Finklädd när det vankas hög höjd

Jag kan numera stolt titulera mig som en vandrande stämapparat utan att ha absolut gehör. Under diverse konserter i fredags så exploderade vänster öra i en kaskad utav smärta då jag dumt nog glömt öronproppar. Min nyvunna tinnitus tjuter i D. Ganska exakt dessutom. Iiiiiiiiiii… Deeeeeee… Faaaaaaan…

Japansk nynazist på metal-fest?

Stavsjö

"Om man ska gå highballs så måste måste man klä sig i god stil. Om det skulle gå illa så är det lika bra att se bra ut så att dom kan slänga en i kistan direkt", sa David "Sliskiga-pedofil-fingrar" Jaksch och drog på sig en v-formad lila-färgad t-shirt. Mina nyligen införskaffade hängslen drogs därmed på dagen till ära. Jag kände mig redo att erövra världen med byxor som skar upp något djävulskt i baken och som samtidigt framhävde mina välsvarvade skinkor.

Vi plockade upp norrlänningen Micke "Miklas" på vägen. Även han såg stilig ut i sin rutiga skjorta.

Som uppklädda inför likvaka så begav vi oss emot Stavsjö.

Miklas visar upp sin skrämmande stelhet på fantastisk arete som jag inte minns namnet på.

I Stavsjö finns en hel del highballs där de flesta endast klättrats på topprep såvitt jag vet. Dagens mål var att pröva åtminstone en utav de ogjorda linjerna.

Solen slickade blocken blöta och värmen gjorde den finkorniga graniten hal. Jag gick på Olle Wehlins mega-ultra-klassiker "Köpman Wighart". Förmodligen en utav Sveriges finaste problem. Efter att ha flugit av de ovanligt varma crimparna mot slutet utav problemet några gånger så fick jag den gjord. Problemet avslutas med den möjligtvis trevligaste avlåsningen till en spricka som jag någonsin fått äran att avverka.

Köpman Wighart.

Att känna sig som en köpman. Finhängslena på.

På samma block till höger runt areten så vet jag att Olle och annat ihärdigt folk har klättrat en linje på topprep. Det är oklart om någon gett sig på att klättra den utan rep så jag kände mig manad att ge den ett försök.

Både jag, David och Miklas hängde på den på topprep till att börja med. Med redan fördärvade knän så får man väl ursäkta sig att man inte klättrade den ground-up direkt.

Problemet avslutas med ett långt dynamiskt drag till en relativt svårprickad jugg i en spricka. Räddhågsen som jag är så kände jag ett visst illamående inför mitt första försök utan sele och rep. En sådan där känsla man får när man egentligen inte vill göra ett problem. Man vill mest bara ha det gjort och åka hem.

På vägen till det sista kruxet så missade jag några fotsteg och några handgrepp. Nervös och pressad utstötte jag ett gäng: "Vart fan är greppet!? Vart fan är greppet?!", till David och Miklas som agerade spottare. Inför det dynamiska draget så missade jag ett dolt fotsteg och slirade runt på ingenting med foten. David fick göra den klassiska: "Höger! Vänster! Höger! Upp! Upp lite till! Nej! Ner! Ner!".

Allt slutade dock väl. Jag fick på foten och gjorde skicket utan någon som helst marginal då endast två fingrar träffade juggen. Efter en enkel mantling så blev det så dags att bege sig hemåt. De resterande highballsarna i Stavsjö får vänta tills huden och psyket läkt.

Inga bilder togs när problemet klättrades då folk var för upptagna med att spotta.

Var i Knutby i fredags igen. Satte upp den mest skrattretande förlängningen på ett problem någonsin. Så skrattretande att jag skäms för att nämna den. En fistbump till den som hittar den på 27crags.

Tre lite styvare problem och en förgjord nemesis

David Jaksch tillägg till "det är inte bara kvinnofolk som har förmågan att uppvisa brist på självinsikt genom att härma en anka"-kampanjen.

I vintras läste jag "The Psychopath Test"  av Ron Jonson och skrattade förnöjt åt det bisarra i att namnge vartenda psykisk åkomma, läggning och böjning som existerar och har existerat. Under veckan som gått så kan Love möjligtvis drabbats utav en hittills onämnd störning hur osannolikt det än låter. Love har haft sömnbrist och svåra psykotiska anfall då en underliggande rädsla för att någon i kungafamiljen ska råka illa ut plötsligt blivit honom överväldigande påtaglig. Jag har tvingats till otaliga timmar på taket och på marken lyssnandes till hans oroliga och osannolika pladder. Hans flackande blickar och nervösa ryckningar har påverkat även mig och gjort veckan den mest stressiga på länge.
Om någon har ett namn på denna obeskrivliga rädsla för kungafamiljens välmående så är du välkommen att höra av dig.

Knutby

Jag och David begav oss ut till Knutstorp efter en tv-spelssession i sann ungkarlsstil, svettigt, bröligt och aggressivt. På vägen ut diskuterades absolut ingenting. Det var ovanligt tyst.

David "Flinka-flick-fingrar" Jaksch hade en agenda som skulle uppfyllas om det så betydde hans egen betydelselösa undergång.

I två år så har han suktat efter ett specifikt boulderproblem. Ett boulderproblem som åsamkat honom smärta, skador och nästintill oåterkalleligt nedbrutet självförtroende. En nemesis värre än Fantomens Dogai Singh.

David efter sin första batalj med "Sammy Dahlman är fan bäst". Trasig, nedbruten och gravt alkoholiserad.

Denna bittra fiende går under det, i detta fall, hånfulla namnet "Sammy Dahlman är fan bäst". I två års tid har David gått och drömt om att få gå med i den skara som kan titulera sig själva med att vara just bäst. Många gånger har han varit nära, så nära att en mental spärr satt sig djupt i hans fördärvade hjärnbalk för att förhindra hans kommande glorifierade framgång.

Just idag var han stark. Just idag mådde han bra. Han hade tron på sig själv vid sin sida. Han hade väntat så länge på just denna dag och det var skönt att den äntligen kom. (Ja, det är taget från Kentas "Just idag är jag stark". En oerhört passande låt som oftast går varm på bakfylledagar).

Problemet består utav i princip tre rörelser in i ett lättare slut. David såg obehagligt bestämd ut idag. En bestämd man kan komma längre än vad vanliga dagdrömmare vågar sig på att drömma om. Efter uppvärmningen och några tafatta försök så tändes den där speciella gnistan i hans ögon. Jag visste att Davids nemesis äntligen skulle få ge vika för denne beslutsamma man.

Efter två års hjärnspöken så stod han på toppen. Ett mer snedvridet what-da-fuck-face får man leta efter. David grät, jag grät och vi kramades i euforiska krämpor.

Så länge man kommer upp så är det värt att ta i lite för mycket.

Själv hade jag en fantastisk kväll. Skickade "Inglorious Bastards" (Sittstarten till "Sammy Dahlman är fan bäst"). Detta problem innefattar en avlåsning i en riktigt liten sidocrimp med ett långt drag till ett bra grepp. Tidigare försök föregående år fick mig att tvivla på om problemet ens var möjligt då crimpen tycktes mig alltför liten. Nu kunde jag göra det om och om igen.

Lika enkelt som när Hampus Räf gör det.

I och med detta så passade jag på att göra högeravslutningen på samma problem vid namn "F.U.R.B" (Friends United Real Buddies?). Det kanske är passande att gå ut med en VARNING. Ett utav kruxen innefattar ett sidoskick till en jugg/list. När jag skickade problemet så sviktade det och knakade rejält i denne jugg och risken att få greppet i ansiktet är förmodligen ganska stor.

Så här kunde det sett ut om greppet lossnat på F.U.R.B.

Kvällen tog inte slut där. David var riktigt nära på att göra "Där satt en Sammy Dahlman". Han föll på sista movet men glade sig åt denna otroliga prestation och utlovade ett skick vid nästa besök.

En blåsfisk på "Där satt en Sammy Dahlman".

Jag sprang bort till "Danny Wall är här" och fick den gjord illa kvickt så att vi kunde åka hem.

Stötte på herr Pierre och gav honom en guidad tur bland Knutbys block.

Slut.

Den här mannen har en egen segelbåt och arbetar för tillfället i Tomteland.