Gymnastik för den ofrivillige

Ibland har man helt enkelt bara otur... Som de flesta klättrare vet så är det knappast man själv som väljer problemet. Det är snarare så att problemet väljer en. Ungefär lite som den där nakna snubben med fiol ute i bäcken lockar folk i fördärvet så lockar vissa problem bouldraren med löften om härliga rörelser och adrenalin. Min poäng med det hela är att det ibland kan vara svårt att låta bli att klättra vissa saker även fast man kanske borde sätta sig ner och dricka kaffe eller virka en mössa och sälja den för 250 spänn istället.

Fredag


I fredags visade Jimmy "BillyBob" Karlsson mig ett block i närheten utav boulderområdet som fått samma namn som en gudsförgäten håla mellan Norrtälje och Uppsala. BillyBob hade satt upp diverse lågstarter och andra nyturer på detta relativt nyfunna block och jag brände av dem allihop efter en smärtsam uppvärmning i kvällskylan. För att jag ska kunna ägna mer tid åt att svulla i mig popcorn och kolla på film denna söndagskväll så kan intresserat folk gå in här och kolla vad som gjordes:

http://27crags.com/crags/knutby/topos/kannstorpet

Klätterhallens egen Jocksson gjorde också några utav turerna.

Jocksson, stilig så att det gör ont någonstans i mellangården när man tittar på honom

BillBob Karlsson hade sprungit ut i skogen för att borsta upp ett projekt. Vi hittade honom i full fart och fläkt med att värma upp (Jimmykarlssons uppvärmning består utav viftande med armarna i några sekunder. Han är fortfarande grabb men om några år så kommer han behöva värma upp inför viftandet och sen värma upp en halvtimme till innan han kan klättra). Innan vi visste ordet av så begav han sig upp för sitt branta projekt som gick på juggar upp till en halvhög mantling med ett träd i vägen.

Jimmykarlssons klätterstil beskrivs bäst som lugn, sansad och kontrollerad. Anledningen till att jag stod med andan i halsen när han låg där på kanten med benet nästintill fastklämt mellan stenen och trädet var att hans spastiska mantelryckningar tydde på att han var långt utanför sitt rätta element.

Nåväl. Han kom upp i alla fall.

Jimmy på "Let's get down to business", 7A (foto från Jimmys 27crags)

Därefter gjorde jag en utav mina klassiska kappvändningar efter vinden. Jimmy blev sugen på att borsta upp areten till höger om sin nytur. Jag tyckte det lät som en ypperligt urusel idé, började hjälpa till med borstningen ändå och blev plötsligt hur taggad som helst när projektet var rent.

Jimmy och Jocksson spottade mig. Jag dynade mot en jugg full med lera, gled av som om jag slagit efter luft, flög över Jocksson och träffade ett nervält träd som räddade mig från ett fem meter högt fall ut i skogen bland tomtar och mindre stenblock. Träd brukar vara i vägen men den här gången räddade ett träd mig från ordentliga blåmärken och möjligtvis något benbrott.

Efter några press och finbeta av Billy så kom jag upp och döpte problemet till "Kappvändar'n", grad okänd (vi säger väl 7A så länge så kanske någon blir sugen på att leta upp blocket och prova problemet). För att återgå till ingressen utav blogginlägget så borde jag inte gått på så hårt på problemet. Innan betan uppenbarade sig så hängde jag och klängde som en vettvilling på areten och slet slut på vänster axel vilket kom att få ödesdigra konsekvenser för Lördagens försök på "Mr Green" på gröna väggen.

Jimmykarlsson skrämde mig och Jocksson ännu en gång när han låg sprattlandes på toppen utav "Kappvändar'n" med händerna fulla utav mossa och lera och halvt om halvt viskade: "Jag släpper nu... jag släpper nu"... Släppte gjorde han och bra gick det.

Lördag


Mr. Fox, eller Hampus P. Räf ringde efter tolvslaget (läs 00:00) på lördagen och lät bitter. Jag som när mig på andras bitterhet blev glad och lät Hampus P. Räf spy galla över sin resa till Kjugekull utan att lägga på. Det hade tydligen varit blött och så fort det hade torkat upp så hade det börjat regna igen.

Den bittre räven

Han var således på väg hem och ville ut och klättra dagen därpå. Jag gillar att klättra med Hampus så jag var glad över hans olycka.

Jag, B Bobkarlsson och Räven begav oss mot Västervik lördag arla morgon (12:30) med destination Gröna Väggen, en vägg som ingen utav oss besökt tidigare. Nytt är alltid trevligt.

Vi värmde upp med någon 7B och började därefter borsta och leka på nyturer. Därpå var det dags att prova klippans testpiece, "Mr Green". En nyligen uppsatt boulder utav Stefan Rasmussen. Efter att ha luskat ut beta på problemet som klättrade lika fint som det såg ut så visade sig att startmovet var det enda som kom att bita ifrån. Och det bet ifrån ordentligt. En lång dyno genom ett tak från en crimper till sloper krävde axelstyrka i vänster axel... Styrka som jag hade slitit bort dagen innan på "Kappvändar'n". Nästa besök så borde den sitta. Annars blir jag förvånad.

En bil stannade till nära klippan och uppför slänten kom en gladlynt herre med nypor utav stål och bjöd på snus. Den gladlynte herren var ingen annan än Stefan himself.

Strongman Raz, boulderingens Johan Luhr i nytursväg, bjöd på snus 

Stefan Rasmussen verkar inte behöva värma upp. Jag förstod ingenting när han gick på "Eufori", 7C+ direkt. Han behövde inte ens vifta med armarna som Jimmykarlsson brukar göra och jag började fundera på om mannen ifråga har tagit ett dopp i Ungdomens Källa. Nåja. Uppvärmning eller inte. Efter att ha klämt av "Doktor Hook", 7B+ genom att trefingerscrimpa på en juggig sloper (jag ville bara veta hur det känns att vara Jimmy, som crimpar på allt, för en liten stund) så gjorde jag, Jimmy och Hampus Stefan sällskap på "Eufori".

"Eufori". Man skulle kunna kalla det en enmovare. En enmovare som kräver mycket från axlarna. Det blev en relativt tuff kamp med en redan slutkörd axel. Efter att Stefan bränt av problemet utan större ansträngning så fick jag lite jävlar anamma och skickade problemet. Min bestigning måste ha varit den minst smidiga bestigning utav detta problem någonsin. Med mina "strokedrabbade" axlar så hängde min kropp och klängde mellan greppen likt en livlös fisk. Förstår inte riktigt hur jag kom upp men problemet blev skickat. Använde till och med knäna i mantlingen och fick reprimander från Stefan :)

Alla var vi trötta efter "Eufori". Inget annat skickades men projekt påbörjades och nya hårda turer är att förvänta sig från området då ryktet (blocv-vik.blogspot.com) säger att Stefan ska tillbaka redan på måndag.

Hampus stickade en mössa åt Jimmy. Det var fint på ett så där lite homoerotiskt sätt.

Söndag


Jag och Emese klättrade lite rep i Ågelsjön. Det var väldans trevligt och vädret var fint.

Nu ska jag vila en vecka. Inte bara för att jag behöver det, men för att jag är värd det. Inlåst i en studio så ska musik skapas och muskler vilas.

Nästa helg ska jag träffa mannen som fick mig att börja klättra. Han vet inte om det ännu men det kommer bli trevligt.

En smått pixlig bild på Viktor Magnusson, min klätterguru. Snart kommer jag hem