes ape" och får väl heta något så simpelt som "This monkey goes ape direct", 8A. Problemet är en sittstart men jag kan tänka mig att om man är en centimeter kortare än mig så lär dubbelpadda behövas. Jag hade axlarna så pass högt upp i starten att det kändes som att blodflödet upp till hjärnan stryptes åt innan jag kunde lyfta mig upp och lägga på en häl.

Fy fasen. Ett problem där ett utav kruxflytten är att lätta från backen. Jag känner nästan att jag borde be om ursäkt. Min bortförklaring är väl att jag var tvungen att göra någon slags version av problemet då linjen var så förbannat fin. Det ligger trots allt fem timmar från Norrköping och jag hade inte tid att leta upp internet och kolla hur originalet gick.

(Film nedanför på hur originalet går).

Idag firade jag den kommande påskhelgen med att tvätta Emeses bil och göra "The Door", 7C+, innan lunch. Jag förstår mig inte riktigt på det här behovet av att åka ut och klättra så fort man får tid.

Jag blöder mitt i handen… Det är inte stigmata. Bara en flapper… Eller? Jag går fortfarande runt med förhoppningar om att Sammy Dahlman en vacker dag ska bli en symbol för någon utav Jesus viktigare livshändelser. Dagen då han drog en kanin ur hatten för första gången borde uppmärksammas så att jag kan bli en i gänget. Påskharen, Jultomten och Sammy Dahlman.