Crimpandets konst

Lillsjön igen... David "Girly Fingers" Jaksch introducerade mig och Emese för något som i folkmun går under namnet "Triumfatorväggen". En svagt överhängande vägg som inhyser diverse crimpturer och som på sina ställen avslutas med ett antal meter svaig "runout".

David strosar upp för "Svenskt stål", 7A

Jag börjar onekligen känna att utomhusformen börjar ge sig till känna återigen efter en längre period utav inomhusklättring på branta väggar fullpepprade med små crimpers och pinchar. Med en smärre överkapacitet på problem som förr hade bitit ifrån så pass mycket att man hade tröttnat på dem efter någon timme så känns det gött att glida runt i ett område som Lillsjön och bränna av klassiker efter klassiker.

Just denna dag började surmulet från min sida. Värmen i kroppen infann sig inte förrän efter en timma. Det hjälpte förmodligen inte att jag började dagen med att ge mig på en orepeterad (?) Martin Fransson-crimptur från helvetet. Fem meter avverkas på tre move och greppen man går ifrån är allt annat än stora. Martin Fransson hade mage att sätta 7B på åbäket. Det är iofs högt graderat från en kille som fortfarande tycker att 7A är det hårdaste man kan klättra...

"Lappkast". En sandbaggad historia som kräver crimpstyrkan alabama

Efter några försök så värkte mina fingrar mer än vad de gör när man klämmer dom i en bildörr och jag gick på grannen istället. "Svenskt stål", 7A, 8-9 meter hög. Flög av på mitten ett gäng gånger och fick snopet se David Jaksch glida upp utan vidare problem. Under hans fingrar så såg de små crimparna ut som juggar.

Jag gav upp. Min mentala styrka hade nått botten. Men som talesättet påpekar, från botten så kan man bara ta sig uppåt. Fingrarna började äntligen bli någorlunda varma och jag gick direkt på Martin Franssons "Lappkast", 7B och förstod snabbt hur cruxmovet skulle göras. Ett långt skick från ett litet crimpigt undercling, den sämsta horisontella crimpen i mannaminne och ett pissigt fotsteg till ett slopigt grepp en bra bit upp. Hemligheten låg helt enkelt i att crimpa loss för allt vad man var värd och hålla sig nära väggen. Som vanligt när det gäller klättring så är det lättare att veta hur man ska göra än att göra det i praktiken. Nåväl. Cruxmovet satt som ett smäck och väl på toppen så vågade jag mig på en uppgradering till 7B+. En hård sådan... Eller så är det bara jag som inte kan klättra så fort det inte är tillräckligt brant...

Cruxmovet på "Lappkast"

Med nyvunna psykiskt starka krafter så hoppade jag på "Svenskt stål" igen och klättrade den i god stil tills David Jaksch ropade: "Tänkt på att det är ganska högt". Det dummaste man kan säga till någon på en highball. Problemets andra hälft gjordes därför med "Elvis-skakningar" och släpande mage på slabben.

Läcker urtoppning på "Svenskt stål"

Nästa problem, "Vargtass", 7A+, gjordes direkt därpå. En dyno från... Ja, från micro-crimpers.

Med fler krafter kvar så lunkade vi bort till Ravinväggen och jag gjorde kort process med "Liv", 7A+. En oväntat fin travers på juggar. David Jaksch stod och huttrade och ville åka hem så med mina sista krafter så satte jag mig ner och repeterade Jimmykarlssons "Drömmareten ss", 7A. Världens hårdaste 7A, eller så var jag bara trött.

För övrigt så kämpade Emese med en spricktur. Att gå från gigantiska fotsteg inomhus till små knoppar utomhus är ingen enkel femma. Att se någon som inte har samma erfarenhet som en själv slita sig sönder och samman på ett problem är mäkta imponerande och får en att känna sig nostalgisk. Tankarna går bakåt i tiden då man själv halkade runt på små fotsteg i sina Boreal Stinger och försökte campusera alla crux så ofta som möjligt. Emese fick se sig besegrad men de stora blåmärkena över kroppen, den lätt stukade foten och med sina såriga händer så kan hon lätt utse sig till dagens vinnare och kämpe.


FOTO: EMESE TOT