Vintertider, del 4 - Att undvika en annalkande domedag

De mörka skogarna i Småland kallade och jag hörsammade dess klagotjut. Dess förlorade son hade varit borta alltför länge och krävde således ett återtåg. Vinterns snö hade legat tätare än vad den gjort på åratal och mörkret hade än så länge vägrat att släppa taget. Mor längtade efter att återigen få hålla om sin bortsprungne son som sökt äventyr och lycka i det relativt nyfunna landet i väst långt bortom Atlanten.

"Vi hinner åka till Västervik och klättra innan tåget går!", ylade Jimmykarlsson på obruten småländska. Min tvekan fick hans gigantiska underarmar att pulsera utav återhållsam ilska. Rädslan över ett fullständigt utbrott ersatte min tvekan. Jag var så illa tvungen att kliva upp innan tuppen för att avverka sträckan till östkusten och därmed undvika en ödesdiger katastrof. Att förarga Jimmykarlsson är som att be om olidlig smärta.

Mitt jakande till hans plan fick Jimmykarlssons underarmar att lugna ner sig. Faran var över.

Kangoon lever än. Den är numer utrustad med en skräppåse så att fötterna får plats i passagerarsätet.

Vargavintern höll sitt stånd. Vi förbannade rysskylan som fördärvade vårt hopp om ett bekvämt klätterpass bland blocken. Med oro i sinnet begav vi oss således tidigt på morgonen till ett boulderproblem som Jimmykarlsson valt ut med passionerad omsorg.

Isen låg likt en matta på skogens vägar. Kangoon betedde sig som Bambi på hal is eller Sebastian Karlsson efter en flaska vin. Noll kontroll fick Jimmykarlssons underarmar att pulsera utav nervositet. En ovanlig syn hos en man vars lugn hör hemma i ett Chuck Norris-skämt.

Vi kom fram och faran var ännu en gång över. Mina kattliv var nere på sju.

"Flight Control" heter problemet vi hade sökt upp. Skuggan som kastades utav klippväggen låg som ett täcke över oss och tillsammans med kylan så tog den sig in, långt in, i benmärgen. Uppvärmningen blev en kamp på liv och död och ännu ett gäng kattliv rök.

"Kom igen Sammy! Kom igen!", skrek Jimmykarlsson och lät precis som jag föreställer mig att Karl-Oskar låter när jag läser Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Cruxet kretsar kring ett långt move från en pinch-crimp till en sloper. Ett move som i sig inte bjuder på märkbart motstånd men som hugger emot efter att ha gjort startflytten.

Kampen mot kylan var värre än kampen mot problemet. Efter att ha gjort cruxmovet från start så tragglade jag mig uppför klippan. Det var svårt att glädjas åt att ha gjort problemet när det enda jag kunde tänka på var längtan efter en bastu och ett gäng finska dårar som gick loss på min kropp med björkris. Utmattad och kall hulkade jag högljutt på toppen men inget spy kom upp (fenomenet kallas tydligen "blowing the ghost" i Amerikatt).

Jimmykarlsson var ytterst nära ett skick. Mitt tåg gick dock från Norrköping och jag fick påpeka för honom att det var dags för avfärd. Jag har inte varit så rädd på länge. Jag irriterade en slumrande björn och konsekvenserna kunde ha föranlett till min egen undergång. Jimmykarlsson tycktes dock vara på gott humör. Med ett leende på läpparna så packade han ihop sin utrustning och skuttade till bilen.

"Synd att du avbröt mina försök Sammy.".
"Men vi hinner ju inte till tåget annars. Det är väl okej va?".
"Mmmm. Men du....".
"Ja?".
"Gör aldrig om det.".
"Okej Jimmykarlsson. Okej.".
"Allvarligt talat Sammy... Gör ALDRIG om det.".

Min domedag har förskjutits in i framtiden. Aldrig har den tyckts mig så nära.