"Sammy Dahlman vrider upp världen"

Du som bara vill läsa om klättring, hoppa ner till överskriften Måndag.

Storformen tycktes ligga lurandes runt hörnet. Hade jag sträckt ut handen så hade den legerat mina fingrar med rent stål. Istället för att röra vid detta fenomen som visar sig en kort tid varje eller vartannat år så packade jag ner guran och drog till Karlshamn.

Min käre vän mr Jacob "The Happy Forest" Carlsson tvingade in mig i studion för att ännu en gång tillbringa en vecka i total dekadens i musikens tecken. Långa nätter med kaffemissbruk, frustration över brist på kreativitet, värkande fingertoppar och skakande händer hägrade. Vi hade oförståeligt vandrat ut på okända marker där vi lämnade de distade, blues/metal/stonerspelande gurorna för att ersätta dem med rasslande akustiska, melankoliska gitarrer, melodiska sångmelodier, bakåtsträvande basgångar, valsång i form utav modifierade wah-wah gitarrer och röjiga balalajkor (om det nu finns sådana).

Så här i efterhand blev resultatet oväntat... trevligt.

Vidare till klättringen.

Efter dekadensen i Karlshamn så begav jag mig återigen hemåt mot stadens som formade mig till den jag är idag. Värnamo. Vet inte riktigt om jag ska tacka denna gudsförgätna håla med religiösa pingstkyrkevänner i ledningen där dom som inte spelar fotboll eller hockey anses vara förvirrade kättare och motsträvare. En stad där en bouldrare blir allmänt ökänd bland allt och alla som "den där skumma filuren som vill klättra på Mount Everest". Det är väl som det är. Det var trots allt där allt började.

Jag hade mitt gamla projekt "Sticker low" i sikte. Ett problem som jag fick alla moven gjord i höstas dagen innan regnet och snön kom.

Väl i Värnamo så kom dimman och regnet. Alla planer gick i stöpet och jag och min kära dam Emese tillbringade lördag/söndag i botten utav en form med ostkaka.

Så här i efterhand kan jag medge att min surmulenhet gick över gränsen och antog någon slags depression. Vi bestämde oss för att stanna kvar i Värnamo till måndagen för att se om väderguden kunde visa sitt förbarmande över oss... Under tiden så underhöll jag mig med att hjälpa farsgubben fälla träd.

Måndag


Solen sken. Äntligen. Inte nog med det. Vinden hade bestämt sig för att slicka rent vartenda liten tillstymmelse utav vatten på blocken i skogen. Jag och Emese gjorde den relativt korta hiken över kohagar och skogar för att komma till "Sticker"-blocket. Jag skred till verket och borstade upp lite mossa som uppvärmning.

Projektet gick redan på andra länkförsöket efter att jag hade korrigerat betan och jobbat in flytten. Det var knappast någon stilren ascent. För det första så fick jag rätta till ett nyckelgrepp som jag missade totalt och för det andra så tappade jag foten i ett utav kruxmoven. Ett move som jag aldrig gjort tidigare utan att ha kvar foten... Utöver det så passade vartenda move mig som om bouldern fanns där bara för mig. En fet pinch för vänsterhanden och hårda compressions i tak. Kort men intensiv. Värnamos, enligt mig, snyggaste linje den låga höjden till trots.

"Sammy Dahlman vrider upp världen", förslagsgrad 8A, föddes. När vi skulle filma lite flytt i efterhand så kunde jag inte ens göra första kruxflyttet hur mycket jag än försökte. Som klättrare slutar man aldrig förvånas över hur stor skillnad det blir i ens klättring när man är riktigt taggad.

Nedan följer en film på problemet. Emese står för fotandet och redigerandet. Musiken är ett klipp ur en smått förändrad beta-version utav låten som jag och Jacob gjorde förra veckan som jag skrev om i början av inlägget. "Welcome to the Happy Forest" av Sammy Dahlman/Jacob Carlsson a.k.a "Fanzhen of Hebei".



För övrigt så gjorde Emese bra ifrån sig på blocken. Nostalgiska minnen översköljde mig återigen då jag såg henne kämpa med att lära sig stå på extremt små fotsteg i jämförelse med trappstegsliknande inhomhusfotsteg.